”Har du testat spikmattan” är den i särklass vanligaste frågan jag fått denna höst. Nej, inte än, skäms jag nästan att erkänna. Men jag är snart i minoritet, eftersom större delen av svenska folket numera ligger på rygg på sina mattor i gillestugor och på vardagsrumsgolv. Tusen nålar, fast skönt, säger nån. En annan mig närstående vän berättar att hennes bröst växt en halv storlek efter bara ett par kvällar på mattan. Osannolikt?
Ja, läs historien om Mokshananda, spikmattans ”pappa”, på sidan 36 för en ännu mer rafflande historia.
Vi har varit på konferens hela redaktionen, tillsammans med alla förlagets tidningar. Vi konfererade, åt middag och delade ut priser för fina insatser. (Se bilden till höger!)
Härligt att få prata till punkt med redaktionskompisar eftersom vi oftast susar förbi varandra mellan skrivborden och vid kaffemaskinen. Och att mot slutet av konferensen få känna den där lite barnsliga känslan av att längta hem. Tänk att 40 timmar kan räcka för att bli så glad över det man ofta tar för givet.
Den här månaden är lite extra fylld av de tankarna. Det är Rosa Bandet-månad, och på sidan 46 publicerar vi utdrag ur några bloggar skrivna av kvinnor som är mitt i, eller i efterdyningarna av sin bröstcancer.
Som journalist har jag flera gånger intervjuat kvinnor om bröstcancer. Därför vet jag också att ”livet efter” ett sådant besked och en sådan sjukdom är starkt präglat av tacksamheten att få leva, och ambitionen att fånga nuet. Varje stund med barnen, varje vanlig måndag, känns plötsligen väldigt mycket! Och många pratar också om lyckan över just det, en ny sorts tacksamhet.
Men med risk för att bli missförstådd, så tänker jag ibland att livet också måste få levas tvärtom. Det måste få levas lite slarvigt. Få tas för givet. Det är en lyx, men det är också ett övermänskligt krav att alltid och varje stund vara ödmjuk inför att få finnas till.
Så går mina tankar när höstens mörker sänker sig allt tidigare på kvällarna. Till alla de som kämpar med sina ”nu”, för att inte falla in i rädsla eller oro över vad morgondagen har med sig.
I helgen blir det svamppromenad. (Härliga recept på sidan 18.) Jag går korta lovar in i skogen, jag vågar inga stora utflykter av rädsla att gå vilse. Har jag riktig tur får jag med mig den sista slatten småbarnsunge, och då får jag väl kapitulera, för just då viskar det ”carpe diem” i hela skogen!
