Hon stod böjd över buketten en stund, och verkade bekymrad. Vi satt i stora mötesrummet på jobbet, en inbjuden gäst hade precis hållit en uppskattad föreläsning. Min kollega tog till slut upp buketten och gick upp på scen. Men något såg märkligt ut. Det såg ut som om hon lämnade över en bebis, ett avlångt knyte hon hållit i famnen.
“Jag måste erkänna en sak, det fanns en plåtskylt nedstucken i buketten som det stod Vila i frid på”, sa min kollega Helena när hon lämnat över blommorna.
Aha! Det förklarade ju ett och annat. Varför buketten såg så dämpad och sober ut, varför den hade sådan märklig avlång form. Och varför min kollega hade dröjt så länge vid buketten intill scenen. Blomsterbudet hade levererat en kistbukett.
Nu var skadan skedd, och blev snarare till situationskomik. Mindre roligt måste det ha varit vid kyrkan, där man väntade på ett kistarrangemang, men i stället fick en rund, färgglad bukett. Dessutom lär hälsningen “Tack för en bra dragning!” väckt en del frågetecken.
I det här numret av Icakuriren har vi en lit-en vett-och-etikett-guide kring begravningar och hur man kan möta människor i sorg. Hur ska man närma sig, vågar man ta upp det som hänt…? Vissa som förlorat någon berättar om situationer där bekanta bytt trottoar, för att slippa stöta ihop på stan.
För länge sedan intervjuade jag en mamma som mist sin son när han var 18 år. Och några av hennes ord har stannat kvar i mig. Hon beskrev att när han föddes, då samlades alla runt henne, alla ville titta på bebisen, alla kom fram och gratulerade.
“Nu står jag här med min döda son i famnen, men ingen kommer fram. I stället vänder de bort blicken och undviker att möta mig”, beskrev hon känslan.
Och det är klart att barn som dör väcker starka känslor. Barn ska inte dö.
Men vad jag än säger till en människa som drabbats av stor sorg, så har det värsta redan hänt. Ett tips är att inte säga sådant som “jag förstår precis vad du känner” eller “det finns en mening med allt”. Och blomsterbud bör dubbelkolla adressen när de ska leverera kistbuketter.
I övrigt räcker det långt att visa att man vet, och att man finns där som medmänniska.
