Det finns få saker vi älskar att hata så mycket som gatufesterna. Å ena sidan skapar de gemenskap, är underhållande och livar upp tillvaron en smula. Å andra sidan är de förknippade med fylla, trängsel och flottig snabbmat till överpriser. Allt detta toppat med en dos klassförakt. Klyftan mellan stad och glesbygd är sällan så stark som när det vankas gatufest. “Åh, då kommer det ju en massa folk från kranskommunerna hit”, suckar innerstadsborna och koketterar med hur de minsann ska fly fältet.
De senaste åren har dock gratisfestivalerna lyckats tvätta bort mycket av sitt dåliga rykte. I somras besökte jag Kulturkalaset i Göteborg, som tog över efter Göteborgskalaset 2007. Förlagan var synonym med räkfrossa på Avenyn och en ölkonsumtion motsvarande en bayersk oktoberfest. Nuförtiden är skaldjuren och fylleriet bortsopat till förmån för ett generöst konsert- och scenprogram. Jag såg exempelvis en magisk konsert där hiphoparen Timbuktu uppträdde tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Det var värt mer än alla räkor i världen.
Även Malmöfestivalen, som i år fyller 30, har gått från langosgegga och tonårsfylla till ett evenemang där musik, konst och film hamnat i fokus – i en urtjusig inramning, dessutom. Jag avundas alla skåningar som får njuta av allt detta – utan att ens behöva öppna plånboken. Men mest avis är jag på alla som bor kring Orsa och har Sveriges äldsta gatumusikfestival: Orsayran, runt knuten. Där förvandlas hela orten till en enda stor scen och var man än går står det musikanter och spelar så asfalten vibrerar. Även om det inte räcker för att få tyst på de mest högljudda festkritikerna, lär det åtminstone överrösta dem.
Av Tara Moshizi
