Möt tre svenskor som gör skillnad i världen

Kerstin Karlström: Utbildningsexpert i Kenya

De senaste månaderna har tv-bilderna drabbat oss med oerhörd kraft. Det lidande som svälten på Afrikas horn och kriget i Libyen orsakar är svårt att ta in hemma i Sverige. När hopplösheten och förtvivlan stirrar oss i ögonen väcks viljan att göra någonting.
Många skänker pengar eller kläder. Andra vill vara med och påverka situationen på plats. När Kerstin Karlström för sju år sedan fick möjlighet att arbete i Kambodja genom Unicef, tog hon chansen. Sedan ett år tillbaka är hon i Kenya, mitt i hungersnöden. Hennes uppgift är att se till att barnen där får gå i skolan.

– Hjälparbete är något jag länge varit intresserad av, och gärna i internationell miljö, säger Kerstin som i grunden är gymnasielärare.
Hon har inga elever på Afrikas horn, utan är spindeln i nätet som samordnar insatserna. Att undervisa står lokala lärare för. Här som där är barnen sex år när de börjar skolan. Undervisningen kan se lite olika ut. Till exempel mobila skolor, internatverksamhet eller tillfälliga utbildningsplatser.
– Nomadfolk flyttar vanligen runt för att söka vatten och mat, och då plockar de barnen ur skolan, så då erbjuder vi mobila skolor. Här i Kenya finns även internatverksamhet som ett alternativ. Men vi behöver försäkra oss om att skolorna är säkra så att föräldrarna kan känna sig trygga med att lämna sina barn där. I de värst drabbade områdena, längs med gränsen, har vi tillfälliga utbildningsplatser för att få in barnen i någon typ av undervisning, förklarar Kerstin.

Kanske tänker du att undervisning inte behöver prioriteras för den som befinner sig i nöd, att det inte är någon livsnödvändighet. Kerstin ser annorlunda på saken:
– För barn som växer upp under traumatiska förhållanden kan skolan ge stabilitet i tillvaron, och det stöd som behövs för att de ska kunna växa upp till trygga ungdomar, trots krig och hungersnöd.
Som medmänniska berörs hon av det hon ser.
– Det känns svårt när mammor som är på flykt inte klarar av att ta med sig alla barn utan lämnar något av barnen på vägen, den svagaste, för att rädda de andra. I vissa fall påbörjar man flytten tillsammans, men inte alla klarar sig, berättar hon.
Även Kerstins man arbetar i Kenya.
– Vi trivs med att resa runt och har byggt vårt förhållande kring det. För oss känns det alltid så, att vi vill hjälpa till. Det tillför sådant hopp om livet för dem som har det betydligt sämre än vi att se att de inte är lämnade ensamma i sin misär, säger Kerstin.
Att som hjälparbetare befinna sig mitt i en katastrof och bemöta människor som drabbats av den blir med tiden en vana, menar hon.

– Det blir på något vis lättare när man kan göra direkt nytta och se att man kan hjälpa till att förbättra. 
Plus att hon och maken pratar mycket med varandra och med vänner på jobbet för att bearbeta olika känslor, upplevelser och intryck. Kerstin fruktar inte för sin familjs säkerhet, säger att de bor i ett tryggt område. Och för sonen Jonathan är deras livsstil vardag.

Frida Vesterberg driver fritids i Sydafrika:

Enligt FN:s barnkonvention har alla barn rätt att delta i lek och andra aktiviteter. Det har före detta fotomodellen Frida Vesterberg tagit fasta på tillsammans med sin kollega Sofia Hellqvist. (Mest känd som prins Carl Philips flickvän).
– Vår vision är att stärka barns självförtroende och självbild genom organiserad lek, sport och andra aktiviteter som dans, drama, yoga, debatt och foto, säger Frida.

