Kulinariska höjdpunkter i italienska alporten Cervinia

Det är som en dröm. Helikopterns rotorblad vispar upp den pudertorra snön på toppen av det drygt 3 800 meter höga berget. Nu väntar det vi alla kommit upp hit för – ett mer än fem kilometer långt offpiståk mot byn Zermatt, vid foten av mäktiga Matterhorn. Ner till byn är det dessutom närmare 2 500 höjdmeter att avverka, vilket garanterar god mjölksyrekänning.

Guiden Nicola Corradu är en legend i området, efter att för många år sedan ha klättrat upp på Matterhorns 4 478 meter höga topp och sedan åkt offpist i en egenhändigt snitslad bana. Det klassiska Tobleroneberget tornar upp sig rakt framför oss. En klart mäktig inramning denna tidiga morgon.
Vi har flugit i flödande februarisol från den mysiga skidorten Cervinia för att från den italienska sidan skida till schweiziska Zermatt. En minst sagt intensiv halvdagstur.

Skidorterna Cervina och Zermatt

De båda skidorterna bjuder på det högst belägna skidområdet i Europa. Liftsystemen hänger samman och bjuder på mer än 350 kilometer pist och ett hundratal nedfarter, några från närmare 4 000 meters höjd.  Området har rykte om sig att vara både snö- och solsäkert med bergen Matterhorn och nästan lika höga Monte Rosa som tydliga riktmärken. Skidåkningen är högst varierad, med familjevänliga breda pister mot söder på Cerviniasidan, och mer utmanande nordsluttningar i Zermatt.

– Men de bästa krogarna finns förstås i Cervinia. Det finns ju inget som slår det norditalienska köket, tillsammans med Aostadalens viner, hävdar Nicola med ett leende. Du får se vid lunchen.

Cervinia lockar med mäktiga Monte Cervino – mer känd som Matterhorn. Berget mäter hela 4 478 meter över havet. Nicola Corradu guidar oss offpist mot de kulinariska höjdpunkterna.

Han använder för övrigt med självklarhet den italienska benämningen på Matterhorn – Il Cervino.
– Ja, det finns väl inget annat namn än det italienska, hojtar han med ett skratt och kastar sig utför branten.
Vi tar oss ner för en av glaciärerna i vida, yviga svängar. Ett tunt lager med nysnö gör åkningen lekande lätt till en början.
Men längre ner kommer klart tricksigare partier, med både skarsnö och is. Tur att stålkanterna är nyslipade!

Väl nere i dalen tar vi en välförtjänt fika på en liten bar med solveranda, granne med en av kabinbanorna som leder mot Italien och Cervinia. Vi kan snabbt konstatera att prisnivån är betydligt högre här i Zermatt, 45 kronor för en cappuccino, och lika mycket för en orangina – snudd på dubbla priset, jämfört med den italienska sidan.
– Det är därför vi tar lunchen hos Ulla, säger Nicola, och syftar på pistrestaurangen Chalet Etoile, som svenska Ulla Frassy driver sedan drygt 25 år tillbaka, med sin svensk-italienska familj.

Ett par timmar senare glider vi ända fram till den välbesökta krogen på 2 700 meters höjd.
Luncherna är mäkta populära, och det gäller att boka bord under högsäsong – i synnerhet om vädret är som i dag, med flödande sol och knappt någon vind.

Alla vill förstås sitta ute på det stora trädäcket, med rustika sittgrupper och långbord.

Rätterna från kökets inre ser alla ut som konstverk, oavsett om det handlar om matiga sallader, mustiga pastarätter, färska skaldjur eller desserter.
– Jo, vi satsar verkligen på det färgstarka och smakrika, säger Ulla som lockar med både hummertaglierini och en mustig fisk- och skaldjurssoppa med havskräftor, räkor och musslor.

För övrigt en soppa som både den engelske sångaren Peter Gabriel och forne ABBA-medlemmen Benny Andersson njutit av på Chalet Etoile.
Ulla rör sig hastigt mellan borden för att ta upp beställningar och prata med gäster.
– Jag ledsnar aldrig och ser det här jobbet mer som en livsstil, i synnerhet som både maken Cesare och våra numera vuxna barn Carolina och Jean-Claude jobbar med krogen, som faktiskt står på mark där Cesares gammelfarfar en gång hade fäboddrift – vid foten av Il Cervino.
Chalet Etoile har blivit en självklar mötesplats för många nordbor på skidsemester. För Cervinia är mäkta poppis bland skandinaver – och i synnerhet svenskar.

