“Ja, alla har verkligen sitt”, konstaterade min kollega från en annan avdelning. Vi känner inte varandra så väl, men satt och pratade. Hon hade just upplevt en smärtsam förlust, så det blev naturligt att samtalet tog sig utanför kontorsbyggnaden och in i den privata sfären.
Själv hade jag berättat om familjemedlemmars sjukdomar och svårigheter, när hon konstaterade att alla har sitt. Inte så att vi satt och tävlade i elände, snarare fick vi lite bredare bilder av varandra.
Det är ju det som är så spännande med livet, att varje människa rymmer så många erfarenheter. Och har man tur och tillfälle ges, så får man ibland små presenter av dem man möter. Förtroenden, en chans att spegla sig och få en djupare förståelse för varandra.
En period hade jag och några bekanta en mammagrupp. Vi hade alla tonårsbarn, men kände inte varandra så väl, umgicks inte familjevis. Och det var det som var befriande, att vi kunde dela med oss utan att det behövde vara mer än det. När vi sågs så tog vi en runda. Berättade vad som hade hänt sedan sist, vad som kändes svårt i föräldrarollen. Jag gick alltid stärkt från mammagruppens träffar. Förstås var det skönt att få prata av sig. Men framför allt var det en tröst att veta att jag inte var ensam om att tycka det var svårt att vara förälder.
I nummer 11 av Icakuriren är det två berättelser som sticker ut lite extra för mig. Vi har träffat författaren och skådespelaren Jonas Helgesson, som bland annat pratar om hur det är att leva med en cp-skada. I stället för att förbanna att han blev cp-skadad vid födseln väljer han att tänka att han hade tur, som överlevde. Men varje dag får han ändå kämpa för att definiera sig själv som människa, inte som cp-skadad.
Missa inte heller intervjun med Shahrzad Kiavash, som drabbades av en akut sjukdom som gjorde att hon miste bägge underbenen. Nu tränar hon för att tävla i triathlon. Hon vill visa andra att det går att komma igen, när allt känns svart och omöjligt.
Vilka fantastiska förebilder vi har runt oss. Att inspireras av, och hämta tröst från. Som kan påminna oss om att människor aldrig bara är en cp-skada eller en benprotes.
Vi är alla så mycket mer än det som syns vid en första anblick.
