Fakta om panikångest
- En av tre svenskar får någon gång i livet en panikattack.
- Uppemot 200 000 svenskar har återkommande panikattacker. De lider av paniksyndrom som räknas som en folksjukdom.
- De allra flesta får sin första panikattack någon gång mellan 20 och 25 år men sjukdomen kan debutera senare i livet, oftast i samband med en övergång eller kris i livet.
- Omkring dubbelt så många kvinnor som män drabbas. En teori är att kvinnor vanligen är mer pressade under småbarnsåren, en annan att kvinnor är mer benägna att söka hjälp.
- Man vet inte varför vissa drabbas av paniksyndrom, men forskare inom biologi och psykologi tycks eniga om att det finns en genetisk faktor, en nedärvd sårbarhet för bl a stress.
- En panikattack slår ofta till snabbt utan förvarning. Utlösande kan vara en tanke – jag får inte tappa kontrollen här – eller en svag obehagskänsla i kroppen, som lite hjärtklappning eller yrsel, som ökar rädslan, vilket spär på de fysiska symptomen och så vidare.
- De flesta med paniksyndrom lider av agorafobi (agora = torg), det vill säga känner starkt obehag på platser med mycket människor där man riskerar att hamna i centrum och upplever att man inte kan fly.
- Ett vanligt sätt att hantera sjukdomen är att undvika alla situationer som kan framkalla en panikattack. Följden blir ett begränsat och i värsta fall ett isolerat liv.
- Paniksyndrom behandlas med kognitiv beteendeterapi, kbt, och/eller antidepressiv medicin av s k SSRI-typ. De allra flesta blir hjälpta, får färre attacker eller blir av med dem helt.
Annas råd:
- Tänk alltid: Det går över. Det är inte farligt. Man kan inte fastna i en panikattack.
- När attacken slår till, försök andas lugnt med magen. Träna på att acceptera det som händer, att flyta med och låta det passera.
- Du är inte ensam. Panikångest är en folksjukdom som finns överallt, på din skola, på jobbet, bland vänner.
- Tänk på att panikångesten trots allt bara är en del av dig. Tänk på allt annat du också är – sambo, mamma eller pappa, kompis, yrkesperson, bra på att snickra eller baka, segla, jogga, måla.
- Berätta om din panikångest. Det är en styrka och inte en svaghet och minskar rädslan.
- Var snäll mot dig själv. Utmana dig själv att klara hotfulla situationer i din egen takt.
- Sök hjälp. Börja med att kontakta din husläkare.
Lästips
”Jag är inte galen” (Bonnier Existens) av Anna Lithander.
”Ingen panik” av Per Carlbring (som medverkar som expert i Jag är inte galen) och Åsa Hanell (Natur och Kultur 2007).
Hon är 23 år och står utanför en föreläsningssal på Stockholms universitet och småpratar med kurskamraterna när det händer. Hjärtat börjar dunka, benen blir som gelé, allt blir overkligt. Hon ser på kamraterna som genom en tunnel. De fortsätter prata. Ser de inte att hon håller på att gå sönder? Nu faller hon ihop, nu kommer de snart och hämtar henne och för henne till psykakuten.
Så, lika snabbt, är det över. Hon slappnar sakta av, andas normalt igen, är helt slut i kroppen. Men ingen tycks ha märkt något. Allt är som vanligt.
Och ändå inte.
– Jag blev en annan på en minut. Den tuffa äventyrslystna Anna som luffat runt i världen blev en rädd person som knappt vågade gå utanför dörren.
Den Anna jag möter på ett kafé en solig marsdag har just lämnat sina två flickor på dagis och ska strax ta tunnelbanan till jobbet som kommunikatör på organisationen Kvinna till kvinna. Hon har nyss fyllt 40 och ger ett energiskt och samtidigt lugnt och säkert intryck.
Hon ler:
– Det syns inte utanpå vem som lider av panikångest. Inte ens när den slår till. Det är bland annat därför jag har skrivit boken. Många förstår inte vad man talar om.
I ”Jag är inte galen” (Bonnier Existens) berättar hon om de första månadernas kaos. Hur paniken kunde slå till var som helst, i tunnelbanan, i mataffären, borta på middag. Hur rädslan för en ny attack tog all energi. Bara tanken på universitetets isblå lådhus gjorde henne illamående. Hon måste avbryta studierna.