Vid ett av borden sitter familjen Orgert från Göteborg, med varsin espresso och dessert.
Annika och Per Orgert är här för femte året i rad med döttrarna Charlotte och Jennifer, samt svärsönerna Jens och Peter.
– Vi stortrivs med pisterna, som är perfekta för carving. Och så solen förstås. För backarna har ju behagligt sydläge, vilket känns som ren lyx, säger Annika.
– Dessutom är kombinationen med Zermatt svårslagen, säger Per.
De bor på Meublé Gorret – ett familjedrivet frukostpensionat vid gågatan.
– Det är litet och har skön atmosfär, med sonen Marco som själv är passionerad skidåkare och gärna tipsar om sina offpistfavoriter.
Ullas krog besöker de minst ett par gånger under veckan.
– Den här krogen är svårslagen. Både läget, maten och atmosfären gör att vi tar minst ett par timmar på oss för att luncha, säger systrarna.
De tipsar oss också att åka i det mindre skidsystemet ner mot byn Val-tournenche. Enligt pistkartan går det att få ett riktigt långåk från toppen av Plateau Rosa ner till byn – närmare 18 kilometer och med 2_000 meters fallhöjd.

Valtournenche bjuder på ren alpidyll, med små bondgårdar, pensionat och hus med flera hundra år på nacken.
Liftsystemet hänger samman med Cervinia och i Valtournenche är tempot betydligt mer avslappnat, berättar familjen.
Med tanke på förmiddagens intensiva åk i opistad terräng har vi ingen brådska efter maten, utan njuter av både krämig gelato, espresso och varsin grappa i eftermiddagssolen.
Vi får till och med en pratstund med den unga kocken Amanda Eriksson. Ett riktigt yrväder från Älvsbyn, som förälskat sig i Cervinia sedan drygt fem år tillbaka.
Hon berättar att de till och med två gånger i veckan kan erbjuda pinfärsk fisk och skaldjur, vilket gör kockandet till en ren fröjd.

Solen är på väg ner bakom bergen, Nicola har för länge sedan glidit ner till Cervinia för att förbereda morgondagens offpistäventyr. Ulla och Amanda sätter sig på skotern, väl påpälsade och vinkar farväl.
Vi väntar en stund till för att få vara i stort sett ensamma i pisten. En klart häftig känsla, i synnerhet när aftonhimlen färgas röd och en klar och stjärnrik natt kan anas.

Strax före pistens slut är The aprés ski bar på hotell Principe delle nevi ett självklart stopp. Här kan du välja en mer bullrig after-ski i baren eller en lugnare variant framför brasan inne i själva hotelldelen.
Ägaren James McNeill har tillsammans med norska hustrun Kristin Gynnild förverkligat drömmen om ett litet designhotell med lyxig spaavdelning och en utomhuspool där man kan flyta på rygg och skåda stjärnhimlen.
Maten i restaurangen har också uppmärksammats av flera krogguider och är väl värd en helkväll. Merparten av råvarorna kommer från Aostadalen, och resulterar i rustika rätter och fantasifulla presentationer. Fonduen med fontinaost och karljohanssvamp är ett måste, enligt James, tillsammans med soppan på fagiolobönor, torsk, pesto och pinjekärnor.
Han står i baren och serverar öl, samtidigt som han fortsätter att tipsa oss om sina favoriter på menyn. Efter att ha provsmakat några av kökets tapas med både sashimi, skaldjurskroketter, ostron och kalla charkuterier bokar vi raskt bord. För det här smakar definitivt mera…

Det är sedan bara några få skidsvängar ner till pistens slut och byns centrum.
Likt familjen Orgert har vi också valt Meublé Gorret som nattlogi, endast några hundra meter från liftarna.
Tillsammans med flera andra nöjda skidåkare vandrar vi längs bygatan – fri från biltrafik – och kollar både i små sportshoppar och klädbutiker. Dessutom kan vi inte motstå att kika på alla krogmenyer i vart och vartannat gathörn. För här finns många små ställen med kök som verkligen värnar om Aostadalens mattraditioner.
Vi konstaterar nöjt att veckan precis börjat och att krogarna ser frestande ut. Och visst blir det en lunch till hos Ulla senare i veckan.

Av Cenneth Sparby