Samtidigt som vi väntade vårt första barn kom hans bok Barnapappa ut. Barnläkare Lars H Gustafssons ord gick rakt in i hjärtat på oss, jag och den blivande pappan slukade det han skrev om papparollen, om barnets utveckling och behov.
För snart 25 år sedan var det fortfarande lite nytt, det här med att pappan också är en förälder. På mödravårdscentralen där vi gick förklarade barnmorskan stolt att de hade en föräldrautbildning, och att papporna också var väldigt välkomna.
Men man märkte ändå att de vände sig mest till oss blivande mammor. Papporna, som satt där med minst lika mycket frågor, förväntan och oro, behandlades som andra klassens deltagare på utbildningen.
Så när kyrkan i vår kommun något år senare ordnade en föreläsning med Lars H Gustafsson satt jag där med spetsade öron och sög åt mig av hans ord.
Det jag tilltalas mest av är att Lars H Gustafssons tankar genomsyras av en aldrig sviktande respekt för barn,
något som för övrigt också gäller min andra “föräldraguru”, Jesper Juul.
De pratar som om barn också är människor, och inte små krångelapor satta till världen för att göra livet besvärligt för oss föräldrar.
När jag läser intervjun med Lars H Gustafsson i det här numret av Icakuriren dyker de här gamla minnena upp, trots att mina barn sedan länge passerat både blöjstadiet och trotsåldern.
Jag tänker att utan honom hade jag kanske varit en ängsligare förälder. Och att fler än mina barns pappa blev stärkta i sin föräldraroll av Barnapappa.
Men det är inte småbarnsåren Lars H Gustafsson talar om nu, utan om döden, och varför det är viktigt att våga fundera över vad som ska hända när man dör. För när man gör det, upptäcker man att liv och död är varandras förutsättningar. Att närma sig frågor om döden kan hjälpa en att ta livet på allvar.
Missa inte heller intervjun med Pia Tordhag, som fick sin första hjärtinfarkt innan hon fyllt 50. Trots symtomen struntade hon först i att söka hjälp, så där dum-tappert som vi människor fungerar ibland. Läs, kvinna, och lär dig känna igen symtomen!
