Journalisten Lasse Berg: ”När vår dotter dog tappade jag lusten att resa”

Vagabonden Lasse Berg är hemma i Uppsala. Han har nyligen gjort en höft­operation, och haltar lätt. Numera går han runt med en titankula i kroppen. Som den journalist han är bad han om att få vara vaken under operationen. Det var riktigt skoj, summerar han. Inte minst fascinerades han över den uppsluppna stämningen bland operationspersonalen. 

– Det påminde nästan om ett glöggparty, säger Lasse. 

I fem decennier har han beskrivit världen för oss. Vi har hört honom i P1-programmet ”Tankar för dagen”, läst honom i Tidningen Vi och Dagens Nyheter, lyssnat på hans sommarprat och radio­dokumentärer på Sveriges Radio, och läst hans boktrilogi om Kalahari. Nu har Lasse Berg skrivit ännu en bok, och den här gången tar han avstamp i ett halvt sekels vistelser i Asien och Afrika. Han skriver om krig, massvält och folkmord, men också om en mänsklighet som får det allt bättre. 

När Lasse och hustrun Ingrid tar emot i tamburen får jag genast ett par tofflor att sätta på fötterna. Det är ju kallt på golvet, tycker det här paret som har spenderat en stor del av livet i olika afrikanska länder. De har varit bosatta i Rwanda, Etiopien och Namibia. Innan dess ägnade sig Lasse Berg åt Asien i ett par decennier. Men det var Ingrid som förde honom till Afrika. Hon är uppvuxen i Etiopien, och har arbetat inom Sida och UD i hela sitt yrkesverksamma liv.  

– När jag träffade Ingrid hade jag aldrig tidigare varit i tropiska Afrika. Men så hade jag tagit på mig ett uppdrag för Sida, och följt med på en journalistresa till Mocambique. Första dagen skulle vi äta lunch på stranden utanför Maputo. Där satt vi på en restaurang och så slogs dörren upp och det kom in en jädra massa ljus och så stod den där tjusiga människan där, säger Lasse och pekar på Ingrid. 

”Bestämde mig på en kvart”

– Jag tänkte att det där är en person som tror att hon är något bara för hur hon ser ut, henne ska jag ignorera. De andra journalisterna ville till stranden, men jag kommer från badorten Båstad där ingen i lokalbefolkningen gör något så dumt som att simma. Ingrid och jag var de enda som blev kvar. Jag lovar, men efter en kvart kände jag att den här personen vill jag leva resten av mitt liv med. Jag var tagen av hennes kunnighet om Mocambique och Afrika, som jag inte visste något alls om. Ja, jag var tagen av hela henne.

Kände du också så, Ingrid?

– Ja, definitivt. Jag minns att Lasse ställde en fråga och var intresserad av svaret. Jag hade aldrig träffat en man som var så. Medan vi pratade tänkte jag ”vilken fantastisk man”. 

På den tiden var Lasse Berg gift, men mötet med Ingrid ledde till en skilsmässa, och några år senare flyttade paret till Afrika – Botswana, Namibia och Lesotho – där de blev kvar i nästan två decennier. 

Och nu har ni varit ihop ett halvt liv.  

– Ja, det är lite pinsamt att man efter 44 år inte har kommit ur förälskelse­stadiet. Jag tror att man inte ska liera sig med någon som är precis som en själv. De grundläggande värderingarna måste såklart stämma, men jag kan inte tänka mig en större fasa än att vara gift med någon som jag. Jag är introvert, jag tycker att det är jättekul att sitta och prata såhär, men när du har gått kommer jag att vara helt slut. Ingrid, däremot, är supersocial och får energi av andra, säger Lasse. 

Fritt liv som frilansare

Lasse Berg bytte alltså Asien mot Afrika, men fortsatte att rapportera om båda världsdelarna. 

– Jag gjorde en film om en kamelfärd i Gobiöknen, en annan när jag åkte på floden Ganges ner till Indiska oceanen. Men jag gjorde också flera dokumentärer i området där vi bodde. Under tio år tror jag att jag träffade fotografen Anders Ribbsjö mer än jag träffade Ingrid. Jag varvade filmerna med författande, hålla föredrag, göra radiodokumentärer och skriva för dagstidningar och ­tidskrifter.  

Vilket drömliv. 

– Ja, för mig var det ett drömliv. Jag hade ju en bakgrund som militär, där allt går ut på att man ska lyda, och så hamnade jag i det här. Jag har inte varit fast anställd sedan 1965. Jag har aldrig haft en chef, eller varit en del av en redaktion. Och det är ju på gott och ont. Jag har inte fått ta del av andras idéer, men jag har fått bestämma själv, och det har passat just min skalle. Det skulle förstås ha varit skönt med en månadslön, men det fria livet har passat mig.

Religiös upplevelse i naturen

Och det händer något med dig när du kommer till Afrika. 

