Ensam i juletid
09-12-15 09:08
Julen är familjens högtid och ingen annan tid är "de närmaste" viktigare. För dem som inte är inbjudna blir ensamheten nästan outhärdlig. Här berättar Ann och Inger om hur det känns.
Ann, 56 år: "Blev jag inbjuden skulle jag bli jätteglad"
Ann bor i en halvstor stad i mitten av landet, är sällskaplig och älskar att umgås. Hon jobbar med friskvård och är van att träffa nya människor hela tiden. I sitt arbete slutar hon heller aldrig att framhålla vikten av mänskliga relationer och kontakten med andra. Ironiskt nog har Ann aldrig känt sig så ensam som nu.
– Min situation är verkligen en form av
utanförskap, jag upplever den nästan som en social isolering och jag kan inte låta bli att fråga mig varför, berättar hon.
Kanske har det en tidstypisk förklaring. Som småföretagare har Ann varit extra utsatt när finanskrisens vindar viner. Tidigare har hon haft upp över öronen att göra, men det senaste året har uppdragen sinat.
– Nu är det jättekärvt. Att ha det både dåligt ställt och att vara ensam är som en ond cirkel. Har jag inte råd att vara med och hitta på saker slutar också människor att höra av sig. Jag vet inte vad som är hönan eller ägget, ekonomin eller ensamheten?
Ann har inte alltid behövt söka aktiv kontakt. Tidigare var hon gift och bodde tillsammans med man och två barn på en mindre ort inte så långt från sin nuvarande hemstad. Så 1994 hände något. Ann kände sig låst och ville mer med livet. Den enda lösningen för att utvecklas var skilsmässa. Men samtidigt som hon vann sin frihet, förlorade hon också något annat – den före detta familjens gemensamma vänner.
– Jag skämdes eftersom det var jag som ville skiljas och flytta. Att de tog hans sida var väl bara naturligt, säger hon och skrattar trött.
Numera har de en god relation, men då exmaken hann skaffa en ny partner innan Ann ens lämnat huset, har hon själv inte hittat rätt än. De senaste 15 åren har hon haft ett par längre förhållanden, men inget bestående. Länge var hon dessutom aktiv i traktens singelförening, men till slut tröttnade hon. Ytan och de ständigt lättsamma samtalen fick henne att hoppa av.
– Det var hela tiden allmänt prat, ingenting djupare. Jag brukade komma hem och känna mig tom och ännu mer ensam efteråt, berättar Ann.
Även om hon inte är med i föreningen längre har hon fortsatt att ha en del kontakt med några andra medlemmar. Men vänskapen med dem är inte självklar. Ibland oroar hon sig för att hon är för gnällig, för krävande för att de ska vilja träffa henne.
– Är jag outhärdlig, frågar jag mina barn. De säger naturligtvis nej och försäkrar att det inte är mig det är fel på. Men ändå. Det måste vara något annat, något de inte ser.
Hon kan sålunda inte sluta grubbla. Varför drar sig de bekanta hon likväl har undan? Varför kommer de med ständiga ursäkter till varför de inte kan ses?
– Nej, jag har så mycket att göra. Nej, jag hinner inte umgås. Nej, jag har jobbat hela veckan och är trött. Så säger de jämt. Är det jag som är för aktiv? Man undrar ju.
Svepskälen är många och bidrar alla till att späda på känslan av tomhet.
Ann påpekar att hon alltid har sina barn och deras familjer att vända sig till. Men det finns en gräns för allt.
– Jag är deras mor och vill inte att de ska tycka synd om mig. Jag kan inte tynga dem med det här för det är inget de kan göra något åt.
Under samtalets gång understryker Ann om och om igen att det inte handlar om självömkan. Trots att det rör sig om ofrivillig ensamhet är hon tacksam för allt hon har, men det går heller inte att undgå känslan av uppgivenhet över det som fattas. En melankolisk nyans mitt i vardagspratet, ett vemod bakom skrattet.
Att ständigt vara sysselsatt håller emellertid utanförskapet på avstånd, men det är inte alltid det räcker. Inte minst i dessa tider då julen redan kan upplevas som en prövning för sammanhållna familjer och ett eldprov för de splittrade. Att ha ett helgjutet firande med barnen har varit omöjligt för henne sedan skilsmässan, nu för tiden far de hejdlöst runt för att vara överallt och ingenstans på en och samma gång. Anns hem är ett av stoppen, men hon får finna sig i att vara ensam mesta tiden. Frustrationen är därmed dubbel. För hon vet att det finns många i hennes sits alldeles i närheten, men ingen av dem gör något för att förbättra läget. Ann har försökt bjuda in andra singlar till en gemensam julafton, men ingen vill veta av det.
