Alexandra Pascalidou växte upp med våld och missbruk: ”Jag är rädd för män”

Alexandra Pascalidou kväver en gäspning, konstaterar att hon är ”halvt utbränd”. Hon har lämnat en intensiv skrivperiod bakom sig, och intervjuerna som hon gjort i arbetet med boken har krupit under skinnet på henne. Så mycket sorg! Så mycket våld! Och nu ska boken lanseras och då blir det säkert lite uppståndelse, det är som det brukar vara, säger hon. Sedan Alexandra Pascalidou slog igenom som programledare i SVT:s ­”Mosaik” för snart trettio år sedan har hon väckt känslor. Antagligen för att hon alltid valt att fokusera på frågor som berör: rasism, feminism och klass. 

Alexandra må vara trött, men hon ser ­­i alla fall pigg ut. Knallrosa kostym, fönat hår och så snyggt sminkad att jag undrar om hon varit hos en makeupartist. 

– Skojar du? Det är klart att jag inte har, säger Alexandra krasst. 

Den intensiva arbetsperioden har hon tajmat med en flytt. Hon har sålt den stora Östermalmsvåningen och flyttat till en betydligt mindre i samma kvarter. 

– Jag har downsizat rejält, jag hade inte råd att bo kvar. Både inflation och räntor som steg astronomiskt… det var ohållbart. Som kulturarbetare ­tjänar jag helt okej vissa perioder, sedan har jag långa perioder då jag skriver och inte får in några pengar alls. Vi är många svenskar som har dragit på oss allt för höga bostadslån. Ett hem får inte bli ett fängelse. Så jag downsizade och sålde och gav bort allting. Möbler, kläder, skor, böcker, allt. Det är inte antalet kvadratmetrar som gör en lycklig. Jag förenklar och effektiviserar mitt liv, och jag tänker på min ålderdom. Var vill jag sitta och skriva böcker och pjäser? Var är det lugnt och skönt?

Skrev ”Mammorna” och undrade var papporna tagit vägen

Det enda hon vet om framtiden är att hon vill fortsätta att skriva böcker och pjäser. Förra boken ”Mammorna” var en succé, som både blev Augustprisnominerad och en pjäs i Riksteaterns regi. Men viktigast för Alexandra var att mammorna fick en röst.  

– När jag skrev ”Mammorna” häpnade jag över hur otroligt många ensamstående och enastående mammor det finns. De gör sitt allra, allra bästa, men ibland räcker det inte. Under arbetet med boken undrade jag: Var har papporna ­tagit vägen? 

Våldsamma och frånvarande pappor

Så därför blev det en bok om papporna den här gången. Nu är det dags att ge papporna en röst och plattform, tycker Alexandra. Så hon har djupintervjuat 29 pappor om uppväxt, kriminalitet, frånvarande fäder, droger och krigsminnen. Våldet löper som en röd tråd genom boken. Ja, faktiskt rent bokstavligen, det rinner rött blod över boksidorna. 

– Gemensam nämnare för de här papporna är – våldet. De har alla själva blivit utsatta för våld, men de har också utsatt andra. Samtidigt ville de berätta. Man brukar säga att det är svårt att få män att prata, men det var svårt att få de här männen att sluta prata. 

Boken är ingen anklagelseakt, snarare en jakt på förklaringar. Vilka är deras förutsättningar? Hur har de växt upp? Vilken är deras berättelse? 

– Jag har träffat män i olika åldrar, som bor på olika orter, men det som förenar dem är att de kommer från under- och arbetarklassen, och att de har haft frånvarande fäder. De har inte haft några manliga förebilder. Det här är män som inte har privilegiet att skriva egna böcker och artiklar. De är inga latte­pappor, eller pappor som var med i den där SVT-dokumentären där de samlades i skogen och kramades. 

Pappan som fyller sin sons ryggsäck med kokain

Det är tunga levnadsöden, blev du chockad över vad du fick höra?

– Nej. Eftersom jag själv växte upp i Rinkeby, i en familj där det förekom våld och missbruk, så var det här inga nyheter för mig. Men det är klart… till och med jag skakades om när jag gjorde vissa intervjuer. Som pappan som fyller sin sons ryggsäck med kokain för att han ska hjälpa till att langa. Min hjärna kan inte rymma det, förstår du? 

”Förstår du?”, säger Alexandra gång på gång under intervjun. Då vill hon understryka något hon har sagt, försäkra sig om att jag är med på noterna. 

För ett par år sedan, på Fars dag, skrev Alexandra en uppmärksammad text om sin egen pappa. 

Hade du velat intervjua honom i boken?

