Lanzarote – mycket mer än charter

Caleta de Famara ser först ut att vara en spökstad. Allt ligger öde och det enda ljud som hörs är Atlantens bränningar bakom huvudgatans rad av stängda affärer.
Men det är förstås bara så att de bohemiska invånarna i Lanzarotes surfparadis inte tillhör de mest morgontidiga. Och så småningom vaknar orten till liv. En sömnig servitör börjar planlöst att plocka med stolarna och borden utanför Pizzeria Casa Garcia. En väderbiten man med tovigt solblekt hår, shorts och täckjacka kommer körande barfota på skateboard mitt i gatan. Han hoppar av utanför supermarcaton och släntrar in för att köpa frukost.
Jag promenerar ner till stranden, som sträcker sig längs hela bukten med Fermaramassivet hängande över sig och som även inkluderar Lanzarotes högsta bergstopp Peñas del Chache med sina 671 meter över havet. Vågorna går redan höga och på flaggstängerna piskar röda vimplar, vilket signalerar ”baño prohibido”, förbjudet att bada. Det hindrar inte kitesurfarna, som anländer i strid ström och parkerar sina pickuper ovanför stranden. De första flyger redan fram över dyningarna i det bleka morgonljuset, drivna av drakarna högt ovanför sig.
Det känns frestande att hänga kvar här resten av dagen, landa in i det loja tempot, omsorgsfullt välja ut någon av restaurangerna för lunch. Kanske rentav titta in hos en av surfskolorna och fråga om den där prova på-kursen. Men det får bli nästa gång.

Njut av fina stränder

Vulkanön Lanzarote steg upp ur Atlanten för 25 miljoner år sedan. Den kan ha varit den första av Kanarieöarna som befolkades, när berber från Nordafrika kom hit omkring 500 före Kristus. Dagens turistorter är framför allt koncentrerade till östra kusten, där också flygplatsen finns. Costa Teguise ligger strax norr om huvudorten Arrecife och Puerto del Carmen strax söderut. Här erbjuds klassisk chartersemester på fina stränder och bekväma hotell. Men att inte utforska resten av ön med hyrbil vore semesterns motsvarighet till tjänstefel – och faktum är att det är ett rent nöje att köra bil här. Vägarna är perfekta och trafiken närmast obefintlig.

Hisnande serpentinvägar

Jag åker vidare med sikte mot norr, men måste runda Famaramassivet genom att först köra söderut via Teguise. Orten var huvudstad fram till mitten av 1800-talet och här finns fin arkitektur och en stor marknad på söndagarna. En mil norrut övergår vägen i en rad hisnande serpentinsvängar innan dalgången öppnar sig i byn Haria. Därefter återstår bara några minuters körning till Mirador del Rio, utsiktspunkten på nordligaste Lanzarote. Vyn över havet och pytteön La Graciosa i norr är rent magisk. Här finns också en smakfull souvenirbutik och en snygg bar insprängd i klippan. Likt många andra landmärken på Lanzarote är Mirador del Rio skapat av öns store berömdhet, arkitekten och konstnären César Manrique.
Från fiskebyn Orzola på östra nordspetsen går färjan för den som vill åka över till La Graciosa. Jag nöjer mig med en menu del dia på restaurang Charco Viejo nere i hamnen. Till förrätt den klassiska soppan potaje canario med grönsaker, potatis, linser och kött. Lokal fisk till huvudrätt, givetvis med de lika klassiska saltbakade potatisarna vid sidan om. Notan på 9,50 euro inkluderar bröd, vin (eller i mitt fall alkoholfritt) och kaffe.
På väg söderut kör jag långsamt utmed kusten, jag har fått tips om ett undangömt badställe mellan Orzola och Punta del Palo och efter någon kilometer hittar jag en omärkt grusväg som leder neråt havet. Där ligger de, en grupp naturliga laguner där det grunda vattnet värms upp av solen. Under vinterhalvåret ligger badtemperaturen annars på beskedliga 17 grader. Lokala familjer har slagit läger i sanden, omgivna av svarta lavaformationer som ger skydd mot vinden.

