Elisabet Höglund: ”Jag tog inte mitt ansvar som syskon”

Välkända journalisten Elisabet Höglund har för dagen blommor i sitt hår, gyllene skor, grön klänning och knallorange läppstift. Man förväntar sig knappast mindre än så. Hon har alltid varit färgstark i flera bemärkelser. Hon är ju även konstnär och målar naturmotiv i olja, i färger som påminner om dem hon har på sig.  

De flesta känner nog främst igen henne från tv-nyheterna, där hon rapporterat om arbetsmarknad, ekonomi och politik. 

– Vi sitter väl på pensionärsverandan, som jag och min man Bosse kallar den, ­föreslår Elisabet Höglund. 

– Det finns infravärme så att man inte fryser. 

Hon har dukat fram små, fina porslinskoppar, tunna som de höstlöv som prasslar i träden på skogstomten utanför, och fixat frallor med ost och paprika, som hon bjuder på. Fotografen har redan ätit frukost och tackar vänligt nej. 

– Då har jag gjort smörgåsar i onödan, konstaterar Elisabet sakligt. 

Ordningen återställs när maken Bosse Karlsson, murare och husbyggare, tar för sig. I den röda stugan, som från början var ett fritidshus från 1800-talet, har han bit för bit byggt ett tillräckligt stort hem till dem två. 

Hit når inte storstadens puls, skrammel och höga tempo. I tystnaden och stillheten kan sådant som skaver på insidan komma upp till ytan. I Elisabet Höglunds fall handlar det om hur hennes systers fyra sista år i livet kom att bli. Något hon känner skuld över. 

– Min syster Birgitta dog på ett förfärligt sätt efter några fruktansvärda år av isolering och sjukdom.

– Hon hade inte ätit och druckit annat än lite Coca-Cola och chips på fjorton dagar när hon hittades döende i sin bostad.

Om detta har Elisabet Höglund skrivit boken Skulden jag bär på. Två systrar – två världar. En historia om två syskon som går helt olika öden till mötes. 

Medan Elisabet Höglunds liv kantades av framgång, präglades storasyster Birgittas tillvaro av fattigdom, utanförskap och till slut misär. 

– Under arbetet med boken fick jag en inblick i ett liv jag inte haft en aning om, säger Elisabet Höglund. 

Tvekade innan hon skrev boken

I en presentation av boken beskrivs systern Birgitta som hennes enda syskon och bästa vän. 

En syster som tynade bort i förödmjukelse bortom värdighet, i en fåtölj, i sin egen urin och avföring, svårt sjuk och uttorkad, och som dog på Varbergs sjukhus, 73 år gammal.  

– Detta i ett välfärdssamhälle där vi ska ta hand om varandra och ingen ska lämnas utanför, ifrågasätter Elisabet Höglund.

Hon har lagt skulden för systerns misär och död på sig själv. Tänker att hon kunde ha gjort mer för att hjälpa sin syster och förhindra det öde som blev hennes.

Boken är en dokumentär berättelse över den skuldbörda hon känner. 

– Men det är inte bara historien om min syster och mig. Jag ville även skriva om hur sjukvården glömmer bort vissa människor. De som är besvärliga. 

Innan Elisabet Höglund började skriva boken frågade hon sig själv om det var att begå ett karaktärsmord att uttrycka sig så här öppet och naket om sin syster.

Elisabet Höglund funderar en stund över vad hon tror att systern Birgitta egentligen hade tyckt om boken: 

– Först hade hon nog sagt: ”Jag vill inte bli uppmärksammad på det här sättet – varför ska jag bli utlämnad till vargar och bli synad av hela svenska folket?” 

– Men sedan tror jag hon skulle se hur mycket jag tyckte om henne. Att hon betydde så mycket för mig att jag ville ta reda på vad som hänt och skriva en bok.

Var det ”lyckade” syskonet

Det finns fler än hon själv som inte tagit tillräckligt stort ansvar, anser Elisabet Höglund vidare och nämner Falkenbergs kommun där systern bodde. 

– Jag svek min syster Birgitta när jag trodde att hon hade det bättre än hon hade. Kommunens svek var bland annat att inte handikappanpassa hennes bostad, så att hon kunde komma upp på övervåningen för att kunna duscha, gå på toa, sova i en säng. De ville istället få in henne på ett äldreboende.

