Har du kvar din röda cykel, som jag lånade en enda gång, har du kvar din cykelnyckel, har du kvar din gamla sång…
Första dagen – nej första 1,5 timmen – jag cyklade på min nya cykel, så var det fyra personer som utbrast “oj, vilken fin cykel, är den ny?”
Ja, det är den, jag har köpt mitt livs första sprillans nya hoj. Den är inte ärvd av en brorsa, bortskänkt av en granne eller inköpt på andrahandsmarknad. Vad är det då med min blanka cykel som skapar sån väckelsesång bland mina medtrafikanter? Ren och skär cykelnostalgi. Det är en gammaldags mormorscykel med tjocka beigea däck, handtag och sadel i brunt läder och en frampakethållare framför styret som är stort och högt som kronan på en 20-taggare – och den är nagellacksröd.
Efter årtionden av mountainbikes så har tillverkarna förstått att det inte är för alla. Mountainbike, bergscykel för oländig terräng. Jag är väldigt obekväm med den där framåtlutade liggande stilen med
baken högt och näsan ovanför styret. Jag har ont i axlarna redan efter nästa gatuhörn och finns det ingen fotbroms får jag nästan panik.
Jag är nämligen en cykelstrosare. När jag cyklar vill jag glida fram rak i ryggen i lagom takt, njuta av utsikten och ganska ofta visslar eller sjunger jag Claes Jansons Har du kvar din röda cykel. Ibland har cykelturen inte ens ett mål, man åker ut och cyklar en stund, som man gjorde som barn.
Problemet är att vi strosande cyklister inte passar in i storstadens infrastruktur. De dominerande cyklisterna, framför allt de så kallade MAMILs (Middle Aged Men In Lycra), vill köra snabbare än tunnelbanan, bilarna och bussarna på sin väg till jobbet. Så när man nu bygger särskilda cykelbanor i stan så är inte bilisterna det
största hotet för oss, utan snabbcyklisterna. Nu kanske du tycker att jag överdriver, men nästa gång du ser en sån där cyklist med hela racingkitet med kläder, hjälm, skor och pedaler med enda syfte att ta sig fram snabbare – ser hen glad och harmonisk ut? Att ge sig ut i trafiken med dem blir för oss som att köra trampbil på Autobahn, förenat med livsfara.
Så när nu nostalgicyklarna verkligen är på väg tillbaka och tar mark i cykelhandeln är det dags för oss att ta plats på cykelbanorna också. Vi ska trampa på i lagomfart med sandaletter, barn säkert där bak, en matkasse därfram medan vi sitter så jäkla bekvämt att vi kan passa på att göra de där bäckenbottenövningarna som vi alltid glömmer bort annars.
Av Elin Ek
