En kvart innan öppning stod de där, beredda att storma in med sina handlingslistor och korgar. Vi kassörskor satt redan beredda, instämplade, ombytta och klara. Jag bävade alltid lite för den där stunden, för man visste aldrig hur intensivt arbetspasset skulle bli. Vissa dagar var det inte hysteriskt, men det här var en stor och populär matbutik, så oftast ringlade sig kön lång framför ens kassa.
När jag cyklade hem på kvällarna efter att ha jobbat sena passet susade det av tomhet i skallen, så där som det blir när man inte haft en lugn stund. För-delen tyckte jag var att dagarna gick fort. Nackdelen var att jag kände mig lite som en hund i hundstrut, man fick lite tunnelseende. Den känslan förstärktes av att vi i kassalinjen ständigt var påpassade av vår chef, som satt i en glasbur bakom oss.
Behövde man lämna sin plats och gå på toaletten fick man be henne om lov att stänga sin kassa. Och man kunde vara tämligen säker på, att när man kommit ut till personaltoan vid lagret, så hördes hennes skarpa röst i den metalliska butiksmikrofonen: “Kassa nio till sin plats, kassa nio!”.
Det enda jag tog med mig från den arbetsplatsen var en insikt om att jag var en person som trivdes bättre med frihet under ansvar. Det där ständiga kontrollerandet från min chef störde mig, det kändes som om hon utgick från att vi försökte fuska med tid och smita undan.
Dessutom lärde jag känna varenda liten jordig rackare i grönsaks-disken, från palsternackan till svartroten.
Mina kökskunskaper då var tämligen begränsade, som för många av oss som växt upp under halvfabrikatens storhetstid på 1970-talet. Jag var av den tron att bearnaisesås lagades genom att smälta lite smör och blanda med pulver och vatten och att tomatsoppa lagades genom att öppna en burk.
Det fanns helt enkelt många råvaror jag inte hade koll på, men jag var ju tvungen att slå in rätt PLU-kod där jag satt i kassan, det fick inte bli fel.
I det här numret av Icakuriren har vår matredaktör Anna Tesch gjort en köksskola om några av våra älskade rotfrukter. Åh, om jag hade haft den som plansch i flickrummet på kassörsketiden. Då hade jag sluppit fråga kunderna sådant som “Eh, ursäkta, men är det här en kålrot eller en rotselleri?”
