Vandra i alperna – en riktig höjdare

– Ni känner varandra sen länge, eller hur? Tror guiden. Ack, så fel han har. Faktum är att vi just har träffats – men snabbt blivit ett sammansvetsat gäng. “Vi” är ett tjugotal Icakurirenläsare, i åldrarna 42 till 79, som ska tillbringa en höstvecka ihop på Hotel Salzburger Hof i den välkända, anrika kurorten Bad Gastein i Österrike. Men guiden är något på spåren. Energin och trivseln i gruppen är hög, från första början. Några reser i par, andra är singlar, och flera har lämnat sina män hemma och reser på egen hand.
– Min man är ryggskadad  efter en olycka, och han har svårt att vandra. Jag gillar en aktiv semester, och när jag såg annonsen i Icakuriren tyckte jag att det verkade vara en perfekt resa för mig. Jag gillar att tillhöra ett sammanhang, det är kul att göra saker i grupp. Att det skulle vara ett sånt trevligt gäng kunde jag förstås inte veta i förväg, säger Christina Birgersson, från Skåne.
Under första riktiga vandringen ställer vi oss i en ring och presenterar oss. Säger vad vi heter och var vi kommer ifrån.
– Vem vill repetera allas namn, skojar Joel Waldermarsson, vår egen guide som tar hand om oss under veckan.
– Helena, chefredaktören, kan väl försöka, skämtar jag tillbaka.
Och det gör hon. Margareta, Gunnar, Solveig, Cecilia… Jodå, hon prickar rätt på vartenda namn till gruppens stora jubel. Att “Team Icakuriren” på kvällen vinner veckans pub quiz på Silver Bullet Bar känns som en naturlig avslutning på en perfekt dag.
Ingen kan anklaga oss för att vara vädersnobbar. Vi vandrar i ur och skur – till skillnad mot våra italienska hotellgrannar som tycker att en mulen dag bäst spenderas på rummet med en god bok, alternativt i bubbelpoolen – inomhus.
Det är nämligen bara att konstatera: vi får en hel del regn på oss under veckan. Vi går med paraplyer (jo, folk vandrar faktiskt med paraplyer i näven i den här delen av Alperna), regnställ och plastskydd på ryggsäcken. Inte alls som det såg ut på bilderna som vi suktande tittade på innan vi reste hit, men det är bara att tugga i sig: så här kan det också vara under en vandringsvecka i Alperna. Säsongen har varit den regnigaste på 40 år, och vår vecka är inget undantag. Variationen i vandringarna är den uppenbara fördelen med Bad Gastein. Här finns 35 mil markerade vandringsleder – allt från lugna promenader där man kan njuta av flora och fauna, till riktigt avancerade högalpina vandringar. Olika familjemedlemmar eller medlemmar i en grupp kan alltså nappa på den tur som känns bäst för dagen, och sammanstråla på eftermiddagen i hotellets spa, alternativt till middagen.

Vi pausar för lunch på värdshuset Valeriehaus och nästan alla i gänget passar på att
provsmaka den lokala blåbärssnapsen.

Olika svårighetsgrader

Morgnarna följer samma rutin, dag efter dag. Vi samlas i en hörsal för att lyssna på när guiderna går igenom dagens vandringar och de olika grupperna. “Grön”, “blå” och “röd” – att jämföra med skidbackar med samma markeringar. Den äventyrliga, som söker vandringens motsvarighet till svarta pister, och som är utrustad med ett gott flås, kan överväga den “högalpina gruppen”.
Guiderna visar höjdskillnader och distansmeter på storbild. De lägger stor vikt vid att gästerna hamnar i “rätt” grupp. Att vara för snabb, och hela tiden behöva vänta in långsammare vandrare är påfrestande, på samma sätt som det tär på självförtroendet att vara den som alltid ligger sist.
När man väl har valt grupp är det bara att njuta. Vi vandrar i Alpernas största nationalpark, Hohe Tauern, och här är vackert så det förslår. Kombinationen snöbeklädda bergstoppar och gröna dalar med fäbodar är svårslagen. Vi känner oss som statister i Sound of Music. Alternativt en reklamfilm för mjölkchoklad. Till och med kossorna har något extra. De vankar runt med bjällror runt halsen och ser välmående ut med sin gnistrande päls.
– Österrike är så “lagom”. Och så är det lite gammeldags. Det gillar jag. När man är ute och vandrar kan man plötsligt möta någon som föser kossor, säger Kerstin Carlsson, 78 år, från Kinnared, utanför Falkenberg, som är gruppens mest erfarna Bad Gastein-resenär och firar fyraårsjubileum på orten.

