Alexandra Charles: “Jag glittrade på kvällen, sedan gick jag hem och grät”

Hon har grundat två berömda klubbar – mytomspunna nattklubben Alexandra's och 1,6 miljonerklubben som värnar om kvinnohälsan. Skilda världar, men Alexandra Charles von Hofsten trivs i båda, och har för länge sedan slutat vara till lags.

Hon är definitivt en dubbelnatur. Det framgår med en gång. 

– Jag längtar efter ett djup och en mening i tillvaron, samtidigt som jag är road av trender och nya influenser. Det ena behöver inte utesluta det andra. De flesta av oss är sammansatta. 

Vi ses i 1,6 miljonerklubbens lokaler på Östermalm i Stockholm. Jag är lite tidig, och Alexandra har inte hunnit äta upp sin medhavda matlådelunch. Rotfruktssoppa och grovt bröd med grönsaker som pålägg. Hon har alltid varit noga med vad hon äter, det lärde hon sig av sin mamma. Hon är elegant klädd i röd dräkt, “Woman in Red-kampanjen inleds ju snart”, och introducerar mig till samtliga kvinnor på kontoret. Alexandra lyser upp när hon får syn på mitt armband, Frälsarkransen, som skapades av biskop Martin Lönnebo

– Men titta, har du också Frälsarkransen, säger hon och visar sin egen handled. 

– Jag har alltid mitt på mig. Jag har haft det varje dag sedan jag fick det, vardag som fest. Det rymmer ju så mycket symbolik. Och nu kommer vi direkt in på religion. Jag är alltså troende, men jag är inte särskilt praktiserande. Jag gör inte regelbundna kyrkobesök, även om jag tycker om att vara i kyrkorummet. Det är väl mitt dubbla personlighetsdrag som gör sig påmint igen. Jag behöver den frid och det lugn som jag finner i kyrkan. Som motvikt till det urbana, moderna livet som är snabbt, stressigt och som går ut på att prestera, prestera, prestera. 

Alexandra växte upp i Västergötland och Medelpad. Pappa var tandläkare, mamma hade gått Calle Flygare teaterskola. Artistdrömmarna fick hon dock lägga på hyllan – pappan föredrog tidsenligt nog en hemmafru. Istället skapade föräldrarna ett hem fyllt av musik och fester. Själv var Alexandra en typisk duktig flicka, som tidvis var mobbad. 

– Innan jag rände i höjden, när jag var mellan åtta och tio år, kallade man mig för fläskkotletten, och det är ju inte ett epitet som någon vill ha. Jag hade glasögon och tyckte om att plugga, och det är inte populärt. Jag var tidigt utvecklad, började få bröst och finnar när ingen annan hade det. Ett riktigt retobjekt alltså. Efter ett par år ordnade det där upp sig, men ändå.  

Alexandra Charles:
– Rod Stewart var en glad kille och en riktig gentleman. Han kom alltid till Alexandra’s när han var i Stockholm. Bilden är tagen 1983

Har du lidit av mobbningen senare i livet?

– Jo. Jag är övertygad om att har man varit mobbobjekt, så sätter det spår för livet. Det finns där. Det påverkade min självkänsla och mitt självförtroende. Mitt självförtroende blev urholkat. Jag har alltid haft komplex för mitt utseende. 

Många tänker nog på dig som en flärdfull person. 

– Ja, men skenet bedrar. Också vad gäller det här är jag både och. Jag gillar kläder och flärd, och jag har väl förstått att jag inte är den fula ankungen längre. Men under hela livet, än idag, har jag brottats med tankar som: Duger jag? Funkar mitt utseende? Numera vinner oftast den inre röst som säger: Du duger som du är. 

Så också en glittrig nattklubbsdrottning bär på tvivel. 

– Jag spelade en roll. Jag byggde upp en fasad. Jag låtsades vara självsäker, världsvan, kaxig och kunnig. Vilket jag absolut inte var. Jag glittrade på kvällen, sedan gick jag hem och grät och hade tvivel och ångest. Efter några år gav förstås tvivlet med sig och jag började känna mig hemma i rollen. Men jag spelade fortfarande rollen som nattklubbsdrottning. Jag visste djupt inne i mig att jag inte bara är en nattklubbsdrottning. Jag är också en vanlig tjej från landet. 