– Jag som alltid slutfört allt jag föresatt mig, det var ett nederlag. Jag som var världens självständigaste tjej vågade inte bo själv längre. Jag sov hos kompisar som försökte lugna mig, men jag kände mig bara rädd och onormal. Till slut flyttade jag hem till pappa. Både han och mamma var oroliga, men gav mig allt stöd de kunde.
Så småningom kontaktade de en psykiater. Som förstod direkt.
– Det var en obeskrivlig lättnad. Det fanns ett namn på helvetet, och det fanns hjälp.
Hjälpen var antidepressiv medicin (kognitiv beteendeterapi tilllämpades ännu inte mot paniksyndrom; se ruta) som dämpade oron med färre panikattacker som följd. Livet blev mer normalt igen. Anna utbildade sig till journalist och fick jobb. Och slutade med medicinen efter två år.
– Jag ville försöka klara mig på egen hand och det fungerade ett tag, men sen kom attackerna tillbaka och tog så mycket energi så jag var tvungen att börja med tabletterna igen.
Så höll det på några år. Under tiden började hon i terapi.
– Jag ville ta mig själv på allvar och ta reda på vem jag var och vad jag ville. Jag såg panikångesten som en signal om att jag måste ta hand om mig själv bättre.
Hon beskriver den lydiga, ordningsamma flickan som alltid gjorde vad man sa till henne. Som blev upprorisk tonåring och stack ut i världen med en ryggsäck efter gymnasiet. För att rätta in sig i ledet igen och börja på universitetet.
– Jag kände mig väldigt främmande i den akademiska miljön. Litteraturhistoria dessutom, till vilken nytta egentligen? Det blev en riktig identitetskris.
Med åren har hon fått ihop sina olika sidor. Och accepterar att hon förmodligen har en nedärvd sårbarhet för häftiga förändringar och stress. Vilket gör att hon långa perioder inte har några attacker alls.
– Fast ibland kör jag på för att det är så roligt och så kommer reaktionen efteråt. Det hände för ett tag sen när jag lämnat det sista på boken och dessutom avslutat ett annat stort projekt. Jag satt framför datorn på jobbet då det bara sa pang, attack på väg! Sen blev jag lite deppig och undrade om det aldrig ska gå över.
Å andra sidan. Jag tycker inte att det är konstigt att fler får diagnosen. Vi ska ju vara så himla duktiga och snabba och flexibla. En panikattack är ofta en fullständigt normal reaktion på en onormal livssituation.
Vilka konkreta situationer är mest hotfulla för dig?
– När jag har mycket folk omkring mig och känner mig instängd. Tänk om jag tappar kontrollen och ballar ur? Bara tanken kan göra att det flimrar för ögonen och så är det i gång.
– Såna som jag är väldigt bra på att känna efter vad som händer i kroppen, tillägger hon med ett litet ironiskt leende. Det kan räcka med lite hjärtklappning efter ett par koppar kaffe så lyser den röda lampan.
Som den gången hon var bjuden på La Traviata på Marinskijteatern i Sankt Petersburg. Stämningen sjöd av förväntan när ridån gick upp. Då kom en svag yrsel över henne. Och katastroftanken: Shit, inte nu!
– Det var fasansfullt, men jag orsakade ingen skandal den gången heller. Jag förstörde bara för mig själv. Sedan dess går jag ogärna på teater eller bio om jag inte får sitta ytterst. I alla fall måste jag ha järnkoll på flyktvägarna.
Många utsätter sig över huvud taget inte för risken.
– Visst har jag undvikit mycket i mitt liv. Lever man med paniksyndrom blir man expert på att gå omvägar. Man märker ofta inte ens hur mycket man begränsar sig. En panikattack på tunnelbanan gör att man börjar åka buss, även om det tar längre tid. En attack på stormarknaden och man slutar handla där.
– Men jag försöker mer och mer utsätta mig för sånt som känns jobbigt. Känner jag att en attack är på väg försöker jag andas djupt och tänka det går över, det är inte farligt, jag kommer inte att flippa ut. Det hjälper.
