Att testa sig själv hemma är inget nytt. Det är självklart för oss att ta tempen, väga oss på badrumsvågen eller att köpa ett test på apoteket om vi misstänker graviditet. Diabetiker har också länge själva kunnat hålla koll på sockernivån med ett enkelt stick i fingret och en glukosmätare.
Men numera finns det en uppsjö av självtester som vi kan göra hemma och ställa egen diagnos. Allt som behövs är lite saliv, urin, avföring eller en droppe blod i ett provrör med vätska eller en testpenna.
Apoteken säljer självtester för bland annat laktosintolerans, urinvägsinfektion, ägglossning, blod i avföringen och svampinfektioner. Hälsokost- och nätbutiker säljer för blodgruppering, diabetes och för att fastställa om man är i klimakteriet. På internet kan man även hitta drogtester, tester för prostatacancer och DNA, med flera. Och fler blir de.
De flesta tester kostar lika mycket som ett läkarbesök, ibland mer än så. Ett klamydia- eller borreliatest kostar 300 kronor. De skiljer sig dock något mot de övriga då de skickas in för analys.
I till exempel USA, där patienterna betalar sin egen sjukvård, har självtester vuxit till en storindustri då det kan vara ett sätt att ta reda på om man behöver söka läkare eller inte.
I Sverige har testerna ännu inte blivit några storsäljare, men läkemedelsbolagen hoppas att svenskarna också ska börja testa sig själva för de vanligaste sjukdomarna i takt med att vi blir allt mer intresserade av vår hälsa.
– Problemet med självtester är att personen måste kunna diagnostisera sig själv, känna igen symtomen för sjukdomen. Det ställer stora krav på kunskap hos individen, säger
Olle Aspevall, överläkare inom vårdhygien vid Karolinska sjukhuset och medlem i Svenska Läkaresällskapets arbetsgrupp för självtester.
– Och hur tolkar man ett negativt svar? Det kan ju vara så att man testat sig för fel sjukdom eller att sjukdomen inte gått så långt att provet visar ett positivt svar. En läkare bedömer symtomen patienten har även om provsvaret är negativt.
– Självtester har i allmänhet också lägre tillförlitlighet än laboratorietester, ett felaktigt svar kan få allvarliga konsekvenser, som att man inte söker vård för en allvarlig sjukdom för att testet visar ett negativt svar, säger Olle Aspevall.
Gunnar Nordin, läkare och vd för Equalis som arbetar med kvalitetssäkring inom laboratoriemedicin menar att man vet för lite om hur människor i allmänhet klarar av att testa sig själva.
– Det finns inga större undersökningar som visar hur lätt det är för lekmän att följa instruktionerna, genomföra själva testet och sedan tolka provsvaret. Därför är det också svårt att veta hur tillförlitliga resultaten av självtester är.
Angelica Lindén Hirschberg, professor i gynekologi vid Karolinska Universitetssjukhuset är också kritisk till många av hemtesterna vi kan köpa.
– Jag ser en risk för överbehandling, att man köper receptfria läkemedel för att testet visar ett positivt svar. När det gäller flytningar i underlivet behöver man inte alltid behandla dem, utan många läker ut av sig själva. Men å andra sidan kan man missa en viktig diagnos om man testar sig själv, man kan ju till exempel ha en klamydiainfektion men testar sig för svampinfektion.
Ett självtest måste vara CE-märkt, vilket är en slags kvalitetsmärkning inom EU, för att få säljas. Det innebär att produkten uppfyller vissa krav när det gäller tillförlitlighet och säkerhet. Så länge testet är CE-märkt får det säljas var som helst, till exempel i livsmedelsbutiker. Alla känner inte till att tillverkaren själv sätter dit CE-märket. Svenska myndigheter har bara anledning att granska produkten om någon kommer in med klagomål.
– Många av testerna kan man ju göra gratis hos sjukvården, som att testa sig för klamydia och att göra ett graviditetstest. Dessutom litar inte sjukvården på ett självtest.
Provet kommer därför att göras om, säger Olle Aspevall.
Finns det inga fördelar med självtester?
– Det ska i så fall vara att man når personer som av någon anledning inte skulle söka upp sjukvården för att testa sig.
Läs vad doktorn säger om hemmatester
Av: Anne Meisner