– Blev jag inbjuden skulle jag bli jätteglad och ställa upp direkt. Det här får mig att inse hur det faktiskt står till. För visst har jag människor runt omkring mig, men när jag kommer till kärnan upptäcker jag att det inte finns någon där. Det är tomt.
Inger, 72 år: " Att vara en belastning är svårare än ensamheten"
Inte heller Inger har problem med att uttrycka känslan av ensamhet som stundom kommer över henne, framför allt nu kring jul.
– Mina barn är inte särskilt juliga och kommer inte att vara hemma i år. De tror att jag klarar mig, jag som alltid har hållit i gång kan ju omöjligen känna mig ensam. Att berätta för dem hur fel det är vore otänkbart, säger hon.
Barnens åsikt är förståelig, för det vilar något rastlöst över Inger som inte överens-stämmer med bilden av hur en kvinna runt 70 ska vara. Hon flyttade utomlands tidigt och stannade bortom gränsen hela sitt yrkesverksamma liv. Först efter pensioneringen för sju år sedan återvände hon till hemlandet och Stockholm, men i dag kan hon inte svara på vilken nationalitet hon tillhör.
– Det svenska är mitt arv. Då gör det inte så mycket att jag inte vet allt som har hänt här de senaste 50 åren, jag försöker ändå ständigt lära mig mer.
Men tiden i andra kulturer har också medfört ett utanförskap. Och med det kommer en form av ensamhet, även om Inger anser att den inte skrämmer henne fullt så mycket. Än i alla fall.
– Jag har rationellt valt bort tvåsamheten de senaste årtiondena, ingen ensamhet är ju så hemsk som en dålig tvåsamhet.
Inger har med andra ord accepterat sin ensamhet, fast det står inte skrivet i sten. Julen är till exempel en öm punkt. Nämner man den byts det solida lugnet till teatraliskt uppspärrade ögon och tung andhämtning.
– När mina första planer föll i kras tänkte jag herregud, vad ska jag göra nu? Jag kan ju inte sitta ensam på julafton!
Först försökte hon resonera kritiskt. Varför kunde hon inte sitta hemma en sådan kväll och bara tända ett ljus? Vore det verkligen så omöjligt? Ja, det vore det. Ett par dragna trådar och några ringda utlandssamtal senare var tack och lov julen ännu en gång säkrad. Men att ständigt behöva ta initiativ är utmattande, till och med för någon som har haft så många järn i elden som Inger.
– Att hela tiden tänka på vilka jag kan ringa är väldigt jobbigt. För det fodras även att jag har nätverket och att personerna i sin tur är villiga att komma hit.
Tidigare var turerna kring julfirande inget hon tänkte så mycket på. När barnen var små och alla fortfarande bodde tillsammans vilade det en självklarhet över storhelgen. Den är nu borta men essensen är densamma – det handlar fortfarande om familjen. Inger tycker det är genuint underligt att det aldrig är någon som säger ”men kom och fira jul med oss”.
– I Sverige är det bara de allra närmsta som ska samlas. Och givetvis vill man inte inkräkta, ingen har lust att komma som den där fattiga kusinen från landet som har blivit inbjuden av ren sympati.
Sedan Ingers återkomst har hon lagt ner mycket möda på att få nya kontakter, men hon märker att hon inte är innesluten i de viktigaste sammanhangen. Ju senare man kommer in i människors liv, desto svårare är det att bli insläppt.
– Det beror inte på illvilja, det bara är så att många är väldigt restriktiva när det kommer till vilka de firar födelsedagar och högtider med. Att för mig då gå ut och säga att jag känner mig utanför eller ensam skulle vara en skam.
Ändå vill hon inte påstå att hon skäms för ensamheten, däremot är hon rädd för att vara till besvär. Det är därför hon inte nämner sin julångest för barnen, det är därför hon biter ihop och låtsas nöja sig med den lilla förjul hon åtminstone får med de närmaste.
– Känslan av att vara en belastning är svårare att uthärda än ensamheten, det vet jag även om jag inte riktigt är där än. Men om tio år ungefär, när jag inte längre kan bidra med något, då kommer det att bli jobbigt.
Av: Karin Eriksson