“Har hon haft svårt att passa tider?”, frågar psykologen. Jo, det har hon väl, men det finns ju många tidsoptimister. “Men har hon någon gång missat viktiga tider?”. Jo, när jag tänkte efter. Som den gången hon och lillasyster skulle åka själva till Göteborg.
Vi pratade i telefon, jag och min äldsta dotter, samtidigt som hon småsprang till pendeltåget som skulle ta henne till Centralstationen där vi stod och väntade.
Kvällen innan hade jag förklarat vilket tåg hon behövde ta, och försäkrat mig om att hon hade koll på när hon skulle stiga upp.
Jag var kvar i luren när jag hörde pendeltåget stänga dörrarna mitt framför näsan på henne.
Den där känslan som uppstår, när man förstår att hon faktiskt missade tåget. Den där känslan, när lillasysters pirr inför resan och nervositet för att storasyster ska komma för sent smälter samman till en flod av tårar. Den där känslan av misslyckande som förälder. Jag borde ha insisterat på att hon skulle sova över hos oss innan. Då hade det här aldrig hänt.
Tågbiljetterna gick att byta mot en senare avgång.Värre var det den gångenvi skulle på solsemester,och hon inte lyckadespacka sin väska i tid. Jagtjatade, stressad, mycketatt fixa innan resan.Och på något sätt skämdes hon så mycket kring det där med väskan att hon missade planet.
Den där känslan, som att åka ifrån en del av mitt mammahjärta. Kvar hemma var en olycklig tonåring, medan resten av familjen varpå väg för att umgås på en italiensk ö. Och, flera år senare, den där känslan när ens vuxna dotter får en diagnos. Som beskriver varför hon har extra svårt med vissa saker, som att passa tider.
När man har en diagnos som ADD kan det betyda att man behöver sätta mobilen på matlarm, för att komma ihåg att äta. Jag tänker att Bamses vän Skalman nog har ADD. Mat- och sovklocka, och skalet fullt av en massa verktyg för att hantera alla tänkbara situationer. Den där känslan, när ens barn har fått en förklaring på varför hon alltid har känt sig annorlunda. När man som förälder ser att hon börjar fylla sitt eget skal med redskap och bra-att-ha-saker. För att vara rustad på sin väg genom livet. Läs i det här numret av Icakuriren om hur det kan kännas när ens vuxna barn får en diagnos.
