Vässa formen till Vasaloppet

Längdåkning är hett och jag liksom många andra vill göra det ultimata testet. Jag gjorde min första Vasa för två år sedan – och prickade av de flesta nybörjarfelen då.
1. För stor tilltro till den egna kapaciteten.
2. För liten vilja att förbereda mig ordentligt.
3. Skapandet av en illusion om att jag visst hade tränat tillräckligt på skidor.
Jag fick betala ett hårt pris. Molande värk och blodsmak redan vid kontrollen i Risberg, ångest och tvekan om vad jag gett mig in på blev följeslagare de nittio kilometerna. Men envist tog jag mig i mål på nio och en halv timme, stapplandes över mållinjen i Mora.
Det kvittar hur många andra träningstimmar du har om du inte också vet hur det känns att stå på skidor i många timmar.
Men hur tränar man på bästa sätt inför Vasaloppet eller en av gigantens kortare syskon?
Var finns längdåkningen nedärvd i generna, genomsyrar hela kulturen? I Norge förstås. Så jag tog med mig skidorna över gränsen för att lära mig längdåkningens hemligheter.
Redan när jag anländer i Hafjell förstår jag att längdåkning är kultur här. Alla går på tur, unga som gamla, familjer och par. Den första gruppen med åkare vi möter skiner upp när vi deklarerar att vi är här för att bli ännu bättre på längdåkning.
– Gå på tur, aldrig sur!, utbrister de när vi glider i väg ut i spåret.

Där möter Jean-Francois Gehin upp, min private skidinstruktör. Vi ska träna längdåkning med inriktning på långlopp under en långhelg. Jean är från Alsace, kom till Hafjell för 35 år sedan för att jobba som skidinstruktör och älskar området som är ett av Europas bästa för längdåkning.
– Jag åker sex dagar i veckan i sju–åtta månader, kvittrar han på felfri norska. All denna skidenergi bådar gott och vi ger oss ut i spåren redan första kvällen för att känna på snön och för att Jean ska få en idé om var jag ligger till teknikmässigt.

– Stå på en skida i taget och höften fram hela tiden, hojtar Jean när vi tidigt nästa morgon drar i väg ut i spåren uppe på högfjället vid Pellestova. Börja alltid med att åka utan stavar, för att hitta känslan, balansen och viktfördelningen, visar Jean och skjuter i väg i slakmotan.
– Flytta över belastningen, såja, blicken rakt fram, trycket neråt och framåt, uppmanar han. Det viktigaste är att ha riktig tyngdfördelning, man måste stå på en skida och på en fot när man skrider framöver, du ska känna balansen och trycket ner i snön. Sen ska du åka rytmiskt, böja benen och ha långa armrörelser. Du ska glida länge på en skida, håll dig en liten stund fast i den positionen och så byter du skida. Först när fötterna är i linje byter du skida och sparkar kort och kraftigt. Gör man det för sent blir det för långt tryck och då tappar man en massa kraft. Du balanserar armarna i fartriktningen. Det är viktigt att överkroppen pekar mot målet, hojtar Jean när vi ökar farten och diagonalar upp genom terrängen.
Vi pustar ut uppe vid Fåberg med Renfjället bakom oss. Här kan man skida de två milen mot Lillehammer, eller till Nordseter och Sjusjöen.
Trots att jag lyssnar på Jean känns det inte som att jag får fart framåt, jag bara sparkar bakåt och tappar trycket på skidan. Jag slösar energi, flåsar.
– Tänk på fysikens lagar så förstår du, man får framdrift av reaktionen man får från marken. Kraften kommer från marken men du måste klara att ändra det till kraft framåt. Det är det som är lite speciellt med klassisk langrenn. Du har bara ett kort ögonblick när du står still på skidan, just då sparkar du kraftigt. Det är ju därför du har fästvalla, ikke sant.

Efter förmiddagens pass väntar lunch i Pellestova. Viltgryta på älg med tuttebär, lingon. Häruppe har det varit pensionat ända sedan krigsslutet och skidåkare har stannat till för en lunch eller logi.
Väl ute i spåret igen går vi 20 kilometer i lagom hårt tempo. Mitt problem kvarstår. Jag står lite för långt bak och i mitten över skidorna. Jag trycker för sent och får ingen fart i åkningen.  
– Skjut fram höften och skifta tyngdpunkt och stå på den som ska i väg i spåret, hojtar Jean. Du måste få rörelsen framåt, och så korta, explosiva kickar.
Tredje dagen möter en klar himmel uppe vid Sjusjöen, ett vidsträckt vinterlandskap med en spårkarta som en dröm, här finns hur mycket åkning som helst i varierad terräng.
 – Det är viktigt att variera de olika stilarna, att inte gå för länge i samma stil för då kan du gå dig stum, det ska vi öva på nu. Jag hör när du går fel, det låter för mycket om dina skidor, manar Jean på mig som försjunkit i tankar när vi stakar fram genom det trolska landskapet. Allt som kändes så bra i går eftermiddag är borta nu. Så fort orken tryter försvinner tekniken och jag faller tillbaka i gamla dödssynder. “Gå på tur, aldrig sur”, mumlar jag mer och mer irriterad.
– Blicken framåt, hojtar Jean. Rakare rygg, böj benen!
Plötsligt hittar jag känslan av att man kan sparka ner i backen och få responsen, skidan tar tag och jag skjuter i väg. Fantastiskt! Underbart! Jean blir exalterad.
– Bra Jonas, nu går du rätt!
Vår sista dag går vi en längre tur i spåret där Norges stora långlopp, Birkebeinerrennet, avgörs. Känner hur åkningen suger musten ur oss efter tre och en halv timme. Det är de längderna man måste upp i för att hitta den verkliga tröttheten och bli vän med den.
– När du är ute och åker kan du fundera på vad du gör för fel när du börjar åka långsammare. Och det är då du ska börja leta efter känslan som du hittade tidigare. Då kan du korrigera själv, sparar på energin men åker ändå snabbare, förklarar Jean.

Det avslutande långa lugna passet är ljuvligt. Det enda jag hör ute i skogen är ljudet av mina fram­svischande skidor mot snön, vi har den stora himlen och det sagolika snölandskapet för oss själva. Terrängen är väldigt varierad, vi följer konturerna runt en sjö, jobbar oss upp och får belöningen i en lång nerförskörning där vi glider genom björkskog som är draperad i snö.
Den här känslan ska jag ta med mig till Vasaloppet.
Ett par veckor efter tränings­lägret får jag ett mejl av Jean-Francois. 
– Jeg stoler på at stilen og ikke minst tiden på Vasa blir bedre i vinter. Blir det ikke under sju timer så må du komme tilbake!

Av Jonas Henningsson