“80-talet var ett galet årtionde”

Chateau Marmont är klassisk mark för den mest urspårade Hollywood-dekadensen. Det var på det här hotellet på Sunset Boulevard som komikern John Belushi, i en av hotellets finare bungalows, avslutade sina dagar i början av 80-talet efter en vild fest med kompisen Robin Williams. Det var här Led Zeppelin-trummisen John Bonham åkte med sin motorcykel genom lobbyn, vilket ledde till livstids portning från det luxuösa härbärget. På senare år har både Lindsay Lohan och Britney Spears haft inofficiella efterfester som fått personalen att se rött och kasta ut dem. Väggarna i den här byggnaden dryper av populärkulturell historia, inte sällan förknippad med alkohol, droger och sex. Här i Los Angeles har det här blivit ett av stadens mest klassiska monument, ett självklart stopp för de turistbussar som ständigt åker runt i området.

Vill vara en normal person

Själv är jag här för att träffa det som jag, av någon anledning, fått för mig är raka motsatsen till en fördärvad världsstjärna, en sångerska, vars liv tycks kontrastera bjärt mot alla de hellraisers som levt ut sina knasigaste drömmar på Chateau Marmont. När jag står och väntar i receptionen är det någon som knackar mig på ryggen. Jag vänder mig om:
– Är det du som är Jennie?
Annie Lennox sträcker fram handen och avfyrar ett stort leende. Hon har på sig en vit skjorta, svarta byxor och sparsmakat med smink. Inga publicister eller agenter i släptåg. Så avskalat att man som journalist hajar till av det jordnära upplägget.  Vanligtvis kommer intervjuer med en radda restriktioner – vilka frågor som bör undvikas och vilka frågor som bör ställas. Men inte i dag, alltså. Vi slår oss ner i en soffgrupp i restaurangen. Annie beställer lite vatten och blickar ut över det färgstarka galleri av människor som finns inne i lokalen.
– Jag hörde att 50 000 människor kommer till Los Angeles varje månad för att “lyckas”. Det här är ett ställe som är så glamouröst och skinande samtidigt som det är becksvart. Polariseringen är extrem. Om du lämnar det här hotellet och går ett par steg ner på gatan ser du Armageddon. Det tar andan ur dig. Motsatsen till den amerikanska drömmen. De hemlösa som ingen bryr sig om, de är utstötta som sopor, säger Annie och spänner ögonen i mig.
Hon är känd för sin eld. För att säga vad hon tycker. För att alltid ha varit mån om att inte segla iväg på ett självupptaget moln, utan i stället behålla en närhet till den verklighet som så många artister fjärmar sig från.
– Att vara sångerska handlar inte bara om att öppna munnen och sjunga, det är en livsstil som dödar dig om du inte passar dig! Det hindrar dig från att vara en normal person.  Men jag vill vara normal, säger hon på sin, något tvättade, skotska engelska.
– Jag är mamma till mina döttrar, sen är jag den här andra, publika personen, men den kommer i andra hand, fortsätter Lennox som är noga med att poängtera att hon är en artist – inte en kändis.
– Det låter kanske konstigt, men varje gång jag hör ordet “kändis” känner jag mig förminskad. Jag vet att jag kan sättas i den kategorin också, och det äcklar mig.

