Elin Ek

"Jag låtsades att jag var en fiskargubbe"

Elin Ek

“Mamma skrek så högt att Olle hörde det ända in till sin stuga.” Det är 5-åringen som berättar för sin morfar om vår fisketur. Tydligen tjoade jag så högt ute till havs att det hördes ända in på land. Ja, jag har blivit blödigare med åren. Jag vet inte om det beror på åldern eller att jag har fått barn, men mitt förhållande till djur har förändrats och jag har blivit känsligare.
För när jag var liten så kunde jag dela en mask i hur många bitar som helst innan jag trädde den på en rostig krok och började meta vid närmsta bryggkant.
Jag var väl inte mer än 8–10 år när jag kunde rensa 2 kilo strömming i ett huj genom att med bara händerna bryta av huvudet, stoppa in tummen och sprätta upp magen hela vägen till stjärtfenan för att sen dra ut inälvorna. Finaste strömmingsfiléerna, vassego!
Att kunna fånga sin egen fisk ur havet är något av det finaste och godaste jag kan tänka mig och vill verkligen dela det med mina barn på samma sätt som vi gjort med lingonplockning och kantarellsökande.

Så i somras skulle jag och stora barnet hämta nätet själva. Havet var blankt som en spegel, solen brände redan i skinnet. Vi drog upp nätet, meter efter meter, nej bara sjögräs, suckade vi. Jag förklarade att vattnet var så varmt nu att fiskarna kanske simmat ännu längre ut till havs. Men så plötsligt blänkte det till där nere i djupet! Mamma, nu kommer en! Och en till! Jorå, 7 rekordstora abborrar drog vi upp. Klang och jubel! Men nu var det den där lilla detaljen som min pappa brukar ansvara för när han är med i båten, att lossa firrarna ur nätet och lägga dem i hinken. Här var jag själv med min unge som satt andäktigt och tittade på, tätt intill mig. Nu var det bara att ta ett djupt andetag och låtsas som om jag var coolare än jag kände mig, ta ett stadigt tag kring en fet hal abborrkropp och börja tråckla ur gälar, fenor och sylvassa ryggpiggar ur nylonöglorna.
Då och då bestämde abborren sig för att försöka sprattla sig fri och det var då jag ryckte till och tjoade så högt (lite så där som Julia Roberts gör i alla kärlekskomedier) att det hördes ända in på land.
Så spottade jag över relingen, morskade upp mig och låtsades att jag var en av alla de fiskargubbar som i århundraden har lagt ut sina skötar i det här vattnet, i precis den här viken och kände att jag liksom var skyldig dem att föra det här kulturarvet vidare. Till slut gled den sista abborren ner i hinken och vi styrde glatt in mot land. Fisken rensade vi tillsammans och la renset på en sten vid havskanten som buffé till måsarna.

Till lunch njöt vi smörstekta abborrfiléer med kokt potatis, finare mat kan man nästan inte tänka sig.
Flera gånger den här sommaren har min unge tittat uppfordrande på oss och det framdukade middagsbordet och ropat: Va?! Pizza?! Det vill inte jag ha – jag vill ha fisk!

 

Av Elin Ek

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top