Annkarina vågade vägra tekniken: ”Jag levde ett år utan mobil & tv”

Annkarina Vesterberg bestämde sig för att klara sig utan mobiltelefon, dator och tv i ett år – och hon har bara positiva erfarenheter från sin "digitala detox". – Det handlar ju inte om luften vi andas, det är bara ­tekniska prylar!

Inga mejl, inga sms, inget surfande – och heller ingen tv – under ett års tid. Konstnären Annkarina Vesterberg tog en paus från digitaliseringen. 

– Att ständigt vara uppkopplad gjorde mig stressad, det blev så mycket intryck. Jag upptäckte att jag var beroende av tekniken. Jag sneglade på den där telefonen säkert femtio gånger per dag. Det var som att den blev min bästa vän. När jag var ute i skogen, utan mobiltelefon, fick jag ändå impulser kopplade till mobilen. Jag tänkte på sms:en som jag skulle skicka, att jag borde ringa den och den, och att jag ville skriva upp något så att jag inte glömde. På kvällarna kunde jag titta på tv tre timmar i sträck. Vad är det för liv? Jag ville ta ansvar för mitt beroende och valde därför att leva på ett annat sätt under en tid.

Förberedde sig

Ett mobil- och datorfritt år krävde vissa förberedelser. Annkarina var noga med att informera sin omgivning och att lägga upp nya rutiner för sig själv. Hon skrev ner alla viktiga telefonnummer som fanns i mobilen, och hon började utgå från sin gamla hederliga adressbok i skinn.  

Annkarina Vesterberg

Ålder 69 år. 

Bor I lägenhet i Uppsala. 

Familj Tre söner och fyra barnbarn. 

Gör Konstnär. 

Dessutom behövde hon hitta nya sätt att hålla kontakt med kunderna. Annkarina är konstnär, hon säljer sina verk och håller kurser i måleri. Hon behövde ha kontakt med sina uppdragsgivare. Men allt går, enligt Annkarina. 

– Kursdeltagare fick anmäla sig på min fasta telefon. De som köpte min konst satte in pengar på kontot eller betalade kontant. Det behöver inte vara så komplicerat, menar Annkarina. 

– Människor har ett eget ansvar, man bestämmer själv över sitt liv. Det går inte att skylla på att samhället förväntar sig att alla har en mobiltelefon. Det mesta löser sig, man måste lita på att det finns alternativ. Trots att mitt mobilfria år är över  försöker jag hålla tekniken lite på avstånd. Tågbiljetter köper jag direkt på tågstationen. Om jag behöver gå på toaletten och man är tvungen att betala med en app finns det alltid någon snäll gubbe som låter mig gå in efter honom. Man måste ha tillit till att saker ordnar sig. 

Gör som förr!

Hur gör hon med läkartider och frisörbokningar? Hur bokar hon bord på restaurang?

– Det är väl inget problem. Vi kunde besöka restauranger innan mobiltelefonerna kom. Om jag vill äta på restaurang så går jag dit, skulle det vara fullt går jag till en annan restaurang. Samma sak om jag ska hämta barnbarnen på förskolan, då har jag ingen lust att anmäla det i någon app. Jag går bara dit. Om det inte passar att jag hämtar just då tar jag en promenad och kommer tillbaka senare. Man bestämmer själv hur mycket slav man vill vara under tekniken. Hur gjorde vi förr? kan man alltid tänka. Det är ett bra riktmärke. 

Av omgivningen fick Annkarina höra att hon var cool, kanske har hon också inspirerat en och annan. 

– Jag tror att flera i min omgivning upptäckte hur skört det är med mobilerna. Hur gör man om man tappar bort sin telefon? Hur många kan ett enda nummer, utom möjligen sitt eget, utantill?

Så varför gick hon tillbaka till ett liv med dator och mobil?

– Jag gav efter, det är det enkla svaret. Men nu vet jag i alla fall att det ­funkar att inte hela tiden vara uppkopplad. Jag kan när som helst lägga undan mobilen igen.  

Mer vaksam

Även om Annkarinas digitala paus är över försöker hon hålla koll på tekniken och vad den gör med henne. Räkningarna betalar hon fortfarande med bankgiro. När vänner och familj kommer hem till henne på middag ber hon dem att lägga sina mobiltelefoner i en låda. 

– Så vi kan umgås istället, det tycker jag är mycket trevligare. Även på mina målarkurser ber jag deltagarna lägga undan sina mobiler. Det händer att de blir jätte­stressade. En kille tyckte hela tiden att det vibrerade i knät. En kvinna var rädd att hennes barn inte skulle kunna nå henne. Men till slut ökade närvaron hos alla.

Annkarina är glad över sin erfarenhet och längtar ofta tillbaka till den tiden. Inte minst för att den tekniska pausen frigjorde mycket tid. 

– Jag läste fler böcker, jag var mer i mina tankar. Om jag absolut ville titta på tv så åkte jag hem till någon av sönerna och tittade på film. Och jag valde ju att ha kvar min gamla radio, så jag känner inte att jag missade något

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top