Det är bara några minuter kvar innan den stora modevisningen ska dra igång. Journalisterna är samlade. Modellerna står på rad. Stjärnorna ler mot kameran. På takterrassen till den stora byggnaden i Paris där Dior-visningen ska hållas sitter den nya chefdesignern, Raf Simons. Han gråter av nervositet.
Scenen är tagen ur Dior and I, en dokumentär där vi får följa Raf Simons under arbetet med hans första haute couture-kollektion för det anrika franska modehuset. Det är ett unikt konstnärsporträtt. Bortsett från starka ögonblick som dessa är nämligen Raf Simons ganska osynlig. Istället fokuserar filmen på alla människor bakom: Sömmerskorna som broderar nätterna i ända för att hinna till deadline, koordinatorerna som stressar för att alla bitar ska falla på plats, platschefen som kämpar för att hålla alla på glatt humör och samtidigt få färdigt kollektionen. Det hela liknar scenen ur Askungen, där mössen sliter för att få färdigt klänningen till balen.
Det är lika ovanligt som fantastiskt att få följa arbetet på golvet på så nära håll. Medan andra konstnärsporträtt, fiktiva som dokumentära, ofta lyfter fram konstnären som ett ensamt geni som på egen hand lyckas skapa det ena mästerverket efter det andra, visar Dior and I en annan sida: Samarbetet. Kraften i det kollegiala. Värdet av att kunna luta sig mot varandra. Utan alla hårt arbetande med-
arbetare hade Raf Simons aldrig nått de framgångar han kan stoltsera med idag, och han är inte det minsta rädd för att visa det. I en tid där individualism är idealet och där många kreatörer verkar tävla i vem som kan framhäva sig själv mest, är berättelsen om Raf Simons en välkommen motvikt.
Fotnot: Dokumentären Dior and I släpps på dvd 19 oktober.
