“Lägg på, det är fler som vill använda telefonen, pappa väntar samtal!” Så kunde det låta hemma hos oss. När jag kopplade till förlängningsdosan räckte sladden precis så att jag kunde
stänga dörren om mig. Att jag fick sitta på golvet spelade ingen roll, bara ingen tjuvlyssnade. “Ni har ju träffats hela dagen i skolan, vad kan ni ha att säga varandra som tar så lång tid?” muttrade mamma.
Den typen av tjat gissar jag har försvunnit numera, men under min tonårstid var det en ständig strid om telefonen. Jag och min bästis kunde prata i timmar, vi hade ju massor att avhandla; kompisrelationer, killar, lärare, läxor, helgplaner…
Mina döttrar har förstås aldrig upplevt just det tjatet, vi har alla varsin telefon. Men de använder ändå inte telefonerna just för att ringa så värst ofta. Nej, de kommunicerar med sina kompisar via sms, facebook eller skype. Mycket skärmtid blir det, men en hel del av den liknar det jag själv ägnade mig åt med en klumpig lur tryckt mot örat. Då och då kommer (larm-) rapporter om barns tv-tittande och datorspelande, och i många hem kämpar föräldrar med regelverk kring skärmtiden. I det här numret har vi pratat med några föräldrar om hur de gör.
Mina barn har vuxit upp framför skärmar. De umgås med vänner, utforskar nya världar, tränar på att lösa problem och blir jättebra på engelska. Och egentligen behöver det väl inte vara svårare än att tänka “blandad kost”. Om man bara sitter vid en skärm, aldrig vill leka med något annat och aldrig vill träffa folk i verkligheten, då bör man vara observant. Men kanske kan man börja med att sätta sig bredvid barnet och fråga vad hon eller han gör vid skärmen. Låta barnet visa sin Minecraft-värld eller Sims-familj. Det är ett sätt att mötas, och att lära sig mer om den vardag barnet lever i. Och frågar jag mina döttrar i dag skulle de nog säga att det är jag och mina kompisar som behöver regler för skärmtid, för vi pysslar med våra telefoner som om de vore gosedjur. Det finns väl inte en vuxenmiddag numera som inte innehåller googlande, incheckande och fotograferande. Nej, jag tror jag ska ta ett allvarligt snack med mig själv snart…
