En av sommarens mest omsusade filmer är dokumentären Amy. Den går på bio just nu och handlar om den begåvade brittiska soulartisten Amy Winehouse som dog 2011 av en alkoholförgiftning, 27 år gammal. Med tanke på hennes ikonstatus och dramatiska livshistoria var det bara en fråga om tid innan någon skulle göra film av den. Jag är väldigt nyfiken på resultatet, men det finns en sak som skrämmer mig med filmen: Det faktum att den retat upp huvudpersonens pappa, Mitch Winehouse, så till den grad att han bestämt sig för att göra en egen dokumentär om Amy. Detta berättade han nyligen i en brittisk talk show.
Låt oss stillsamt be för att någon stoppar Mitch Winehouse planer. Illa kvickt. Han har nämligen redan bevisat att det oftast är en skitdålig idé att skildra sitt barns liv. I boken Min dotter, Amy, som släpptes 2012, berättar han förvisso ur ett varmt, faderligt perspektiv om hennes uppväxt och deras gemensamma intresse för musik. Så fort han rör sig mot känsligare områden blir dock texten plågsamt distanslös. Boken saluförs som en hyllning till dottern, men bitvis lyser det igenom att han i själva verket vill rentvå sitt eget rykte. Sida för sida försöker han desperat motbevisa den mediala bilden av sig själv som en ansvarslös far som inte pallade att ta hand om sitt stackars missbrukande barn. Att läsa Min dotter, Amy är som att höra någon gång på gång skrika “Det var inte mitt fel! Det var inte mitt fel”.
Nu vill Mitch Winehouse, som inte är nöjd med hur han porträtteras i den nya dokumentären, göra samma sak igen – fast i film. Det är en sorglig soppa. Läs filmrecensionen av Göran Everdahl på sidan 41.
Av Tara Moshizi
