Det började med att vi såg om Sopranos. Tv-serien Sopranos kom när jag var runt de tjugofem. Det var det bästa jag sett. Persongalleriet, humorn, de oväntade infallsvinklarna på organiserad brottslighet, italiensk-amerikansk identitet, psykoterapi och dysfunktionella familjebildningar. Och framför allt, tyckte jag då, himla mycket pangpang.
Tjugo år senare upptäckte jag att den handlar om livskris. Tony Soprano är en gangsterboss som hämningslöst unnar sig allt livets goda – och som inte är lycklig. Som brottas med dåligt samvete över att inte älska sin mor. Som vill sina barn ett annat liv än det som är hans. Som bedrar och utnyttjar sin fru och som aldrig hade kunnat lämna henne. Som mitt i sin vidrighet ältar samma eviga frågor som jag själv: vad är det för mening med det här egentligen?
Jag förstod först inte hur jag kunde missa det när jag sondmatade mig själv med den där serien för ett halvt liv sen. Sen insåg jag det uppenbara: jag hade vuxit ikapp den. Livets algoritmer hade presenterat en ny infallsvinkel för mig.
Sedan fortsatte vi glo på tv-serier tills jag utbrast: vad fasen, handlar alla tv-serier om vilsna medelåldersmänniskor? Nu har vi sett det livsliderliga gänget från Sex and the city förvandlas till förvirrade femtioåringar i And just like that, fortsatt med att se storstadens medelklass lägga livspussel i Bonusfamiljen och sedan toppat med fyra kvinnor som försöker välja rätt i mitt-i-livets vägskäl i svenska serien Lust. Görs det inga serier som handlar om något annat än den där känslan av att något inte är riktigt så bra som det hade kunnat vara om det bara var lite annorlunda?
Elvaåringen kom och satte sig hos oss när vi såg Bonusfamiljen: “Åh, kollar ni på serien om Eddie och William?” Jag fick fundera innan jag kom på vilka i personmyllret som är Eddie och William: de två skolpojkarna. Dem hade jag knappt noterat.
I det ögonblicket insåg jag att vi själva valt att se de där serierna – och se oss själva i dem. Oavsett vad jag ser så ser jag mig själv. Vart jag än vänder blicken ser jag en spegel. Det är förstås självupptaget, men enligt min tv-seriehistorik är världen full av självupptagna människor.
När vi sett färdigt precis allt vi ville se och det mesta av det vi inte velat se så satt vi en stund och letade efter den serie som verkligen skulle vara skräddarsydd för oss: en serie om livskrisande
medelålders par som tittar på serier om livskrisande medelålders par.
Dessbättre fanns ingen sådan serie. Vi stängde av tv:n och gick på promenad. Scillan hade slagit ut och på avstånd hördes fågelkvitter. Jag tog några djupa klunkar luft och tänkte att nog för att tv är bra på att skildra livet, men i slutändan är livet ännu bättre.
