“Det verkar som att du har blivit utsatt för ett bedrägeri”, säger killen på kundtjänst med en förströdd röst. Jag har fått räkningar på två iphones jag aldrig beställt och allt tyder på att någon kapat min identitet och shoppat loss på min bekostnad. Sedan börjar en karusell av pappersarbete och telefonsamtal. Polisanmälan. Telefonkö till inkasso. Spärr av personnummer. Däremellan samtal till försäkringsbolaget. Efter att ha suttit en hel dag med luren tryckt mot örat är kinden varm och hjärnan matt.
Sedan, när chocken lagt sig, börjar jag tänka på henne. Bedragaren. Vem är hon, kvinnan som låtsas att hon är mig? Är hon en simpel tjuv eller en raffinerad hacker som (romanaktuella) Lisbeth Salander? Ska jag känna mig utvald för att just jag blev föremål för hennes bedrägeri eller har hon en hel katalog av identiteter att alternera emellan?
Jag associerar till Sarah Manning, huvudkaraktären i den spännande Netflix-serien Orphan Black. Hon går stenhårt in för att stjäla någon annans identitet för att komma undan sitt eget tragiska öde. Tänk om min bedragare har samma motiv? “Min tillvaro suger, men den där Tara verkar ha ett ballt liv, jag testar att leva det ett tag”.(Gärna det, men kan du ta hand om min tvätt och mina räkningar också?) Eller så är hon mer som Svindlarprästen, den skickliga brottslingen i den läsvärda romanen med samma namn. Han är en
lögnare av rang och tycks sakna gränser för sin påhittighet och fantasi.
Jag skulle gärna träffa Låtsas-Tara över en fika. Vi skulle ha mycket att prata om. Framförallt undrar jag varför hon köper något så fantasilöst som mobiler, när hon har chansen att gå loss på något mer flärdfullt som champagne och diamanter? Men det kanske är bäst att inte ge henne några idéer.
Av Tara Moshizi