Hedonistiska tider

Känd är hon däremot, men hennes närvaro i lokalen drar inte till sig någon större uppmärksamhet, något hon helt uppenbart är nöjd med. Efter 80-talets hysteri, då hon och Dave Stewart erövrade världen som Eurythmics, har hon sett till ha full kontroll över sitt eget kändisskap och hur karriären ska disponeras.
– Det var ett galet årtionde med Eurythmics. Gruppen blev ett krävande… odjur. Vår egen skapelse. Jag försökte rida det, men till slut visste man inte vem som egentligen red vem. Till slut var jag tvungen att kliva av det och sluta, det var ett stort beslut att ta.
Kände ni båda samma sak? Eller blev ni osams?
– Vid den tiden hade vi båda varit på den där berg- och dalbanan i över ett decennium. I varje kreativ relation tror jag att det kommer en tid när man naturligt får delade intressen. Att alltid sitta ihop, prata för varandra, även om man tycker olika blir lite klaustrofobiskt. Dave ville starta sitt eget band. Jag var i tidiga 30-årsåldern och jag ville bara vara människa och ha ett vanligt liv hemma. Jag ville ha familj – något annat!
Var du även trött på att turnera?
– Otroligt trött! Det där livet passade inte mig. När du har hoppat runt och sjungit på scenen i ett par timmar så kan du inte bara gå och lägga dig, utan du ska mingla och prata med folk i minst en timma, annars känner de sig förolämpade. Sen ska du sätta dig på en buss och försöka varva ner efter ett adrenalinstint arbetspass och du är helt slut, men kan ändå inte sova. Sen åker du hela natten till nästa stad, där bussen stannar vid ett hotell. Och nästa dag ser precis likadan ut.
Det är kanske inte konstigt att folk börjar dricka, eller vad de nu gör.
– Det var hedonistiska tider. Folk gjorde saker som vi i dag vet inte är bra för oss. Men jag ville hellre hoppa av än att fastna i dåliga mönster.
Har du och Dave någon kontakt?
– Mycket mindre nuförtiden. Han bor här  i LA nu. Vi träffades för några månader sedan, förra gången jag var här. Han har sitt och jag har mitt. Vi gör helt olika saker.
Så någon reunion är det inte tal om?
– Nja, det har inte varit någon än i alla fall. Och jag tror inte det.
I början av 90-talet släppte Lennox sitt första soloalbum Diva. Hennes egna förväntningar var lågt ställda. Hon visste inte vad hon skulle klara av att leverera utan Stewart. Att stå på egna ben var härligt – men minst lika obehagligt. Men all oro var omotiverad. Skivan blev en hit och singlarna Walking on broken glass och Why befäste hennes ställning som en av Storbritanniens mest framgångsrika artister. Nu släpps hennes sjätte skiva “Nostalgia”, där hon gör covers på låtar från 30-talet som hon själv tycker om och berörs av.
– Jag har lånat låtarna från jazzens värld, vilket är en genre jag inte är känd för. Det kändes fräscht och nytt för mig. Jag fyller 60 år i år, vilket är något av en vattendelare för mig. Innan jag blir för gammal vill jag spara min röst på en skiva. Så är det som artist. Det man spelar in blir ens eftermäle, och det kommer att finnas där i många år efter att man är borta.
Funderar du på att sluta som artist? Du måste ju inte jobba.
– Nej, jag måste inte, precis. Men vad är poängen med att förutbestämma något? Imorgon kanske jag känner för att börja baka i stället. Nu kände jag för att göra musik. Jag har inte gjort så mycket musik de senaste åren. På tio år har jag släppt tre album.
Nya album i all ära. Lennox är nästan lika känd för sitt outtröttliga engagemang i världens orättvisor. Hon dyker ständigt upp i olika sammanhang för att få fram budskap om alarmerande problem i tredje världen. 
I dag använder hon sin röst lika mycket till att tala inför publik, som att sjunga.
–  Jag är intresserad av organisationer som gör skillnad. Jag är intresserad av världen, den är så galen, speciellt just nu. Den har potential att vara fantastisk, ändå blir det fel så ofta.
Vad är ditt huvudsakliga fokus, aids och hiv?
– Det är en svår fråga, för ärligt talat är det så många saker som behöver adresseras. Det är svårt att välja en sak. Men om man ska engagera sig i något måste man ha en anknytning till det. Genom åren har jag insett att mitt kön är ett kön som har så mycket kvar att hävda. Politiskt, finansiellt, vad gäller skola – allt detta ligger vi efter med, speciellt i utvecklingsländerna. Flickor har redan från födseln ett förutbestämt öde. De kommer inte få någon utbildning, de kommer stanna i en cykel av fattigdom.
Kallar du dig själv feminist?
– Självklart. Jag har inga problem med det epitetet. Anledningen till att uttrycket har blivit så laddat, är att vissa kvinnor är väldigt provokativa. Och det är oftast dem vi hör. Jag stödjer det. Ibland behöver vi vara radikala för att höras. Men ibland behöver vi också en mjukare röst. Feminism är för alla, även män. Det är ju en kliché att man hatar män bara för att man är feminist.
Vad är viktigast vad gäller feminismen?
– Det handlar om mänskliga rättigheter. Vi vill såklart ha kvinnliga direktörer och samma löner som män, men vi måste också se det bredare perspektivet, hur kvinnor far illa över hela världen. Min generation kan absolut påverka, men framför allt handlar det om mina döttrars generation, de unga människor som växer upp nu, det är de som kommer att göra skillnad.
Även om Lennox har slutat turnera så är hennes liv ganska ambulerande. Uppdragen för de olika välgörenhetsorganisationerna tar henne över hela världen. Samtidigt har hon bostäder i två världsdelar. I London, men också i Kapstaden, i Sydafrika, där hennes man, gynekologen Mitch Besser är baserad.
– Han är mitt livs centrum, tillsammans med mina döttrar. Jag reser en del, men jag gillar bäst att vara hemma. Jag är en ganska återhållsam person. Kräver inte så mycket. Jag älskar att tända ljus, arrangera blommor, läsa en bok, laga mat, se en film. Att umgås med mina nära vänner och skratta, skratta, skratta.
Läser du saker som skrivs av dig själv?
– Ja, det gör jag. Inte för att läsa om mig själv, men jag gillar att blogga och det direkta gensvaret jag får från läsarna. Jag kan ta kritik, jag är vuxen, men om det är något förolämpande tar jag bara bort det. Vissa människor är insiktsfulla, vissa är riktigt hatiska. Ibland har jag läst det mest rörande från folk som kommenterat.
Vad bloggar du om?
– Vad jag än känner för. Jag älskar att ta foton, även om jag inte är någon fotograf. Jag har min Iphone, och den tar helt fantastiska bilder. Det går fort, och är diskret. Sen skriver jag något till bilden och mår bra av att jag gjort något kreativt den dagen. Det är väldigt personligt och väldigt enkelt.
Vad inspirerar dig?
– Människor. Jag har fått träffa så många intressanta människor i mitt liv. Och det fina är att vi alla är så lika. Vi åldras, går igenom motgångar och medgångar, och försöker komma underfund med vår märkliga existens. Det spelar ingen roll vad du har eller var du kommer ifrån.

Av Jennie Hammar