– Gud ja. Det var min stora dröm. Jag har flera timmar inspelat material med honom. När han blev sjuk – han hade både hjärtsvikt och skrumplever – och låg på sjukhuset så intervjuade jag ­honom. Men det blev aldrig något bra samtal. Han spårar ur, börjar skrika, och kommer in på skumma sidohistorier. Han berättar om sina älskarinnor, konstiga saker som jag inte ville höra. 

Hennes pappa fick aldrig lära sig hur en familj fungerar

Men det finns en förklaring till det mesta, också till hennes egen pappas agerande. 

– När jag var yngre och han var full och hade slagit mig kunde han ibland bli förtrolig. ”Du måste förstå mig Alexandra, jag växte också upp utan pappa”. Länge trodde han att styvpappan, som misshandlade honom med bälten, var hans riktiga pappa. En gång, efter en misshandel, rymde pappa, han sprang över till grannfrun som berättade för honom att styvpappan inte är hans riktiga pappa. Han var nio år då. Efter det växte han upp på Europas krigshärjade gator, han fick aldrig lära sig hur en familj fungerar. 

Våldsam – och charmig

Det våldsamma och alkoholiserade var en del av pappan, den andra var det charmiga, begåvade och älskvärda. ­Pappan talade nio språk flytande, och kunde bli vän med vem som helst.  

– Alla i Rinkeby älskade pappa. De tyckte att han var världens mest generösa. Han var städare, men hade han tio spänn på fickan så bjöd han alla ungar på gården på glass. Man sa om min pappa att han till och med ”gav bort sina kalsonger”, det är också ett grekiskt uttryck. 

Så du kan se på din pappa med nyanser?

– Ja. Och jag saknar honom varje dag. Nu har det gått två år sedan han dog. Åh, jag kan inte andas när jag tänker på det… 

– Han var alltid så positiv, nu när jag flyttat till en ny lägenhet tänker jag på honom, hur mysigt det hade varit om han hade fått komma till mitt nya hem. Han var alltid så entusiastisk. Han hade sagt: ”Åhhh, så fint. Vem bryr sig om den där stora lägenheten, det här är mycket bättre.” Han var fönsterputsare och städare, men levde ändå som en kung. Han ville ha det bästa trots att han inte hade några pengar. Om det fanns möjlighet drack han det godaste vinet. Han ägde tre ­kavajer, och alla tre var märkeskavajer. 

Är rädd för män på grund av sin pappa

Det pappan framför allt har lärt Alexandra är att ingenting är svartvitt, att det alltid finns nyanser. Det är samma sak med papporna i boken, påpekar hon. Det finns ingen människa som enbart är ond, eller någon som enbart är god. 

Men de våldsamma och frånvarande fäderna skulle bara veta vilka spår de lämnar i sina barn, säger Alexandra. För egen del tror hon att hon hade varit en helt annan människa med en närvarande pappa. 

– Jag hade varit trygg, jag hade haft en självsäkerhet och ett självförtroende som jag inte har. Man kanske tror att jag har det, men jag spelar, det är bara yta. Men framför allt hade jag haft bättre relationer med män. Jag har hittills bara haft treårsrelationer, och i långa perioder har jag varit ensam. Jag är rädd för män, och det beror på pappa. Jag har antennerna ute, på femtio meters avstånd kan jag känna av om en man är missbrukare eller våldsam. 

Alexandra kan sörja att hon aldrig har haft någon man att luta sig emot, någon som backar upp. Även om det förstås har gjort henne självständig. 

– Mamma brukar säga att jag är som en man. ”Du bygger hus, du renoverar, du bråkar med byggare, du har ett ­sådant fruktansvärt driv”. Hon har lite rätt, det där är ju kodade manliga egenskaper. Det har aldrig funnits någon manlig figur som har hjälpt och stöttat mig. Vill jag ha ett hus vid havet får jag bygga det själv. 

Klassresan skapar en känsla av ensamhet

– Ja, och så har jag ju den där skräcken, den som jag tror att många arbetarklassbarn har, vi som kommer från ”ingenstans” som det brukar heta. Skräcken att hamna i rännstenen igen, vi är aldrig långt därifrån. 

Alexandra har gjort en klassresa, och social rörlighet kommer nästan alltid med ett pris: ensamhet. När Alexandra fick sin första lön köpte hon en fin handväska till sin mamma. Mamman tog den aldrig ur kartongen. Kanske var det starten på två liv som blev allt mer olika?