Birgittas ohållbara situation var känd av myndigheter och inom vården, berättar hon vidare. Relationen inte var okomplicerad:

– Birgitta gjorde sig skyldig till att inte svara i telefon och att avsäga sig hjälp av hemtjänsten, de kommunicerade via lappar, förklarar Elisabet Höglund.

– Min syster var stolt, ville klara sig själv och inte visa sig svag. I perioder så isolerade hon sig. Någon självinsikt om hur sjuk hon var fanns inte. 

Systerns öde har påverkat henne, gjorde redan under uppväxten, där det mesta handlade om Birgitta, eftersom hon behövde det på grund av psykisk ohälsa. Elisabet Höglund hyser inget agg: 

– Man känner en ömhet och att man som någorlunda lyckat syskon behöver ta ett ansvar. 

I boken skriver hon: ”Redan som ett mycket litet barn upplevde jag att det var något som inte stämde med Birgitta. Hon var alltid nervös, rastlös, utåtagerande, aggressiv, orolig, sov dåligt på nätterna och hade stora humörsvängningar som jag inte såg någon tydlig orsak till. Hon var grälsjuk och ställde ofta till bråk hemma, vilket gjorde tillvaron olidlig för den övriga familjen.”

I tonåren bröt psykisk sjukdom ut, men oklart vilken eller vilka. Då var Birgitta 15 år. 

– Hon var förvirrad, hade hallucinationer, gjorde självmordsförsök och försökte även vid ett tillfälle döda mig med kniv, berättar Elisabet Höglund. 

– Någon riktig diagnos har jag inte, hon kan ha haft bipolär sjukdom eller schizofreni, spekulerar Elisabet Höglund. 

De som sjukvården givit som förklaring, och medicinerade henne för, var luddiga. 

Mycket var bra i de perioder när Birgitta fungerade. Andra gånger rådde hat och avundsjuka. Det var upp och ner. 

– Birgitta hade alltid ett övertag eftersom hon var sjuk. Hon fick alltid som hon ville. Hon kunde vara elak, som när hon stal mina 120 kort på filmstjärnor och jag bara fick finna mig i det. 

Kämpade själv med cancer

Elisabet Höglund stod ändå sin syster nära. Förutom delad uppväxt förenades de i den kreativitet de båda begåvats med och umgicks sporadiskt via brev och tele­fon, men sågs sällan. Det geografiska avståndet var i vuxenlivet stort, 50 mil.

Att Elisabet Höglund inte var helt uppdaterad om systerns miserabla tillvaro handlar också om egen sjukdom. Hon har varit svårt sjuk i cancer två gånger, första gången 2011, och då nära döden. Hon hade nog med ångest och smärtor. Och var i avsaknad av förmågan att engagera sig i andra människors liv. 

Systrarnas uppväxt i ett hus i Sävedalen, en närförort till Göteborg, var sträng och kärlekslös. Flickorna kände sig oöns­kade, oälskade – men blev omhändertagna. De var hela, rena och fick god mat, varav en del av livsmedlen kom från trädgården, som potatis, grönsaker, frukt. Familjen hade även höns som gav ägg. 

Men bakom det som till det yttre föreföll vara en vanlig familj, pappan arbetade på posten, mamman var hemmafru, dolde sig kroppslig bestraffning med mattpiskan. Det var modern som höll i den.

– Mamma hade velat utbilda sig, bli föreståndare någonstans, men sjabblade bort sitt liv genom att få barn. Men det var inte vårt fel att vi blev till. Att skylla på oss var inte rättvist, konstaterar ­Elisabet Höglund. 

Hon säger sig älska sin mamma ändå, trots att hon beskriver henne som ”oerhört dominant och krävande”. 

– Hon hjälpte mig att bli självständig genom att förespråka utbildning och yrkesarbete för oss döttrar och att inte vara beroende av en man för sin försörjning.  

Detta på 1950-talet då många kvinnor var hemmafruar. 

Sökte ensamheten

Så Elisabet blev journalist som hon uppfattade som ett nobelt yrke. Birgitta delade ut post på landsbygden, men kunde ha gjort karriär som musiker om hon inte struntat i sina studier och hamnat i konflikter med lärarna, tror Elisabet Höglund. Systern spelade piano, fiol och altfiol. 

