Att bli journalist var inget Magda Gad drömde om när hon växte upp i Falun. Hon trodde att hon skulle bli läkare, som sin pappa Adel Gad, som gick bort för drygt 20 år sedan. Pappa Adel är en av hennes stora förebilder. Han föddes i Egypten men flyttade till Dalarna och blev cancerforskare efter att han träffat Magdas mamma Agneta i London, där de både arbetade och bodde i många år.
– Jag känner mig som min pappa. Han arbetade 365 dagar om året. Han sa aldrig “Nu ska jag jobba, nu får du gå”, utan jag fick alltid vara med. Som patolog utredde han varför folk blivit sjuka eller dött. Man kom till hans kontor genom en huvudentré, eller en genväg via obduktionssalen med kylrum och döda kroppar, det var en del av pappas jobb. Jag satt där med eget papper och penna och låtsades forska, haha!
Magda Gad och hennes bror fick också följa med på många resor. Deras mamma var flygvärdinna på Pan Am och kom tidigt ut i världen.
– Mamma klippte ut artiklar om platser hon drömde om och satte in i en pärm. Hon var en äventyrare och ville till konstiga ställen. Pappa ville hellre till Paris och gå på fina restauranger.Jag såg aldrig att min värld var begränsad till Falun. Vi hade ofta gäster, när jag var 6–7 år satt jag med en professor på varje sida och pratade. De hade stora, spännande liv, vilket jag också ville ha.
Rymde till Stockholm
Undervisningen i skolan stämde inte alltid med den verklighet Magda upplevt på sina resor – och hon kunde ifrågasätta det läraren sa. Hon hade lätt för att lära och hade tidigt en stark vilja att förstå sammanhang och lyfta fram det som var sant.
Att hitta sanningen – är det vad som driver dig?
– Ja, absolut! Det var och är det som driver mig: Jag vill beskriva världen på ett aktuellt och sant sätt. Jag vill se med egna ögon, förstå – och berätta!
Även skolmiljön upplevde Magda som trång. Hon var understimulerad och förstod inte idén med skolan.
– Jag var frustrerad och rymde hemifrån flera gånger. En dag när jag var 12 år reste jag mig, lämnade klassrummet och liftade till Stockholm. Dit flyttade jag också när jag var 16 år.
Hur ser din mamma på ditt liv idag, är hon inte orolig?
– Mamma har aldrig varit särskilt orolig av sig, hon är van. Vi har kontakt varje dag och hon har hälsat på både i Irak och i Afghanistan. Pappa var mer orolig. När jag var tonåring satt han alltid uppe och väntade när jag var ute på kvällarna.
Nu trettio år senare är Kabul Magdas hemstad. En plats som under hösten hamnade i hela världens blickfång, när talibanerna blixtsnabbt tog över då USA drog tillbaka sina trupper. De flesta utlänningar har lämnat och världens länder har frusit sitt bistånd. Detta i ett land som enligt Världsbanken får nästan 40 procent av sitt BNP från just bistånd.
– För nästan 40 miljoner invånare finns inte längre ett liv, säger Magda med uppgivenhet i rösten.
– De som bott vid fronten slipper äntligen natträder, flygbomber och kan bygga upp sina hus. Men för de flesta finns något som är värre än bomber, och det är att inte ha makt över sitt eget liv. Allt har fallit, ekonomin har kraschat, priser har gått upp, man får köa för att få ut pengar, flickor över årskurs 6 får inte gå i skolan, nära 100 procent är fattiga.
Totalt sönderfall
Magda berättar att många afghaner i storstäderna har universitetsutbildning, de har rest, alla har tillgång till internet idag och de vet hur andra delar av världen ser ut. Det är mycket frustrerande för dem att styras av talibaner som är analfabeter.
Hon målar upp bilden av ett totalt sönderfall: Sedan augusti har över 2 000 hälsokliniker stängt. Läkare får ingen lön, det är brist på mediciner och utrustning. Kvinnor är inte välkomna till jobbet och miljontals barn riskerar undernäring.
– Talibanerna är inga statsbyggare, de har krigat i 20 år. De vet hur man bygger bomber och skjuter, men inte hur man styr ett land. Nu sitter de på topposter och säger till folk hur de ska leva, vad de får göra, hur de ska gå klädda.
Ser du någon framtid för Afghanistan?
– Det kommer att ta väldigt många år för Afghanistan att förändras, men ser man tillbaka så har det varit flera regimbyten sedan 1970-talet och det ger vissa hopp, att det kanske kan bli ännu ett regimbyte. Talibanerna har ju också väldigt svårt att styra landet, då de inte har pengar och inget annat land har godkänt deras regering.
Har du egentligen någon fritid?
– Mitt arbete är ju också mitt liv. Men när jag inte jobbar läser jag, gärna forskningsrapporter. Jag försöker träna lite varje dag, ser på filmer, serier och dokumentärer.
Har du fått välja bort något i livet?
– Andra brukar fråga mig “vill du inte ha barn eller någon att bo med?”, det är klart att jag behövt välja bort det. Det funkar inte med det liv jag lever. Att vara gift, ha barn och bo på en enda plats – det är inget för mig. Det här är mitt liv och jag är tacksam över det. Men jag skulle väldigt gärna vilja ha en katt! Jag älskar katter och har haft tre stycken, men dem fick jag ge bort.
Har du något särskilt med dig för att känna dig hemma när du reser?
– Ja, havregryn och pulverkaffe! Jag äter alltid havregrynsgröt på morgonen. Sen har jag alltid med en svart mössa som jag drar ner över ansiktet när jag sover, då måste det vara mörkt. Annars är jag hemma i mig själv. Jag har mina rutiner, lägger mig tidigt och har lätt att anpassa mig.
Du har sagt att du känner dig som en gammal själ. Hur då?
– Ja, jag har levt mina många liv på så vitt skilda platser, så jag känner mig som en väldigt gammal människa och själ. De flesta har ett hemland, sina vänner och jobb. När jag ibland kommer till Sverige kan jag känna “Men oj! Gör de fortfarande samma sak efter 20 år?”
Vad gör du själv om tio år?
– Det här livet sliter mer och mer. Resorna på landsbygden är fruktansvärt tunga, ibland tio timmar i bil i 40 graders värme. Jag har haft loppor, sovit på hårda golv. Jag ska fortsätta arbeta, men kanske inte i samma takt. Jag har ingen aning om var jag bor, men inte i Europa. Kanske skriver jag en bok. Ja, om jag överhuvudtaget lever.
Men, även jag måste ändå fråga: Är du verkligen aldrig rädd?
– När jag reste till Liberia under ebolaepidemin, då var jag rädd. Jag hade sett på TV hur folk kräktes blod tills de dog – det verkade oerhört farligt. Känslan kan komma innan jag har satt mig in en situation. Väl på plats förstår jag hur det funkar och ser att här finns en viktig historia att berätta. Då infinner sig ett lugn och en acceptans. Det är väl så det funkar – man är rädd innan man vet hur saker och ting ligger till. Men det är också det som driver mig. Att ge folket här en röst, berätta för världen vad de går igenom, sanningen om hur det ligger till. Hur skulle vi annars få veta?
