Skammen över att vara bipolär har försvunnit

13-01-31 10:16

Hälsa |

- Jag känner mitt värde. Min diagnos är bara en liten del av mig, säger Pia Röjdeby. Foto: Theresia Köhlin

Pia Röjdeby

Ålder: 50 år.
Diagnos: Bipolär.
Yrke: Undersköterska och projektassistent för Hjärnkoll, en nationell kampanj som arbetar för öppenhet kring psykisk ohälsa.
Familj: Maken Anders och två vuxna barn.
Bor: Hus mellan Uppsala och Norrtälje.

7 frågor om bipolär sjukdom

Överläkare Hans-Peter Mofors vid Affektiva mottagningen, Psykiatri Nordväst i Stockholm, svarar på de vanligaste frågorna om sjukdomen.

1. Finns olika typer av bipolär sjukdom?
– Ja, typ 1 är den ”klassiska” med tydliga växlingar mellan djupa depressioner och manier. Vid bipolär sjukdom typ 2 är uppvarvningarna av lindrigare slag, så kallade hypomanier. Mest framträdande är dock de återkommande depressionerna.
Ibland förekommer så kallade blandepisoder med maniska och depressiva symtom samtidigt.
Sjukdomsepisodernas längd varierar. En del har mycket långvariga manier och depressioner, andras symtom varar endast någon vecka.
Det diskuteras även om lindriga humörsvängningar ska räknas till de bipolära syndromen, så kallat bipolärt spektrum. Somliga forskare menar att detta är en form av bipolaritet, andra att det snarare är ett medfött temperament.

2. När bryter sjukdomen ut?
– Vanligen före 30 års ålder, även om det förekommer att man insjuknar senare.

3. Hur vanlig är manodepressiv sjukdom?
– Runt en procent drabbas av den allvarliga formen. Något fler drabbas av den lindrigare formen.

4. Vilken behandling finns?
– Med mediciner och psykoterapi kan svängningarna i humöret minska, vilket reducerar risken för återfall. Centralt i behandlingen är att träna patienten i att känna igen tidiga tecken på att hon/han håller på att bli sjuk igen, för att tidigt kunna sätta in åtgärder. I många landsting finns affektiva mottagningar eller team med kompetens för detta.
Ibland är symtomen så allvarliga att man behöver sjukhusvård, till exempel om man inte klarar av vanligtvis enkla uppgifter som att äta, eller att det finns risk för att man skadar sig själv. Vid mani kan man bli så uppvarvad att man tappar omdömet och blir aggressiv.

5. Finns det ett mörkertal?
– Ja. Man kan ha en lindrig form, och ofta söker man då vård enbart under den depressiva fasen. Om man inte berättar om sina uppvarvade perioder, eller om läkaren inte frågar efter dem, kan man förbli odiagnostiserad i sin bipolära sjukdom.

6. Är det en livslång sjukdom?
– Ja, men för många med intensiva sjukdomsskov under en period i livet kan förloppet lugna ner sig.

7. Vart vänder man sig med frågor om bipolär sjukdom?
– Till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Eller så kan husläkaren ge remiss till specialist.

Som ung skämdes hon över att vara bipolär. I dag har Pia Röjdeby tagit makten över sin sjukdom.
– Vi som ibland har ont i själen är vanliga människor.

Pia Röjdeby är pigg och har lätt till skratt. Det är svårt att tänka sig att hon haft perioder då hon inte känt någon livsglädje. Men i dag berättar hon öppet om sin”stora mörka hemlighet”. Tidigare skämdes hon över diagnosen bipolär sjukdom, som hon fick som 18-åring efter ett skov av extrem upprymdhet.
– Jag var känslomässigt uppvarvad och speedad, beskriver Pia.

Accepterade sjukdomen
I skovets början mådde hon toppen. Hon befann sig i ett glädjerus, kände sig lycklig och tyckte att hon funnit sig själv. Men upprymdheten blev efter några dagar jobbig, eftersom hon inte kunde varva ner.
Pias föräldrar reagerade på det förändrade beteendet och tog henne till psykakuten. Där konstaterades att hennes mani var så stark att den krävde sjukhusvård och medicinering.
– Trots att jag saknade sjukdomsinsikt accepterade jag behandlingen, eftersom jag tyckte det var jobbigt att inte kunna bromsa tankarna och inte få sova, förklarar Pia.

