Släpp kraven i Rio de Janeiro

I Brasilien är det helt okej att jogga, shoppa, ta en drink på en bar eller åka buss – i badkläder. Och här känns det som att människor faktiskt vågar visa upp sig precis som de är, tjock som smal, gammal som ung. Brasilien är oerhört avspänt.
Vi promenerar de två kvarteren från vårt hotell ner till den berömda stranden Copacabana. I de flesta storstäder med stränder skulle vi valt att ha vanliga kläder på oss, men här går vi i bara badkläderna som alla andra. Det är faktiskt inte ens tillåtet att byta om på Rios stränder – alla kommer omklädda. 
Därmed låter också de flesta klokt nog bli att ta med sig värde­saker, förutom lite småpengar till en dricka, glass, färsk frukt eller kanske något av de goda grillspett och mackor som flinka personer kommer förbi och säljer. Man behöver verkligen inte leta efter något att äta när man myser i sanden.

Minimala badkläder
Copacabana är världsberömd – en tre kilometer lång båge av sand mot vilka härliga vågor ständigt rullar in. På lördagar och söndagar trängs hundratusentals cariocas (som alla brassar kallar Rios invånare) på stranden. För lediga Riobor är det verkligen stranden som lockar mest (i Sao Paolo, Brasiliens största stad, tycker många att cariocas är lata). Här gäller frimärksstora badkläder oavsett ålder, figur och kön. En del har ännu mindre tyg att skyla sig med, bland annat en modell känd som tandtråden. Däremot är allt vad topless- och nakenbad heter strängt förbjudet.
Stranden är uppdelad i numrerade sektorer, men öppen för alla, rik som fattig, och i stort sett alla har med sig något eget att ligga på i stället för att hyra dyra solstolar som på så många andra håll i världen. Men även om allt är öppet för alla så söker sig de rika till vissa sektorer, kulturfolket till andra liksom transvestiterna och barnfamiljerna. Mellan oss solbadare och den berömda svartvita, vågmönstrade trottoaren vid den breda avenyn pågår flera svettiga fotbolls- och volleybollmatcher i solskenet. Den som inte provat att spela i lös sand kan knappast ana hur ansträngande det faktiskt är. Be att få vara med, svaret brukar nästan alltid bli ja.

Svalt i vattnet
När vi har vinter i Sverige är det högsommar i Rio, som ju ligger på det södra halvklotet. Ändå är det överraskande svalt i vattnet när vi kastar oss i. Det är på sin höjd 20 grader att jämföra med lufttemperaturen på dryga 30. Det blir inga långa simturer, men det kanske är bra då underströmmarna kan vara farliga en bit ut.
Copacapana är bara en i raden av kända stränder i Rio. Bakom en udde kommer nästa lika långa strand, Ipanema, ochdärefter Leblon. Dessa stränder är mer trendiga, men som besökare kan det vara svårt att märka någon skillnad.
De som inte är eller ser ut som brassar är faktiskt lätträknade på alla stränder. Och även ljushyllta svenskar tas av många för infödda, eftersom det en halv dag söderut finns områden som helt domineras av ljushyade ättlingar till tyska immigranter.

Stranden Copacabana är världsberömd, trots det ganska kalla badvattnet.

Vill man slippa trängas på stranden finns mer oexploaterade bad som bland andra Piratininga och Camboinhas. För att komma till dem får man ta färjan från centrum till förorten Niterói, där det finns ett intressant konstmuseum i en mycket berömd byggnad, och fortsätta vidare med buss en knapp timme.
Ett annat måste i Rio är berget Sockertoppen eller Pao de Acacar som det egentligen heter. Från Praia Vermelha, en populär liten strand med lugnt vatten, tar man linbanan upp, om man inte tillhör de våghalsar som tycker att klättring till toppen är skojigare. Vi ser dem lite varstans på det 396 meter släta berget när vi färdas i de stora linbanekorgarna långt över en kilometer mellan det hälften så höga berget Cara de Cão och Sockertoppen. En tur som den med anlag för svindel nog bör hoppa över.

Svindlande höjder
Vyerna över staden är finfina. Men de slås faktiskt av utsikten från toppen av det drygt 700 meter höga berget Corcovado, världsberömt för sin 30 meter höga Jesusstaty, som nyligen röstades fram som ett av världens sju moderna underverk via en omröstning på nätet.
Till toppen av Corcovado kan man komma med hjälp av en bergbana eller så åker man taxi hela vägen. Även här kan man se klättrare på det lodräta berget.

Vissa klättrar upp på Sockertoppen, medan andra tar linbanan för att skåda utsikten.

På toppen kan trängseln vara stor under Jesus utsträckta armar, men utsikten är makalös och ett jättebra sätt att få grepp om hur staden egentligen ser ut med berg, stränder, höghusområden och fattiga favelor på branta bergssidor. Favelor – kåkstäder – är inget man går in i på egen hand som turist. Risken att bli rånad eller till och med mördad är hög. Numera finns det dock trygga guidade turer i flera favelor, ordnade av små företag som ägs av människor som själva lever där. En nyttig lektion i hur många cariocas tvingas framleva sitt liv omgivna av våld och droger.
Norrut skymtar den sambódromo, där tävlingsparaderna hålls under karnevalen som håller på till den 8–12 februari i år. 2014 hålls den 28 februari–4 mars. Karnevalen är årets största folkfest och turistmagnet i Rio. Utöver de nämnda paraderna ordnas en lång rad sambabaler, och andra gatuparader och det är feststämning i staden dygnet runt. Andra tider på året ser man mest samba under speciella turistarrangemang.
Ännu lite längre norrut ligger Maracanãstadion, världens största fotbollsarena, som just nu renoveras inför VM 2014.
Halvvägs mellan den gamla stadskärnan Centro och berget ligger det behagliga området Santa Teresa med sina kullerstensgator, sekelskiftesvillor och stora mängder konstgallerier – ett utmärkt ställe att fynda Riominnen att ta med hem. Hit kommer man med bondinho, en liten spårvagn, som går från Centro. Första biten över en mäktig akvedukt är extra läcker.

Spår av huvudstad
Centro var en gång allt som fanns i Rio. Här byggdes den portugisiska kolonialadministrationen upp och här låg alla viktiga institutioner när Rio sedan blev huvudstad i det självständiga Brasilien (numera är ju huvudstaden Brasilia, i inlandet). Många av de gamla vackra husen i Centro är för länge sedan rivna, men överraskande mycket finns kvar så det lönar sig att snegla uppåt när man går på de intensiva affärsgatorna.
Någon stor museistad är dock inte Rio, men konstmuseet i Niteroi är ett absolut måste liksom Museu Carmen Miranda. Museet till skådespelarikonens ära ligger i Parque de Flamengo, en av stadens många trevliga parker.
Vi slår oss ner på ett litet fik och tar, förutom en kolsvart espresso, varsin caipirinha, den minst sagt riviga men också mycket uppfriskande nationaldrinken. När kaféägaren dessutom har den goda smaken att spela bossanova på stereon (något faktiskt man sällan hör här) är lyckan total. Vad ska vi göra senare i eftermiddag? Tja, valet är väl givet här i Rio – det får bli stranden.

Text och foto: Johan Öberg