Välkommen till de vilda djurens Kenya

Plötsligt står den bara där. Huvudet är det enda som syns, resten döljer den yviga trädkronan och buskarna nedanför. Bakom långa ögonsvansar och med idisslande mun tittar giraffen lugnt ner på oss. Det är vår femte timme i nationalparken Tsavo West och vi har redan sett oräkneligt med zebror, elefanter, eleganta impalaantiloper och sköra, små så kallade dikdik-diton, vårtsvin och bufflar. Nu kan vi pricka av giraffen också. Inget dåligt resultat för en första safaridag. Lika nöjda som förrförra seklets storviltjägare – men bara med mentala jakttroféer – checkar vi in på Kilaguni Serena Safari Lodge, Kenyas äldsta lodgehotell i en nationalpark. Inte långt härifrån störtade Karen Blixens älskare och äventyrare Denys Finch Hatton med sitt plan.

Oblyga djur
Säg safari, savann och Kenya och du får svaret Karen Blixen, lejonet Elsa och Lejonkungen, beroende på generation. Alla har rätt. Och alla blir lika överväldigade när de första djuren gör entré.
Vår förtjusning vet inga gränser. Trots guidens förmaning att inte tala för högt, hojtar vi ofelbart till. “Kolla där, en elefant, nej fem!” “Och där, två små – nåja, 100 kilo väger de nog – ungar med fladdrande öron!”
Så där håller vi på och inte förrän vi ser den tjugoandra elefanten och sjuttonde zebran lugnar vi oss, nyper varandra i armen och pekar i stället för att prata (för) högt. Å andra sidan är djuren i bushen inte buskablyga. De är vana vid människor i bilar och lunkar ogenerat över vägen, viftar lite på öronen och svansarna, kissar och bajsar – ja, helt enkelt gör vad de skulle göra även om vi inte gästade dem i bilar med upphöjda tak.
Inte ens de gigantiska strålkastarna som lodgerna riggat upp stör dem.
När nattmörkret faller sitter vi vid vårt vattenhål (baren) och ser när djuren närmar sig sitt vattenhål. Inget skyddsnät eller glas, bara trettio meter, finns mellan oss och savannens fyrfotingar som tassar eller trampar fram för att sörpla i sig det livsviktiga vattnet.
Återigen är det elefantungarna som kniper våra hjärtan. De har inte lärt sig snabelvett och -etikett än och ger upp försöken att dricka med sin smidiga, kombinerade näsa och hand, viker den bakåt över huvudet och slänger sig i stället raklånga med öppna munnar ner i vattnet.
När gamla och unga elefanter druckit sig otörstiga tågar de i väg på rad och lämnar plats på scenen för nästa djur. Bufflarna, ett av de farligaste djuren, kommer lugnt fram. Vi sitter lika lugnt på första parkett.
Efter bufflarna kommer några vårtsvin och det är svårt att slita sig. Men nya upptäckter väntar och ska man ut och spana in djur måste man vara uppe och i väg innan solen mornat sig.

Frukost i naturen
Så fort vi satt oss i bilen vaknar spanarinstinkten. Chauffören Sammy, som är en fenomenal spårare, kör långsamt och läser naturen. Spänner blicken högt, leoparder drar gärna upp sina byten i träden, och lågt för att kolla in tassavtrycken. Är det en gepard eller ett lejon som har släpat sin frukost vid sidan av den röddammiga vägen?
Även om vi inte mötte så många morgonpigga djur den här gången var det ändå värt att kravla sig upp i ottan.
En morgon överraskar hotellet med frukost på en bergsknalle. Tro inte att det är en rutig picknickfilt där ettriga myror kryper. Här pratar vi bord med vita dukar, champagne, kall och varm buffé, kockar i vita mössor och 360 graders utsikt över nationalparken. Endast vevgrammofonen – som Blixen och Finch Hatton alltid släpade på – saknas. Tur det, för stillheten är magnifik. Var det så här världens första gryning såg ut?
Förmodligen hade jägarna för hundra år sedan varken ro eller lust att njuta slowfood-frukostar. De ville ut och fälla djur. Stora djur. Begreppet “the Big Five” myntades, där elefant, noshörning, buffel, leopard och lejon utgjorde den så hett eftertraktade djurkvintetten. Inte automatiskt för att de var störst till storleken, utan för att de var det svåraste att nedlägga. Det var på den tiden männen måste mäta mannamod och tvunget skulle visa upp bevisen för omgivningen. Jagandet fick katastrofala följder, inte bara i Kenya utan överallt där jägarna drog fram. Än i dag lider till exempel noshörningen av den hänsynslösa jakten och dess framtid är osäker. Tjuvjakt förekommer fortfarande, vilket är lätt att förstå när vi spanar ut över de oändliga vidderna. Myndigheterna försöker, men mäktar inte med att stoppa all olaglig jakt.