Enorm kaktusträdgård

Jardin de Cactus, kaktusträdgården, är nästa måste att stanna till vid. Ritad av César Manrique, förstås. Stenlagda gångvägar leder besökaren genom ett osannolikt landskap bestående av drygt 1 100 kaktusarter från hela världen. 
Fundación César Manrique är den mytomspunne arkitektens tidigare hem (ligger på vägen mot San Bartolomé) och trotsar egentligen alla försök till beskrivning. Men okej: som en korsning mellan danska konstmuseet Louisiana och högkvarteret för en stilsäker James Bond-skurk från 60-talet. De fem underjordiska vulkaniska bubblorna är delvis inredda, delvis naturliga. En pool och ett utekök samsas med kaktusplanteringar, konst och skulptur. Organiskt, galet, genialt. Manrique själv dog 1992 vid 73 års ålder i en trafikolycka inte långt från hemmet.

Vinodling utan maskiner

– Det finns två typer av turister på Lanzarote, säger Silvia Camacho och häller upp ett glas vitt vin av den lokala druvan malvasia volcanica.
Det är dagen efter och jag inleder min rundtur över södra delen av ön på Bodega La Florida, som ligger mitt i inlandet nära Mozaga.
– Vi har de aktiva turisterna, alltså de som tar sig hit och vill upptäcka ön och vår kultur, fortsätter hon. Sedan finns de som bara stannar på sitt all inclusive på östkusten…
Bara den lätta rynkningen över näsroten avslöjar vad hon tycker om den senare kategorin. Jag smuttar försiktigt på det iskalla, mineralrika vinet.
– Vårt sätt att odla vin är unikt i världen, förklarar Silvia Camacho. Och det säger något om vårt sätt att anpassa oss till klimatet och till katastroferna som drabbat ön.
Odlingarna finns över hela Lanzarote och ser alla ut på samma sätt. Varje vinstock planteras för sig i en grop i lavasanden och skyddas av en låg, halvcirkelformad stenmur. Konstruktionen skyddar på så vis mot vinden och fångar samtidigt upp och bevarar de alltför få millimetrar regn som faller årligen.
– Inga maskiner kan användas, allt görs för hand. Grävning, plantering och skörd. Det är extremt arbetsintensivt.
Knappt 20 euro får därmed ses som ett fynd för de två flaskor hon packar ner åt mig i en papperspåse.
La Florida är Lanzarotes nyaste vinproducent. Lägligt nog ligger den äldsta – Bodega El Grifo – bara några hundra meter västerut. Där finns även ett vinhistoriskt museum och en butik med prisvärd avsmakning. 

Omväxlande landskap

Jag kör vidare mot Timanfaya, den jättelika nationalparken, och försöker bestämma mig för om ön Lanzarote är vacker eller bara spektakulär. Byarna är till förväxling lika med sina låga, kubiska och vitputsade hus. Bortsett från enstaka kaktusar är grönskan obefintlig. Landskapet är tidvis monotont, men så plötsligt skiftar lavan skepnad utanför vindrutan. Den rödbruna jorden blir till svart, grovkornig lavasand, mjuka kullar förvandlas till taggiga klippor eller märkliga formationer som liknar stelnad kaksmet.
Besöket i Timanfaya inleds på besökscentret (gratis inträde) som har en utställning om Lanzarotes geologiska historia. Därefter kör jag ett par kilometer söderut mot Montañas del Fuego, betalar inträde (9 euro) vid grindarna och åker vidare genom månlandskapet till toppen. Där väntar en busstur på 45 minuter som ingår i biljetten och guiden berättar om det enorma utbrott som skapade området. Under sex års tid, mellan 1730 och 1736, spydde över 100 vulkaner ut enorma mängder het lava, ödelade allt i sin väg och tvingade befolkningen att fly. 

Hitta en egen strand

Fiskebyn El Golfo – känd från Pedro Almodóvars film Brustna omfamningar med Penélope Cruz i huvudrollen – ligger på sydvästra kusten. Jag väljer en restaurang på måfå och äter med utsikt över havet. På väg därifrån är det obligatoriskt att stanna till i utkanten av byn och blicka ut över den grönskimrande sjön Lago de los Clicos. Jag väljer sedan kust­vägen, passerar bassängerna som producerar havssalt och ser de dramatiska klipporna vid Los Hervideros där vågorna piskar upp mot klipporna och dödsföraktande fiskare klättrar längst ut på avsatserna.
En halvtimme senare, de sista kilometrarna på en dammig ökenväg, har jag nått målet för dagens tur – ett dopp vid någon av de avskilda stränderna på Lanzarotes sydspets Papagayo. När jag parkerat och går i den stekande solen mot vattnet ser jag turistorten Playa Blanca som en vit hägring i öster och skymtar även grannön Fuerteventura söderut. Båda på betryggande avstånd.

Av Oskar Ekman