Ett av mina största favoritband, den brittiska indiepopgruppen Blur, meddelar att de ska återförenas. De har inte släppt något studioalbum på 16 år, så jag borde väl korka upp champagnen och börja peppa framför
Spotify, men i stället känner jag bara… oro.
En comeback kan vara precis hur efterlängtad den vill. I slutändan är den ändå ett omöjligt projekt.
Det är framför allt förväntningarna som fuckar upp. Fansen föreställer sig att bandet antingen försöker leva upp till sin forna glans genom att släppa låtar i samma stil som tidigare – eller att de vill framstå som coola och förnya sig.
Det spelar egentligen ingen roll vilken väg de väljer. Båda alternativen bäddar för besvikelse. Låtsas de tidigare popvalparna (och numera grånade gubbarna) att tiden stått still, framstår det som skrattretande. Väljer de att modernisera sig, blir fansen sura och muttrar något om att “de tappat konceptet”.
Bandmedlemmen Alex James valde att bli osttillverkare när Blur lade ner. Han borde kanske fortsatt med det. Åsikter om musik går ofta isär, men man blir sällan besviken på en vällagrad cheddar.
Blur nådde toppen av sin formkurva på 90-talet med fantastiska singlar som Song 2, Parklife och Country house. Tillsammans med rivalerna i Oasis blev de pionjärer inom brittisk indiepop, och de gjorde sina sista spelningar 2012.
Jag stod i publiken under en av deras avslutande konserter. Glansen hade förvisso falnat, men det blev ändå ett värdigt avslut på en lång popkarriär. Nu har de valt att vakna upp från de döda. Jag önskar att de låtit bli.
Av Tara Moshizi
