Py Bäckman fann sin pappa efter 72 år: ”Jag ville veta varför mamma mörkat under alla år”

Han står numera inom glas och ram på ett bord direkt innanför dörren i det röda skärgårds­huset från 1907. Tidsenligt skägg. Tjusiga lockar. Elegant slips. Drömmande blick.

En pappa som aldrig fanns – men dök upp efter 72 långa år. En pappa som kanske egentligen borde ha tagit ansvar för sin lilla musikaliska dotter i Hälsingland – men som var alldeles för svag för kvinnor, resor och karuseller.

Ja, han kanske inte ens visste att hon existerade.

– Varje gång jag frågade om mitt ursprung, gled mamma liksom undan: “Du behöver väl ingen pappa, du har ju mig!” Och så var det kanske också. Med hjälp av mormor och morfar klarade hon rätt bra att uppfostra mig på egen hand, berättar Py Bäckman som den 7 augusti 2020 fick veta vem hennes far är.

Då fick hon också en halvsyster i Stockholm och en halvbror i Trollhättan.

För ett år sedan gjorde Py ett dna-test som kopplar henne till släktingar som gjort samma test.

– Mamma var död sedan två decennier och kunde inte längre ta skada eller bli förbannad, tänkte jag. Jag var nyfiken, helt enkelt. Ville veta varför hon mörkat under alla år. Och tänk om det skulle visa sig att jag har syskon?

Testresultatet kom sex, sju veckor senare.

Bland alla tusentals träffar fanns en tjej som heter Veronica och vi har nästan identiskt dna.

– Jag mejlade henne och insåg snart att det var min systerdotter. Hennes mamma och jag hade samma pappa.

Det var en man vid namn Arne Axelsson. Född 1926 precis som Pys mamma Inga. Med rötterna i Västergötland och en ungdomstid bland Klarabohemerna i Stockholm.

– Som 17-åring ska han ha rymt med ett tivoli och blivit ihop med en mycket äldre kvinna. Drog sedan till sjöss och jobbade ett tag som korrekturläsare på ett tryckeri. Jag fick veta att han var duktig på att skriva, konstnärlig, charmig, äventyrlig och snäll.

Men dessvärre också död.

– Min pappa hade avlidit 1999, 73 år gammal. Ett år efter min födelse hade han fått en son, Henry, med en annan kvinna. I en tredje relation tio år senare föddes en dotter som döptes till Maria-Lena.

Det slumpade sig så att de två halvsystrarna fick kontakt första gången på Maria-Lenas födelsedag.

– Så hon brukar säga att jag är hennes födelsedags­present.

– Det roliga är att Maria-Lena alltid gillat min musik och mina texter. Tydligen träffades vi i samband med en konsert i Falkenberg för fyra år sedan. Hon stod i kön när jag kom ut från toa. Hennes kille sa: “Här Py har du ditt största fan.” Maria-Lena tyckte det var pinsamt. Hon kände sig som en tonåring, har hon berättat.

Är ganska lika

Första samtalet blev början på en syskonrelation som hålls vid liv med sms och fikastunder.

– Maria-Lena bor i Gamla stan i Stockholm och är lätt att träffa. Min halvbror Henry finns i Trollhättan, så på grund av coronan nöjer vi oss med att mejla och tala i telefon. Och han är också musikalisk, även om det tydligen är opera för hela slanten.

Hur känns det att få syskon på äldre dar?
– De har snabbt blivit mycket viktiga för mig. Jag känner att jag bryr mig om dem på ett speciellt sätt. “Herregud, det är ju faktiskt min syster och min bror!” tänker jag. Vi är också rätt lika, syrran och jag.

Varför ville mamma inte avslöja vem som var din pappa?
– Kanske visste hon inte säkert vem det var. Hon var väl inte jättepromiskuös. Men för en 20-årig, sensationellt vacker tjej som just flyttat ner till Stockholm, jobbade i mässen på kadettskolan på Karlberg och varje dag träffade en massa unga, snygga snubbar … Jag gissar att det stod mellan den här Arne och kanske en till. Eller så tyckte hon att han var för excentrisk, helt enkelt.

Tyckte hon inte att du hade behov av en far?
– Nej, eftersom hon hade så bra egna föräldrar. Mormor och morfar var underbara människor och inte ens 50 fyllda när jag föddes. Mamma kunde tryggt lämna mig hos dem i Iggesund, medan hon jobbade i Stockholm och pluggade på reklamskola på kvällarna.

Är ni lika, du och din mamma?
– Ja, hon var också lite av drömmare och bohem. Och hon hade en väldigt vacker sångröst. Målade och tecknade jättebra. Fast det var mormor som skaffade mig ett piano och satte mig i kyrkokör. Hon var mer strategisk och organiserad.

Sjöng för Lennart Hyland

Pys debut på scen var nästan sensationellt tidig. När hon var 3 år gammal lyfte prästen i Nianfors kyrka upp henne på predikstolens kant så hon fick sjunga Somna så sött lilla gull och Maria går i Rosengård.

Sedan dröjde det bara sex år innan hon hamnade i tv.

– Simon Brehm och Lill-Babs var ute med ett kringresande radioprogram, Snurran. Jag lekte utanför Folkets Hus, när någon sa: “Du Py, kan inte du vara med och sjunga?” Jag gjorde det och sedan hörde Lennart Hyland av sig och jag fick vara med i tv-programmet Stora famnen.

Resten är svensk musikhistoria, som man brukar säga.

