Vem var den första människan på jorden som tänkte att “det finns nog en Gud”? Och sen gick över till grannarna och berättade om sin nykläckta idé. Gemensamt kom de fram till att “det var ju för jäkla väl ändå”, att det fanns något större, något som förklarar allt, men framför allt besvarar frågan: “Vad händer när man dör?”
Det enkla, helt naturliga svaret, är ju “ingenting”, men hur ska man orka streta, slita, släpa om det inte finns en högre mening?
“Av jord är du kommen. Jord ska du åter bli.” Det säger åtminstone de kristna prästerna när någon begravs.
Är inte det rätt motsägelsefullt? Ur deras egen synvinkel alltså. Man är skapad av intet, och ska återbördas till samma intet, men samtidigt finns det där paradiset och himlen runt hörnet. Man läggs i jorden och förmultnar. Mer visset kan det ju inte bli.
Blasfemi, verkligen. Det är väl ingen hemlighet att jag är ateist, gudsförnekare. Jag tycker alla sorters religioner är ett mänskligt historiskt gissel. Jag har goda vänner som är troende, några ber, till flera olika gudar, och de tillhör flera olika kyrkor och trosriktningar. Jag känner katoliker, protestanter, judar, muslimer, ortodoxa, frikyrkliga etc. Jag har rätt nyligen träffat en snubbe som tror att jorden är platt.
Vi undviker nästan alltid konfrontation. Jag förstår givetvis den historiska kontexten, jag har läst en del religionshistoria, gått i söndagsskola, blivit konfirmerad, har alltid försökt sätta mig in i olika religiösa riktningar, tankar, språk, mening, syfte, inte minst för att jag själv varit sökande sedan tonåren, och fortfarande letar – men aldrig där längre. Jag letar aldrig efter något som kan ge svar på alla mina frågor, vilket troende nästan alltid påstår. Svaret finns hos Gud. Eller i Guds ord, som finns i Guds bok.
Jag läste Marx som ung också, inte så att jag var fullärd eller bokstavstrogen, men jag drogs på samma sätt till marxismen som andra drogs till religioner. Marx hade svaren på hur vi fick ett bättre och mycket rättvisare samhälle. Några trodde parallellt på Lenin, Stalin, Trotskij, Gramsci och så vidare.
Det tog några år innan jag förstod att de som påstår sig ha svar på alla frågor är riktigt farliga att ha i sin omgivning. Nästan alltid har de också mycket lätta svar på varför det bara finns en väg. Värst är nog de som säger att de är de enda som kan leda mänskligheten, och att de som inte tror måste omvändas, övertalas. Annars.
De är mer skrämmande än klimatkrisen.
