När jag kom in i min nya lägenhet för första gången så log Mälaren och en fantastisk solnedgång mot mig. Wow, vilken utsikt, tänk att få bo så här nära vattnet! Där och då lovade jag mig själv att aldrig vänja mig, aldrig sluta se det fantastiska.
Efter första natten vaknade jag tidigt, tassade upp barfota, såg inte åt flyttkartongerna utan ställde mig i morgonljuset vid vardagsrumsfönstret och bara njöt. Vattnet var stilla, badplatsen som skymtade bakom den späda majgrönskan var ännu tom. Vilken lycka!
Men så plötsligt en dag hade det ändå hänt. Förstås omärkligt, men jag insåg det när en kompis kom på besök. “Wow, vilken utsikt, har du det så här jämt?” utropade hon, och jag hör mig själv svara något i stil med “Ja, men det brukar vara ännu finare solnedgångar”.
Nästan blasé. Inte bara hade jag vant mig, jag hade blivit kräsen också. Nästa steg skulle väl bli att fnysa fram något drygt som “nja, den där solnedgången var väl ingen tiopoängare precis”.
Det jag också hade insett efter att ha bott en tid var att spindlar trivs väldigt bra nära vatten. I varje hörn av våra fönster bodde det stora bamsingar, korsspindlarna kände jag säkert igen, jag tror att de andra var kärrspindlar. Nät spann de hur som helst, stora imponerade byggnadsverk som täckte stora delar av utsikten.
Visst tvättade jag fönster ibland, en syssla som utfördes lite på helspänn kan jag säga, eftersom jag är spindelrädd. Men direkt efter tvätten började spindlarna bygga upp sina nät igen, nät som det dessutom fastnade pollen i. Snart såg det ut som om det hängde rekvisita från någon spökfilm i våra fönster. Tvättandet kändes som ett evigt sisyfosarbete, hur jag än gjorde skulle spindlarna vinna. Det gjorde att jag drog ner kraftigt på ambitionsnivån.
Så det blev rätt stor skillnad de gånger jag väl tog fram hinken och skrapan igen. Det insåg jag när dottern kom in i sitt rum, tittade ut genom sina nytvättade fönster och fascinerat utropade: “Mamma, det är som färg-tv utanför!”.
I det här numret av Icakuriren får du tips om hur du kan arrangera dina fönster. För visst längtar man efter att släppa in lite vår och ljus genom dem igen.
Det börjar bli dags för lite färg-tv utanför, helt enkelt.