Alexandra Charles:
– Det var en ära att tilldelas HM Konungens medalj av 8:e storleken i högblått band år 2015. Jag fick medaljen för mitt arbete för kvinnors hälsa.

Kungligheter och kändisar på klubben

För många är Alexandra Charles von Hofsten (Charles kommer från förste maken Noël) mest känd för att ha startat Sveriges första riktiga nattklubb, som också bar hennes namn: Alexandra’s. 

Från början var klubben en praktisk lösning. Alexandra och Noël behövde helt enkelt hitta ett sätt att försörja sig. Noël hade jobbat i nattklubbsvärlden i “swinging London”, och paret hade besökt klubbar i New York och San Francisco. De insåg att det inte fanns något liknade i Stockholm. Paret ville skapa en internationell scen i Sverige, där jetsettare och vanliga människor kunde förenas. Gästerna skulle vara som “en god cocktail”, beskriver Alexandra. En angenäm mix av flotta damer, direktörer i kritstrecksrandigt, journalister, hippier och skådespelare. De tänkte rätt, på Alexandra’s förenades alla sorter.  

– Och jag ställde enorma krav på mig att leverera och prestera. Samtidigt var det en otroligt spännande värld som öppnade sig. Det var så mycket av allt. Inte minst frestelser. Men jag var praktisk och pragmatisk och hade ett inre filter som höll mig borta från droger och för mycket sprit och fest. För det är ju lätt att tappa fotfästet i en sån värld. Som tur var, var jag ifrågasättande och reserverad. Dessutom hade jag bott i USA, där många rökte gräs. Jag hade redan provat, men insett att det inte var för mig. Jag gillade heller inte drinkar och sprit. Vin och champagne däremot – det tyckte jag om. 

På kort tid tog Alexandra’s över nöjesscenen i Stockholm. “Alla” var där. Abba-medlemmarna, Rod Stewart, Sighsten Herrgård, Keith Richards, kungen och Silvia, Muhammad Ali, Björn Borg, Elton John… Stjärnorna – både svenska och internationella – älskade klubben. 

– Ja, vad ska jag säga om det? Att kändisar också bara är människor. Själv tycker jag att det är berikande att träffa människor som har skapat eller gjort något. En professor som forskar på hormoner – hur spännande är inte det? Eller en världsberömd kock. Sedan blir man ju besviken ibland. Människor kan vara öppna – eller slutna. De kan vilja dela med sig – eller inte. 

Alexandra Charles:
Varje år runt den internationella kvinnodagen i mars anordnas den årliga kampanjen Woman in Red för att uppmärksamma kvinnohjärtat.

Blev inte tagen på allvar

Själv har Alexandra nyligen medverkat i en bok om svallvågorna av metoo. Hon konstaterar att hon både har sett och upplevt en hel del av det som lyfts fram i metoo-debatten. Hon hade en pojkvän som misshandlade henne både psykiskt och fysiskt. Förhållandet tog slut efter några år. Men också på jobbet upplevde hon sexism. Det var knappast någon som lyssnade på en ung kvinna. “Jaså, sa hon något också?! Det var ju gulligt.” Sådan var inställningen. Alexandras roll var att glittra, le och vara trevlig. Att hon skulle ta plats och göra sin stämma hörd väntade sig ingen. 

– Om jag gjorde det var det bara besvärligt. Och man ville inte vara till besvär. Så är vi ju uppfostrade. Senare förstod jag att man inte alltid behöver vara till lags. Att man inte alltid behöver vara vänlig. Att man inte behöver säga det som förväntas. Utan att man kan säga ifrån. Därför är jag glad över metoo. Jag tycker att det är fantastiskt att sånt här vädras, och jag hoppas att gamla invanda mönster förändras. 

