I vårt lilla centrum fanns en pizzeria och en kebabrestaurang. En kvarts promenad längre bort fanns ännu en restaurang, inrymd i botten på ett hyreshus, även den en pizzeria. Det var det som bjöds, om man
någon gång skulle få för sig att äta ute. Med ett så begränsat utbud blir det antingen så att man inte äter ute så ofta, alternativt äter väldigt mycket pizza. Att släpa iväg familjen på en tågresa till stan är oftast inget man gör en vardagskväll eller viker en helgdag för.
När vår största lokala matbutik byggde om och ut, dök det upp ännu en valmöjlighet för oss lokalbor, en hamburgerrestaurang.
Storhandlande familjer kunde nu låta en av föräldrarna gå till restaurangen med barnen, medan den andra fyllde bilens baklucka med veckans matkassar och en toabal. Alternativt kunde hela familjen avrunda handlingen med en bricka snabbmat framför sig. Och där kunde man vara säker på att alltid träffa bekanta. Barnens klasskompisar, ens egna gamla skolkompisar, baskettränaren, fotbollsföräldern och grannen.
Där satt vi i det obarmhärtiga lysrörsljuset, åt våra sega hamburgare med gummibröd och sladdriga feta pommes frites. Allt ackompanjerat av ett hysteriskt skrikande och stojande från bollhavet i hörnet av lokalen.
Det enda bestående minnet av de där måltiderna var en rätt ofräsch mättnad och en leksakslåda hemma som svämmade över av plastleksaker från de “lyckliga målen”.
Nu är det några år sedan jag var tillbaka i förorten som såg mina barn växa upp, men jag gissar att det inte har hänt så mycket på restaurangfronten. De två pizzeriorna verkar vara kvar om man googlar, och det troliga är att hamburgerrestaurangen är fylld av nya hålögda trötta småbarnsföräldrar och läskspeedade barn.
Men är verkligen hamburgare och pizza det enda folk är sugna på jämt och ständigt? Visst, jag äter också pizza, men skulle gärna generellt vilja se ett mer varierat lokalt restaurangutbud. Både för folkhälsans och matglädjens skull. Men allt är kanske inte en fråga om vad vi är sugna på. Läs historien om hur pizzan blev vår nationalrätt i det här numret av Icakuriren.