Långt mellan skoven
Vid 26 års ålder utlöste en livskris nästa sjukdomsskov.
– När det tog slut med den kille som jag trodde var han med stort H, blev jag riktigt sjuk. Jag var så låg man kunde bli, men i stället för att reagera med depression så svängde min hjärna om till ”speedat” läge och jag blev manisk. Vid mani går allt så fort i huvudet, man tar in allt, associerar snabbt, kan inte stänga av eller bromsa tankarna. Ser man en reklamskylt för kaffe och bulle så far tankarna i väg att ”nu ska jag hem och baka”, och så håller det på, förklarar Pia, som säger att hon ”vimsade runt”, pratade och rörde sig fort.
Hon var på väg till en valborgsmässobal på slottet den kvällen när hon i stället blev tvångsinlagd på sjukhus efter att en vän, och en för Pia obekant kompis till honom, följt med henne till psykakuten.

Kände sig värdelös
Den här okände vännen, Anders, är för övrigt Pias man i dag, och de har två barn, som nu är vuxna.
Förutom kortare skov när hon blev mamma, ett tillstånd som ju påverkar sömnen och hormonerna i kroppen, var Pia besvärsfri i 14 år innan nästa skov kom.
Själv tror hon att det utlöstes av förändrad medicinering, och att balansen mellan läkemedlen därmed rubbades.
– När det var som värst gick jag upp vid tre på eftermiddagen när barnen kom hem från skolan och la mig och sov igen vid sju på kvällen. Jag tänkte att jag var värdelös, att familjen skulle ha det bättre utan mig, säger Pia.
Mörkret inom henne var så stort att hon hade funderingar på att avsluta sitt liv.
– När allt är svart är det svårt att tro att det kan bli bra igen. Jag skrev dikter om hur jag kände och kunde efter en tid se ett mönster i mina tankar, att de var symtom på att jag var deprimerad, säger Pia.

Lång tid för återhämtning
Med tiden återvände hon till livet och ljuset, bland annat med hjälp av korrigerad medicinering och samtal. Men det skulle ta sju år att bli helt bra igen.
– Det finns en rad faktorer som spelade roll i min återhämtning. Men det betydde mycket för mig att gå med i en självhjälpsgrupp, genom före-
ningen Balans. Där kunde jag få stöd och dela erfarenheter med andra och känna att jag inte var ensam om detta.
Pia erkänner att hon tvekade lite innan hon tog kontakt:
– Jag hade fördomar och tänkte
att de andra i gruppen kanske var jättesjuka, men de var helt vanliga och jättegoa människor.
I dag är Pia aktiv inom före-ningen för att sprida kunskap om bipolär sjukdom.
– Det finns okunskap om psykisk sjukdom, som i sin tur leder till fördomar om hur personer med olika former av bipolär sjukdom beter sig.

Jag känner ingen skam
Tidigare mörkade Pia sin diagnos, utom för de allra närmaste, bland annat av rädsla för att folk skulle tro att hon var farlig.
– Vi som ibland har ont i själen är vanliga människor. Nu, när jag är öppen med min diagnos, tycker jag inte att jag stöter på fördomar. Samtidigt vet jag ju inte hur folk pratar när jag inte är med. Men det struntar jag i, jag känner inte den minsta skam längre över att ha en psykisk sjukdom. Jag är Pia och känner mitt värde. Min diagnos är bara en liten del av mig.

Berättat för barnen
Under sitt senaste skov var hon trött, och inte så närvarande som hon skulle ha önskat, men hon försökte att finnas där för sina barn. Pia har berättat för dem om sin sjukdom.
– Min dotter säger att hon inte tänkte på mig som sjuk när jag var dålig, mer som lite tråkig, säger Pia, och tillägger att hon har en fantastisk man, som tog över mycket, och stöttade när hon inte mådde bra.
Mestadels lever Pia och hennes familj som de flesta andra. Att ha diagnosen bipolär innebär ju inte att man ständigt är sjuk.

Viktigt undvika stress
Nu är det snart 10 år sedan Pia senast var inlagd för vård under ett sjukdomsskov och hon känner sig trygg i att ha kunskap om vad hon behöver för att inte bli sjuk igen.
– Bland annat är det viktigt för mig att sova ordentligt. Om jag sover dåligt, kan jag ta extra medicin. Och att ha balans i livet och inte stressa är en annan viktig faktor, säger Pia som känner att hon tagit makten över sin sjukdom.

Av: Mia Coull