Alexandras mobiltelefon ringer. En SVT-journalist vill intervjua Alexandra om Ingvar Kamprad. Redaktionen måste ha utgått från att hon känner också honom. “Alexandra känner ju alla” liksom. Hennes kontaktnät sägs ju vara enormt. “Å, Ingvar var dessvärre ingen personlig vän, men jag har förstås träffat honom”, förklarar hon för reportern. 

Det säger något att de ringer till just dig.  

– Eh, ja. Det säger väl att jag har varit med länge. 

Efter nattklubbsåren började Alexandra jobba med pr. 1998 grundade hon 1,6 miljonerklubben, vars namn syftar på det antal kvinnor över 45 som fanns i Sverige då föreningen startade. Systerorganisationen 2,6 miljonerklubben för kvinnor mellan 25 och 45 år bildades 2009. Båda klubbarna arbetar för att det ska bedrivas mer hälsorelaterad forskning på kvinnor i Sverige.  

Alexandra Charles:
En ideell kvinnohälsoorganisation som arbetar för kvinnors hälsa, verkar för att sprida objektiv information om kvinnohälsofrågor och för att införa det kvinnliga perspektivet i medicinsk forskning och läkarutbildning. Har tillsammans med systerorganisationen 2,6 miljonerlubben 26 000 medlemmar.

Ilskan väcktes tack vare mamma

– 1,6 miljonerklubben startade jag på grund av mamma. Jag tyckte inte att mamma och hennes väninnor fick den hjälp och respekt som de hade kunnat kräva. Äldrevården var uschlig på den tiden. Det var inte så att hon blev felbehandlad eller så, snarare att det fanns mycket som kunde bli bättre. Ungefär samtidigt träffade jag forskare som berättade att kvinnor diskrimineras inom vården. Att nästan all forskning var fokuserad på män. 

Alexandra börjar prata fortare och mer engagerat. Det här gör henne upprörd. 

– Inget gör mig så arg som den ojämlika vården. Att det är sådana enorma skillnader. En ny studie visar att kvinnor löper dubbelt så stor risk att dö efter en hjärtinfarkt jämfört med männen. Fortfarande. Trots Woman in Red-kampanjerna, som vi har haft i 16 år nu, har man alltså inte tillräcklig kunskap om kvinnohjärtat.  

Alexandra mår generellt sett bra, men har ett mindre hjärtproblem, ett slags arytmi som flera i släkten har. 

– Det är ingen jättesak, men det är heller inte kul. Problemen har blivit värre med åren. Sedan två år dricker jag därför inte alkohol. Mina hjärtproblem stimuleras av alkohol. Annars är luftrören min akilleshäl. Jag får lätt luftvägsinfektioner. Det är sedan Alexandra’s-åren. Själv rökte jag bara i tre år, och jag drog inte ens riktiga halsbloss, men framför allt var jag passiv rökare under de åren. 

Stolt över sitt förändringsarbete

Alexandra har varit gift tre gånger. Först med Noël, sedan med Anders och nu med Bengt

– Bengt är ingen ny bekantskap, vi har känt varandra länge, men det har alltid varit arbetsrelaterat. För några år sedan sprang vi på varandra på stan, och han berättade att han hade blivit änkling. Själv var jag ju ensam sedan många år. Vi började umgås, och till slut tittade vi på varandra och tänkte: “Hm, det här är inte så dumt.” 

Framför allt uppskattar hon hans bejakande inställning till livet. 

– Bengt är fem år äldre än jag. Men han är en ung 76-åring. Han har sportat mycket i sitt liv. Han är inte stagnerad, han är fortfarande nyfiken, det är viktigt. Och så tycker han att det jag gör är intressant. För mig är det A och O. Det är ju inte så att jag går hem från jobbet och lägger av mig allt, utan jobb och fritid går in i varandra.

Är du lika stolt över båda dina klubbar?

– Nej, 1,6 miljonerklubben är något annat. Det är visserligen inget fel med att bjuda människor på bröd och skådespel, det visste redan de gamla grekerna och romarna. Att sätta guldkant på vardagen är viktigt, det behöver vi människor för att stå ut, för att klara livet. Men 1,6 miljonerklubben går ju på djupet. Jag får vara med och påverka och förändra till det bättre, det är jag stolt över. 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top