Myggfri vandring

– Jag är en nybörjarvandrare. Det här är mina första vandringskängor, säger Eva Helena Eriksdotter, 59 år, från Stockholm, och lyfter på foten.
– Det är en annorlunda semester, men jag gillar det. Jag tycker om Alpernas fräscha luft, att här inte finns mygg, och att få börja dagen med vattengympa. Alplandskapet är helt fantastiskt. Så sagolikt grönt, och rent överallt. Sverige framstår som en skräphög i jämförelse, säger Eva Helena Eriksdotter.
Många av oss i gruppen älskar svenska fjällen, men just nu njuter vi av att slippa såväl mygg som tung packning. Varken spritkök eller frystorkad mat ingår i vår österrikiska bagage. Knappt ens choklad och russin. Ett trivsamt plus med Gasteinerdalen är nämligen att det alltid tycks finnas en trevlig raststuga på lagom avstånd. Ett perfekt upplägg, tycker vi. Gärna en krävande vandring – men att få äta en gedigen lunch, kanske med en öl eller en snaps till, adderar livsnjuteri till turen.
Och vi gör oss förtjänta av långluncherna. Vi går mellan åtta och tjugo kilometer under en dag. Fast distansen i sig, är egentligen ointressant. Det är höjdskillnaden som är avgörande. Höga stigningar är riktigt påfrestande, tycker vi alla i gruppen.
Eftermiddagarna tillbringar många av oss i bubbel­poolen, med strålande utsikt över bergen och Bad Gastein. En perfekt avrundning på en dag i bergen. På Hotel Salzburger Hof finns två span, och det är särskilt de olika bastubaden – finsk bastu och turkiskt hammam – som lockar oss.
Vid sjutiden på kvällarna strålar vi samman i matsalen. Vi har två bestämda bord, och får olika deltagare i gruppen till bords varje kväll. Vi äter länge – och ofta ganska mycket, för att vara ärlig. Först tar man för sig av salladsbuffén, sen blir det i tur och ordning: soppa, varmrätt, ostbricka och efterrätt. Den som beställer vin ser sin flaska åka fram och tillbaka mellan köket och bordet från den ena kvällen till den andra. Orkar man inte dricka upp flaskan, sparar servitören den åt en till nästa kväll.

Kunniga guider

Vandringsguiderna, “bergführer” som de kallas här, håller hög klass, och har god koll på natur, kultur och omgivningar. Själv försöker jag alltid hålla mig nära guiden för att snappa upp så mycket information som möjligt.
– Österrike är betydligt mer konservativt än Sverige. Jag uppskattar naturligheten, tryggheten och gemenskapen. Människor är familjekära och lever ofta flera generationer i samma hus. Husen är så stora, nästan ingen har råd att dra runt ett sånt boende för egen maskin, säger bergführer Per-Göran Edliden, en 59-årig svensk som har pensionerat sig och bosatt sig i Gasteinerdalen.
Han spenderar årligen cirka 200 dagar på berget, och njuter av livet mer än någonsin tidigare. 
Vi vandrar i gröna Nassfeld, med betesmarker och vattenfall. Vi hälsar “Grüss Gott!” på alla vi möter, och stannar ofta för att fota. Lunch äter vi på Valeriehaus, alldeles vid trädgränsen, 1 800 meter över havet. Värdshuset är känt för sin blåbärssnaps som nästan alla i gruppen testar.
– Här i östra delen av Alperna är ingen topp över 4 000 meter. Det betyder i och för sig inte att all vandring är snäll. Här finns också utmaningar, och just här i Nassfeld är chansen att se vilda djur som kungsörn, gam, rådjur och hjort, stor, säger Per-Göran Edliden.

Utsikten från hängbron mellan Stubnerkogels toppar är hisnande. Alla i gruppen vågade sig över bron trots att vissa lider av lindrig höjdskräck.

Topptur med utsikt

Sista dagen bestiger vi Bad Gasteins eget husberg Stubnerkogel, 2 250 meter högt. Vi tar gondolliften upp till 1 800 meter och går resten av biten. Att luften är lite tunnare här uppe märks. Vi går sakta och målmedvetet. Tar vätskepauser och njuter av utsikten, som är bättre än en fototapet: bergstoppar, alpängar och längst ner i dalen: gemytliga Bad Gastein. Vid topprestaurangen finns en 140 meter lång hängbro som är ett “Bad Gastein-måste”.
Vi äter en sen lunch vid en idylliskt belägen fäbod och beställer varsin tallrik charkuterier. Korvar, ostar, mörkt bröd, skinkor och marmelad – allt från den egna gården. Vi dricker “radler”, öl blandat med lemonad, och skålar för att vi lyckats ta oss ända upp – och hela vägen ner (att gå i nerförsbacke är jobbigt för knäna) för Bad Gasteins omtalade husberg.
– Skulle jag resa hit igen skulle jag satsa ännu mer på vandring. Jag skulle hoppa över utflykten till Salzburg, däremot tyckte jag att det var väldigt fint att få uppleva Venedig. Men för mig är det vandringarna som är grejen – unika och vackra, sammanfattar Christina Birgersson.
Chefredaktör Helena Rönnberg summerar resan som fantastisk, och är glad över att hon investerade i ett par nya vandringskängor innan hon reste iväg:
– Vandra är min nya grej. Hit vill jag resa igen, gärna med döttrarna. Det är ett privilegium att få resa tillsammans med så härliga läsare. Vi har njutit av vacker natur och många trevliga middagar ihop. Upplevelser som jag kommer att leva på i flera månader.

Av Anna Wahlgren