Hon drog i gång Project Playground för ungefär två år sedan. Det är ett fritidshem dit barn i kåkstaden Langa i Kapstaden i Sydafrika kan komma och vara just barn. I kåkstäderna får de sällan vara det. Kriminalitet, droger, att tvingas ta ansvar för småsyskon och missbrukande föräldrar gör att barnen här tvingas bli vuxna alldeles för tidigt. Playground vill ge barnen ett alternativ och så ett frö av hopp för att stärka deras självförtroende och ge dem framtidstro.
– Vi vill hjälpa barnen att hitta sina talanger och stärka sin självbild, så att de kan prestera bättre i skolan. Just utbildning anser både Sofia och jag vara vägen till en bättre tillvaro, säger Frida.

Frida har alltid haft en stark vilja att hjälpa utsatta människor. Magisteruppsatsen i statsvetenskap handlade om barnen i kåkstäderna i Kapstaden och efter det arbetade hon som volontär i samma område. Där föddes idén till Project Playground.
Hon konstaterar att tillvaron i Sydafrika för många är extrem.
– Det är väldigt segregerat och många blir regelbundet utsatta för någon form av våld eller övergrepp.
Därför samarbetar de på plats med en annan organisation som hjälper utsatta kvinnor och barn.
Frida berättar att det tagit henne flera år att acceptera att hon nog inte på egen hand kommer att kunna rädda världen.
– Det var därför jag “teamade upp” med Sofia, tillsammans kan vi göra skillnad, hoppas Frida.
När de känner sig ledsna, arga eller frustrerade över situationen, ringer de varandra. Men även när det händer något positivt.
En stark bekräftelse på att de gör nytta är att en av deras ungdomar, Ambesa, ska delta i en uttagning till juniorlandslaget i debatt.

Mimansa Madheden, barnmorska i Zambia

Efter 18 år som barnmorska kände Mimansa Madheden att hon som hade så mycket ville bidra med något och ge till andra. När vi pratas vid är hon hemma i Sverige för att landa mellan uppdragen för Läkare utan gränser. Hon berättar om sitt första, i krigets Pakistan 2009. Efter moget övervägande sa hon ja.
– Det är ur säkerhetssynpunkt bland de farligaste länder man kan åka till. Jag frågade mina barn först. Hade de sagt nej hade jag stannat hemma.
Arbetet på plats var svårt och hårt.
– Det är en sak att möta människor som sörjer och gråter, en annan att möta ett folk som är stumt av apati. Jag har aldrig sett så tomma ögon, hos ett helt folk. Barnen skrattade inte, lekte inte, grät inte, berättar Mimansa.

Tidigt varje morgon åkte hon till arbetet på kliniken. Vid tre på eftermiddagen kördes hon hem till ett stenhus utan fönster. Resten av dagen hade hon utegångsförbud som säkerhetsåtgärd. Utanför kunde hon höra maskingevär och bomber.
– Det påverkar arbetsgruppen att leva och arbeta under så farliga omständigheter. Det finns inte plats för känslor. Man stänger av för att stå ut, berättar Mimansa.
Nästa erbjudande var att arbeta i Zambia, med att samordna tre mobila team som åkte ut i byarna för att hjälpa gravida kvinnor med hiv att föda friska barn.
Ett uppdrag hon gärna åker tillbaka till även om hon beskriver det som “fruktansvärt svårt” stundtals.
– Många barn dog av malaria, en del i mina armar. Det gör ont i hjärtat och man gråter med föräldrarna. Hela byn gråter med dem. Men gråt är på något sätt lättare att stå ut med än tystnad. 

Att prata om sina upplevelser är svårt, tycker Mimansa. Det känns som att de inte går att beskriva, att det blir värre då, därför härbärgerar hon det mesta inom sig.
Men ibland kan hon få flash-backs, till exempel när en person påminner om någon hon träffat i sitt hjälparbete.
Hon berättar att Läkare utan gränser har ett system där en kontaktperson ringer och stämmer av hur hon mår och sover. Ett annat sätt att bearbeta är att gå på deras Komma hem-seminarier, där and­ra berättar om upplevelser som liknar hennes.
För Mimansa har det tagit månader att landa i vardagen igen. Hon har njutit av att göra vanliga saker, som att vara hemma, ta promenader, handla på Ica. Hon känner tacksamhet över allt som vi har i vår del av världen. Och tror inte att hon någonsin kommer att klaga på att pendeltåget är försenat igen.

Av Mia Coull