Med två små ord navigerar vi oss genom tillvaron, ord som avgör vad som händer härnäst, vilka vägar vi tar. Ja och nej. Mina barn var små samtidigt som barn började få starkare ställning i familjen och samhället. Man började lyssna mer på barns behov. Alltså kom också diskussionen om att somliga barn fick alldeles för stor makt, att de styrde sina familjer.
Det skrevs artiklar och böcker i ämnet, det hölls kurser och föreläsningar. Begreppet “sätta gränser” upprepades som ett mantra, och när ett barn “krånglade”, då borde en förälder sätta tydligare gränser.
Jag gillade aldrig det där begreppet. Ett samspel och samarbete frodas inte av att en part beter sig som väktare och gränspolis.
Själv tränade jag mig på att säga mer ja. Jag märkte att jag ofta slentrianmässigt sa nej, av trötthet, gammal vana eller av bara farten. Nu menar jag inte kring sådant som att få fem glassar efter maten, eller hundra kronor att köpa godis för. Snarare att inte alltid skynda hem från förskolan för att man själv har stress i benen, utan gå långsamt, så att man hinner hoppa i alla vattenpölar. Att okeja kojbygget under fåtöljerna, även om det blir stökigt. Att ta sig tid att titta på föreställningen som systrarna satt ihop för oss föräldrar, där lillasyster lejon hoppar genom den eldiga rockringen som storasyster cirkusdirektör håller upp. Att låta dottern vara med och laga mat, även om det tar längre tid – och blir kladdigare i köket.
Det är så lätt att tänka att man inte orkar, inte har tid. Klart man har tid.
I det här numret av Icakuriren har vi intervjuat dansken Svend Brinkmann, som skrivit en bok, där han menar att vi ska sluta känna efter inåt, och ta på oss nej-hatten oftare. Att vi i vårt höghastighetssamhälle nu har nått gränsen för hur mycket omställning och flexibilitet vi människor klarar av.
Jag kommer att tänka på en annan dansk, min föräldraguru, familjeterapeuten Jesper Juul. Han sa alltid, att när man säger nej till andra, säger man ja till sig själv. Jag föredrar hans sätt att formulera det. Vi behöver träna oss på att säga ja, också till våra egna behov. Den utgångspunkten vill jag ha när jag använder ja och nej som kompass.