Jakten på “the small five”
Då är det roligare, men inte lättare, att kolla in “the small five”, noshörningsbaggen, buffelvävaren, leopardsköldpaddan, elefantmusen och lejonmyran! Namnen är inte fritt tagna ur den heta Afrikaluften, alla har de någon utseendemässig beröring med sina avsevärt större namnar.
Vårt safarifacit slutar på en mängd djur och fåglar samt – om vi nu ska räkna storviltsmatte – tre av de fem stora, elefant, buffel och i sista skälvande safarisekunden lejon. Precis som vi är på väg att lämna nationalparken sprakar det till i chaufförens kommunikationsradio. Den är alltid på, men den här gången hörs extra många upphetsade röster och Sammy vänder.
När vi kommer fram står redan några andra bilar på plats, men allt är lugnt och stilla. Och där, cirka hundra meter bort i det höga gräset, ligger en lejonhona med tre ungar som klättrar på sin gäspande mamma. Solen penslar dem med ett mjukgult förmiddagsljus. Lite längre bort står en stor elefant med sin unge. Hon verkar inte speciellt oroad, men det gör impalan på andra sidan vägen. Nosen rycker nervöst när antilopen spänt följer lejonets minsta rörelse. Men just i denna stund råder fred på savannen. En vacker avskedsbild.

Sol och bad i Mombasa
Under våra tre safaridagar avverkar vi Kenyas östligaste – och största – nationalparker, Tsavo West, Tsavo East och Taita Hills. Masai Mara inne i landet är den mest kända. Men dit är det långt, och därmed dyrt i såväl tid som pengar att ta sig, så vi väljer de här tre. Då hinner vi också se Mombasa och få lite sol på nosen vid Indiska oceanen.
Kenyas kust är 500 kilometer lång. Ungefär en timme söder om Mombasa sträcker Diani Beach njutningsfullt ut sig. Strandremsan växer och krymper med tidvattnet. Sanden är inte vetemjölsvit, men mjuk och len och – det bästa av allt – inte privatägd någonstans. Hotellen mutar visserligen in sina bitar, men inte ända ner till det blågrönblåa vattenbrynet. Där finns inte heller några jättekomplex och inga nya hotell byggs. Diani Beach är lugnt och perfekt för att snorkla, surfa, sola och slappa.
Precis norr om Mombasa är strandtempot högre. Hotellen här är större och försäljarna fler. Den största skillnaden är närheten till Mombasa. På 20 minuter är vi inne i stan som ligger på en egen ö. Den är i sanning ingen skönhetsupplevelse, men lite kul ändå. På stora Moi Avenue står bilarna nästan stilla och vi hinner ingående studera de fyra elefantbetarna – i aluminium – som tillsammans bildar ett gigantiskt M.

Billigt blingbling
Så småningom kommer vi fram till marknaden. I stimmet fyller försäljarna husmödrarnas korgar samtidigt som de pratar i sina mobiltelefoner.
Vi köper påsar med konstiga nötter bara för att få fotografera de bredaste leendena. I kvarteren runt själva marknadsbyggnaden är kommersen lika livlig. Det är nästan roligare att gå där och kika in i butikerna eller på varorna som ligger utbredda på trottoarerna. För inga pengar alls bunkrar vi roliga knappar, glänsande band och blingblingiga hårspännen. Allt är så billigt att vi inte ens prutar.
Men vid nästa anhalt, den gamla stadskärnan vid Fort Jesus, går vi minst tre ronder i varje affär. Här verkar utbudet av skålar, korgar, prydnads­föremål, savannens djur i olika material, koffertar, mattor och krimskrams oändligt. När vi hämtar andan mellan prut­matcherna noterar vi de en gång så vackra fasaderna. En del har behållit sina koloniala utsmyckningar, medan andra är bortom all renoveringshjälp.
I ett hörn försöker en man vänligt locka in oss i sin butik.
– Jag är så lång att jag kallas Mister Giraff. Du är nästan lika lång, så du kan bli Miss Giraff, säger han till mig och skrattar.

Av: Kerstin Sundmark