– Den här känslan av ensamhet har jag gemensamt med många svenska ­arbetarklassbarn, den binder oss samman. Det är när vi förflyttar oss som vi blir som mest medvetna om skillnaderna i samhället. Jag känner ibland att jag har levt den svenska drömmen om att också arbetarklassens barn ska kunna studera på universitet. Jag kunde lära mig att spela ett instrument tack vare att kommunala musikskolan var gratis. Det svenska samhället bar mig. Jag lyckades tack vare det system som fanns då, men som inte längre finns. 

Vill inte svika sina rötter

Och med klassresan kommer det dåliga samvetet. Varför gick det bra för just mig?

– Jag känner mig rotlös och tycker ­inte att jag hör hemma någonstans. Mina gamla kompisar, som har tagit sig från Rinkeby till Sumpan, och som är kemtvättare eller vad de nu är, undrar varför jag inte kan släppa taget om ­Rinkeby. Kan du inte sluta snacka om förorterna hela tiden? Lev ditt övre medelklassliv och var glad. Läs en härlig roman. Själva har de flyttat tre stationer bort och vill inte påminnas om det de kommer ifrån. 

Men det räcker inte för Alexandra. Hon säger att hon varken kan eller vill svika sina rötter eller sin historia. 

– Jag är lojal mot de som fortfarande är kvar i förorterna, de som kämpar i det kalla vattnet och försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Jag känner inte den nya generationen svensk-somalier, eller svensk-sudaneser som växer upp i Rinkeby. Men för några år sedan var jag en av dem. I dag när jag är privilegierad, och har fått så många förmåner, är det min plikt att uppmärksamma dem. Jag vill öppna dörrar och underlätta deras liv. För det önskar jag att någon hade gjort för mig. 

Att det trots allt har gått så bra för Alexandra tackar hon sin mamma för. Mamman som är pappans raka motsats. 

– Hon är strävsam, disciplinerad, luthersk, och har mycket jante i sig. Hon var grundpelaren i hemmet. Hon drack inte, hon festade inte, hon hade inga andra män. Hon var där för oss. Hon var hård, strikt och krävande, men hon var där. Utan henne hade jag aldrig börjat studera på universitetet. 

Vill att dotterns ska förstå att hon är priviligerad

Och universitetet skulle leda till en hel del annat. I dag finns det både flärd och lyx i Alexandras liv. Hennes Instagram vittnar om premiärfester, resor, middagar och designade klänningar. 

– Min dotter Melina har ju en helt annan uppväxt än vad jag hade. Därför är det viktigt för mig att hon får träffa barn som inte har ett eget rum eller iPad. Jag tar alltid med henne när jag har evenemang i Rinkeby. Hon måste förstå att hon är privilegierad, hon får inte se ner på människor som har det sämre. För mig skulle det vara som att hon såg ner på sin egen mamma. Rätt­visa börjar i det egna hemmet. Samtidigt vet jag inte om jag gör rätt? Varför måste hon gå runt och känna tacksamhet? Hon har ju inte valt det här livet. 

Ville ha ett förlåt från sin pappa

För egen del önskade Alexandra att ­pappan skulle ha bett henne om ursäkt för att det blev som det blev. Hon ville ha ett förlåt – men det kom aldrig. 

– Kanske hade jag sett för många Hollywoodfilmer?

Man brukar ju säga att alla barn väntar på ett förlåt och alla föräldrar på ett tack. 

– Jag gav min pappa både ett tack och förlåtelse, trots att han aldrig bad om det. Jag hoppades ju att han i slutet av sitt liv, när jag berättat för honom hur illa han hade gjort mig och hur svårt jag haft det i livet att lita på män, skulle be mig om förlåtelse. ”Allt det här du gjorde… finns det något du ångrar…” jag var verkligen ute med håven. Jag tänkte på allt det våldsamma, att han så ofta varit borta, att han festade när vi låg hemma sjuka. Jag såg de här scenerna framför mig, och de gjorde ont. Men han sa: ”Absolut inte, jag har haft ett så himla roligt liv.” Fel svar. Jag fick alltså inget förlåt. Han tyckte nog att han gjort det bästa han kunnat. 

Alexandra skrattar uppgivet. Den svarta humorn är kanske hennes räddning. Men sedan blir hon allvarlig:

– I söndags var jag ledsen, jag bara grät och grät. Varför är jag ensam om allting, varför ska jag behöva bära allt själv? Men så började jag tänka att kanske finns det en mening med alltihop. Tack vare min bakgrund kan jag hjälpa andra. Så försöker jag tänka för att gjuta lite ork och mod i mig själv. Att jag gick igenom ett helvete för att kunna vara stödjande, empatisk och förstående mot mina medmänniskor. 

– Förstår du?