När hon var 17 år gammal liftade Py till Stockholm för att söka till en teaterskola.

– Jag fick jobb som barnflicka med eget rum hos en författare, Kerstin Strandberg. Senare flyttade jag hem till min kille Bengt Hegland som bodde i Bromma. I huset hängde en massa kul folk, bland annat min killes bror, Lelle Hegland i Hep Stars.

Bengt och Py startade ett band. Lånade Hep Stars gamla sånganläggning och spelade bland annat ihop med Putte Wickmans son Basse.

År 1973 hade Py hunnit fylla 25 år. Hon for på audition med ett av Sveriges första renodlade tjejband NQB och for ut på en Englandsturné.

Efter ett liv med hög decibel – även bildligt talat – har Py sakta skruvat ner både tempo och volym. Hon påtar mest lugnt i sin trädgård, promenerar längs havet och filar på nya låtar.

Tivoliarbetarens dotter finns numera representerad både i mellobranschen, musikalvärlden, körsvängen och – kanske aningen förvånande – psalmboken.

Det är ett stort steg från rockscenen till altarringen.
– Nej, egentligen inte. Kyrkan var min naturliga plats när jag var liten. Det fanns inte så mycket andra ställen att vara i den lilla byn där jag bodde. Jag gick i söndagsskolan och lärde mig att Gud ville att vi skulle vara snälla mot varandra.

Är du troende?
– Ja, på så sätt att jag märker att den där godheten, den positiva kraft jag gärna kallar Gud, vinner i längden. Men vem är jag att veta något om Gud?

Vad är livets mening för dig?
– Framför allt att vara kreativ. Vilket sker när jag umgås med en massa olika människor och hör en massa historier berättas, som jag känner det går att göra något av.

Hur lever du idag?
– Jag lever ett singelliv med den kastrerade hankatten Snoken, som egentligen tillhör en granne. Ändå är mitt hus här på höjden ovanför Stavsnäs by sällan tomt på gäster. Det rasslar in rätt mycket folk här. Och så ringer dottern och jag varandra titt som tätt.

Hur har du varit som mamma?
– Inte alltid ett bra föredöme. Det förekom en del udda killar, i opassande ålder dessutom. Men jag har aldrig svikit henne, alltid ställt upp och sett till att hon varit i trygga händer. Snarare har jag nog varit lite väl harig ibland, när det gällt henne.

Är hon inte lite stolt över dig?
– Jo, absolut. Det tror jag nog.

Hur ska man vara funtad för att leva ihop med dig?
– Man ska nog inte vara funtad alls. Hjärndöd kanske, haha. Nej, jag är nog ingen lätt match. Många har försökt, men … ja, det har alltid fallit på att jag vill göra det jag vill göra. “Varför sitter du framför datorn hela tiden? Ska vi inte kolla en film ihop?” Men jag jobbar ju framför datorn, säger jag. Eller så undrar karlarna varför det inte blir någon mat och jag svarar: “Gå ut själv och titta i köket och se om det kanske har blivit något.”

Vilka är dina bästa år?
– Som liten hade jag roligt jämt, tyckte jag. Solen sken, kompisarna var många och vi lekte jämt. Men även att komma till Stockholm som tonåring var fantastiskt. Musiken, människorna och alla kläder med flärd, paljetter och fjädrar, det som mormor hemma i Iggesund kallade “bonngrant”.

Tyngsta år, då?
– När mamma dog, 70 år gammal. In i det sista var hon otroligt vital och vacker i sitt långa knallröda hår. Men hon rökte hela livet, med tre stora hjärtinfarkter som följd. Det hjälpte inte ens att jag själv slutade för att hjälpa henne att lägga av. Och så dog alla hennes syskon i samma veva. Plus en del av mina egna gamla musikerkompisar, som trummisen Pelle Alsing. Nej, det har blivit lite för många begravningar de sista åren.

Är du själv rädd att åldras och dö?
– Nej, åldrandet är ju vad det är. Jag hade min tid på Café Opera, men det skulle aldrig falla mig in att gå dit idag. Det räcker gott med kaféet här nere i byn. Dessutom är det ju rätt roligt att ha blivit lite vimsig som Papphammar på äldre dar. Plötsligt ramla nerför trappor och gå in i stolpar eftersom synen sviker. Eller bli stående mitt i steget, eftersom jag har glömt vad jag egentligen gick iväg för att göra.

Så en cool rockstjärna kan stå ut med att bli en grånad skärgårdstant?
– Ja, det kan vara rätt skönt att bara behöva titta sig i spegeln för att få garva litegrann.

Visste du det här om Py?

• Var med i ett av de första svenska rockbanden med bara tjejer, NQB, New Quidesty Blaise.

• Har skrivit dop-psalmen Lilla liv, nummer 901 i psalmboken.

• Skrev text och musik till Tommy Körbergs mellovinnare 1988 Stad i ljus som numera också ingår i svenska psalmboken.

• Spelade mormor i ett avsnitt av tv-serien För alla åldrar.

• Har översatt musikalerna Chicago, Evita och Garbo The Musical.

• Stöttar ideella Svenska Djurambulansen som hjälper djur och djurägare i nöd.

• Skrev texten till Gabriellas sång som Helen Sjöholm sjunger i filmen Såsom i himmelen.

• Har jobbat på reklambyrå.

• Har under pandemin designat egna munskydd och T-shirtar.

• Dottern Helena Äwe Bäckman har sytt tv-dockan Allram Eest och dräkten till Ipren-mannen.

Artikeln publicerades i Hemmets Journal 2021.