Att hon begravdes den 8 mars kändes trots allt bra, farmor hade förhoppningsvis gillat att det var just på internationella kvinnodagen. Inte för att jag vet om hon skulle ha kallat sig feminist, eller någonsin uttalade det ordet. Men farmor var en av dem som fick mig att förstå mer om kvinnorollen.
Hon jobbade när hon var ung, men när hon blev gravid höll hon det hemligt. Bakom löst sittande blusar och stora klänningar gömde hon och andra kvinnor sina begynnande bebismagar, för så snart det kom fram att en kvinna var pdv, på det viset, så fick hon sparken.
När farmor berättade sådant förstod jag att det var speciellt att vara kvinna. Men jag förstod också att villkoren hade förändrats. Att jag kunde njuta av privilegier och möjligheter som min farmors
generation bara kunnat drömma om. För att det i varje tid funnits människor som orkat strida. Som reagerat, och protesterat, för saker som vi i dag ser som självklara. Som att vi kvinnor inte räknas som omyndiga även om vi gifter oss. Tack för att det togs bort 1921. Som att våldtäkt inom äktenskapet numera är ett brott. I en tid då mänskligheten var kapabel att skicka folk till månen, var det alltså fortfarande inte ett brott att våldta sin fru. Det kriminaliserades 1965. Tack för det!
Som ung vuxen togs några av mina texter med i en bok som riktade sig till ungdomar och handlade om kärlek och kroppens utveckling. Jag hade aldrig medverkat i en bok förut, och ville stolt skicka en till farmor. Samtidigt var jag lite orolig för hur hon skulle reagera, boken var rätt frispråkig och innehöll information om pubertetens kroppsliga förändringar, sex och preventivmedel. Men jag hade inte behövt oroa mig. I farmors tackbrev skrev hon att hon önskat att hon och hennes vänner hade haft en sådan bok när de var unga.
Så tack farmor, för att vi fick ta avsked av dig just på kvinnodagen.
Det här numret av Icakuriren har vi ägnat åt frågor kopplade till kvinnodagen. Jag hoppas att mina framtida barnbarn sänder min generation en tacksam tanke, för att vi fortsatte sträva efter att alla ska ha samma möjligheter. Det ska väl inte vara en omöjlighet i ett upplyst och rikt land som Sverige, eller?