– Birgitta ville bli violinist i Göteborgs symfoniorkester. 

Skolgången var inte enkel för någon av dem. De blev båda mobbade under skolgången. 

– Vi hade dålig självkänsla eftersom vi kände oss oälskade hemma. När man utstrålar svaghet blir man lätt att mobba. Jag var tjock och ful, min syster annorlunda och hade svårt med koncentration och inlärning, beskriver Elisabet Höglund. 

Båda två sökte ensamheten som ett sätt att hantera det ofrivilliga utanförskapet och fann tröst i den.

I ensamheten kan man hitta sig själv, menar Elisabet Höglund. Hon beskriver den som kravlös och någonstans där man slipper bli bedömd, bortvald, besviken.

– Jag trivs bra i mitt eget sällskap. Man hittar sig själv, blir klokare. Kan grubbla och fundera. Det här djuptänkandet får man inte till om man alltid är med andra. Men ensamheten kan även vara ett skydd mot att dömas ut av sin omgivning.

Först vid 51 träffade hon en man hon ville leva med, Bosse, som bidrog med den trygghet hon letat efter. Och en man som inte försökt forma henne efter egna behov och önskemål. Ömsesidig respekt och tolerans är ledstjärnan. Innan dess hade hon bara korta förhållanden enligt devisen ”hellre ensam än övergiven”. 

De har varit ett par i 23 år nu, är gifta och träffades via radio. En kanal erbjöd sina lyssnare en lunchträff med någon de beundrade. Bosse vann och valde antingen författaren och populärhistorikern Herman Lindqvist (som inte kunde) eller den stridbara journalisten Elisabet Höglund – som kunde och tackade ja. 

– Jag tyckte han var modig och att det vittnade om självförtroende att våga. 

Mycket har handlat om håret 

Enligt en intervju i Expressen har Bosse givit sin fru smeknamnet ”Snuttan”. ­Något oväntat för dem som uppfattar Elisabet Höglund som en högljudd röst som hörs i samhällsdebatten. Hon är inte inställsam utan säger vad hon tycker. 

Omgivningen har förutfattade meningar om vem hon är, för att hon i sin yrkesroll är stark, vet vad hon vill, har skinn på näsan, tror Elisabet Höglund.

– Privat är jag snäll och ganska blyg. Jag är hellre hemma med min man än går på fest eller party.

De som tycker till och ifrågasätter får mothugg. Inte minst av anonyma ”troll” på nätet. I Elisabet Höglunds fall har det ofta handlat om hennes stora hår, istället för någon åsikt hon gett uttryck för. Hon har kunnat läsa att hennes frisyr är ”skitful”, ”hysterisk” och att hon borde ”bli tvångsrakad av apor”. 

– Och Wikipedia skrev ”mest känd för sitt stora hår”. Hur kan man skriva så om en människa som verkligen arbetat och slagit igenom som journalist? undrar ­Elisabet Höglund. 

Sådant gör henne upprörd. Liksom ­åldersdiskriminering, inte minst på arbets­marknaden. 

Det är dock inget hon längre lägger någon tid på att protestera emot eller bekämpa. Annat i tillvaron får förtur ­numera. 

– Jag orkar inte bli arg längre. Jag behöver ta hand om mig själv. Mina sjukdomar har satt ner mina krafter. Man är inte odödlig. Bosse behöver mig. Jag behöver honom. Vi vill ordna ett bra liv för oss. Man kan inte slåss hela sitt liv. 

Det har gått ett och ett halvt år sedan hennes syster gick bort. Fick frid från artros, diabetes, hjärtflimmer, blodförgiftning, organsvikt och psykisk ohälsa. Men den skuld som Elisabet Höglund bär på har inte lindrats nämnvärt. 

– Jag anser att man har ett stort medmänskligt ansvar som syskon. Ett ansvar som jag inte tog de sista åren. Det är lätt att skylla ifrån sig med att man bor så långt bort, jobbar, är sjuk. 

Det handlar om moral och medlidande med den som har det svårt, tycker hon. 

– Livet är så fruktansvärt orättvist, summerar Elisabet Höglund.