“Ska du inte få någon semester i år?”
“Jo, jag går nu på torsdag, ska bli jätteskönt! Du då?”
Vi har mötts vid skrivaren, jag och kollegan från en annan avdelning. Fraserna vi slänger till varandra går på rutin. Som mekaniska robotar upprepar vi dem när vi råkar stöta ihop med någon kollega i den avfolkade kontorsbyggnaden; när får du ledigt, vad har du för semesterplaner, vad tror vi om sommarvädret… Tills jag råkar nämna att jag ska hjälpa mina föräldrar lite inför deras flytt. Det är en stor sak att flytta, och när man som min pappa har Alzheimers så kan både han och mamma behöva lite support av sina barn, med all rätt. Det är vår tur att hjälpa dem nu. Det visar sig att min kollega också har erfarenhet av demens, hans mamma var sjuk, och plötsligt pratar vi, jag menar pratar, på riktigt. Vi blir stående en stund, medan vårt samtal svävar ut från jobbet och slingrar sig mellan liv, död, föräldrarelationer och hur mansrollen såg ut förr. När jag går därifrån inser jag att jag glömde fråga vad han skulle göra på sin semester. Istället bär jag med mig en känsla av att ha fått en gåva. En människa jag inte känner bestämde sig där och då för att ge mig en glimt av sina erfarenheter, istället för att prata om vädret.
I det här numret av Icakuriren har vi träffat sångerskan Jessica Andersson, som tävlat flera gånger i Melodifestivalen, vunnit Let’s Dance och uppträder för trettonde året i sommarshowen Diggiloo. Hon valde för några år sedan att berätta om sina erfarenheter bakom artistleendet, när hon skrev en bok om sin barndom, som var fylld av missbruk, våld och otrygghet. Den uppriktigheten har hon fått mycket positiv feedback för. Det händer något när vi vågar öppna oss. Man får någonting tillbaka från andra. När jag skriver det här får jag ett meddelande från en prenumerant som jag haft förmånen att umgås med på två av Icakurirens läsarresor. Hon berättar att hennes make och livskamrat hastigt gått bort, och jag märker att mina tårar börjar rinna när jag läser hennes ord. Vissa möten och människor stannar kvar, även om de mätta i tid inte är så långa. Var rädda om varandra, och möt dina medmänniskor som om du faktiskt skulle kunna betyda något för dem. Även om ni bara ses vid skrivaren på jobbet.
