Ah, skönt, det ska komma om tio minuter. Tio minuter senare inget tåg. Tjugo minuter senare fortfarande inget tåg, och ingen ny information. Ovanför perrongen lovar fortfarande informationsskyltens lysande bokstäver: Pendeltåg mot Bålsta, avgång 17.43, ny avgångstid 17.53. Klockan passerar 18.30, och vi som står hålögda och glor upp mot skyltarna har redan förstått att det blir sen middag i kväll.
Nu börjar perrongen fyllas på med så många resenärer att vi nästan värmer varandra, där vi står och trängs sida vid sida. Men bara nästan. För det är många minusgrader ute, och vi är trötta och hungriga och vill inget hellre än att bara komma hem från jobbet.
Så här har det sett ut i hela mitt vuxna liv, alla vintrar jag kan minnas. Försenade eller inställda tåg, det har varit vagnfel, växelfel, fastfrusna växlar, is på rälsen, lövhalka eller tekniskt fel. Jag undrar hur många timmar alla landets pendlare väntar på sena eller inställda tåg under ett arbetsliv.
I det här numret skriver vår reporter Fredrik Kullberg om tågkaoset. Det som vi alla lite till mans brukar skylla på SJ, fast det nuförtiden inte är så enkelt som att det är SJ, utan en hel massa olika underleverantörer som i en lång kedja tillsammans ska ge oss kunder fungerande tågtransport.
En sak som varken den lokala tågtrafiken eller SJ har lyckats särskilt bra med genom åren är information. Det som borde vara grunden i god kundvård. Saker kan strula, gå sönder, haka upp sig, bara man får någon sorts besked. Allra helst om när nästa tåg förväntas gå eller vad som är problemet. Men även information om att det inte finns information är värdefull.
Förr var det oftast en stackars spärrvakt som försökte ge oss lokalpendlare besked genom att flåsa något fläckvis hörbart i högtalaren, efter att han eller hon blivit tillfrågad/utskälld i spärren ett antal gånger av stressade och frusna resenärer. Ibland kom det en stram högtalarröst från centralt håll, då det var mer utbredda förseningar än på bara vår linje.
Nuförtiden finns det digitala skyltar uppsmackade på varenda liten station. Vi, som kan faxa teckningar till USA, ladda ner mobiltjänster som håller reda på hur vi sover, mejla bilder från Sydafrika och skypa med moster i Australien, varför kan vi inte få bättre information på våra tågtavlor?
Vi borde vara ett knapptryck ifrån att ge alla utförlig och uppdaterad information. Eller är det för mycket nollor någonstans i det digitala maskineriet?