– Jag har alltid varit så otroligt natur­intresserad. Redan i sjuårsåldern läste jag allt som fanns att läsa om ­lejon. Det första jag gjorde när jag kom till Botswana var att åka ut till en ­nationalpark. Där är det väldigt strikt vad man får och inte får göra, så att man inte ska bli uppäten av något djur. Men jag övertalade guiderna att jag skulle få sätta mig med min bandspelare intill en hög termitstack. Sedan drog sig guiderna tillbaka. Att få vara ensam i den afrikanska bushen var en närmast religiös upplevelse. En känsla av att ha kommit hem. Den känslan av hemkomst har återkommit när jag rest runt i Afrika, inte minst under alla år i Kalahari. Jag har tagit varje chans att komma ut i naturen. Jag kan inte minnas alla gånger jag har legat i ett tält med Ingrid och Linda, och lyssnat på ljudet av lejon utanför tältduken. Det är under­bara minnen. 

Många skulle associera en sådan situation till rädsla. 

– Det som har räddat mig, både i krig och naturen, är faktiskt att jag är extremt feg. Jag har träffat människor, till exempel krigskorrespondenter, som får en dopaminkick av farliga situationer. Men jag är så långt ifrån dem som man kan komma. Jag är skiträdd för att bli rädd. Jag vill inte bli rädd, så därför ­förbereder jag mig till max och jag sätter mig inte i situationer som skulle kunna vara farliga. 

Lasse Bergs arbetsrum är fyllt av böcker från golv till tak. Det rymmer ett liv av naturvetenskap och upptäckts­resande. Men nu vill paret Berg down­siza och byta hyresrätten mot en mindre, halva året spenderar de ändå i en liten by i Sydfrankrike. Men vad ska de göra av alla gamla böcker? Det är knappt att antikvariaten vill ta emot dem – gratis. 

Sveriges mest optimistiska journalist

Själv har han skrivit ett tjugotal böcker, och mer än en gång har han kallats Sveriges mest optimistiska journalist. Efter att ha rest runt världen i ett halvt sekel, intervjuat hundratals forskare, och bland annat levt med ursprungsfolk så tycker Lasse Berg att han kan dra slutsatsen att människans storhet inte ligger i konkurrens eller aggressivitet. Nej, snarare tvärtom. Den ligger i vår sociala förmåga, i att vi samarbetar och har förmåga till empati. När han satte punkt för nya boken kände han sig faktiskt ännu mer optimistisk. 

– Pandemin blev en ögonöppnare. För i och med pandemin så bytte hela mänskligheten livsstil på bara någon månad. Ska jag få träffa mina vänner? Nej. Ska jag få besöka mina döende föräldrar? Nej. Och folk ställde upp på den här livsförändringen, det blev inte en våg av revolutioner världen över. 

Den här förmågan att se det positiva i saker. Var kommer den ifrån? Vad har egentligen format honom som männi­ska? Lasse Berg hänvisar – föga för­vånande – till evolutionsforskningen. 

”Den viktigaste boken i mitt liv”

– Evolutionsforskare som Steven Pinker säger att människans personlighet skapas till femtio procent av generna, till tio procent av uppfostran och till fyrtio procent av umgänget. Jag har funderat väldigt mycket över vad som formade mig. Varför blev jag så intresserad av djur? Av världen bortom horisonten? Att Sten Bergman prat i radion om paradisfåglar och Nya Guinea spelade förstås en viktig roll, men att jag blev SÅ intresserad?

– Jag måste hämta den viktigaste boken i mitt liv, säger Lasse och försvinner iväg till arbetsrummet. 

Han kommer tillbaka med ett tummat och tejpat exemplar av den färgglada barnboken ”Ditt och Datt på äventyr” av Frank Pettersson.

– Tänk att jag hittade den. Jag vet inte hur många dagar jag har suttit och tittat i den här. Min mamma var ganska fattig, vi hade ingen bokhylla, men hon köpte den här till mig när jag var liten. 

Dottern Linda dog

Ett foto på dottern Linda, med blont hårsvall och ett stort, vackert leende, tronar på en hylla i köket. Jag pekar på fotot och Lasse får något varmt i blicken. Nu är det åtta år sedan hon dog. Lasse och Ingrid var på resa i södra Afrika, de hade precis varit med om ett av sina livs största naturupplevelser – de hade fått närkontakt med de så skygga vildhundarna. Ungefär samtidigt som Lasse utbrister att han nog aldrig har varit så här lycklig – familjen är frisk och de tre döttrarna har det bra – ramlar deras 34-årig dotter omkull hemma i Uppsalalägenheten, slår upp knäet på en krukskärva och förblöder på några minuter.

– Jag märker att folk är lite försiktiga att fråga om Linda, det är naturligtvis av omtanke. Men vi älskar att prata om henne. Vi umgås fortfarande med hennes vänner. Efter Lindas död så var det hennes vänner som vi sökte oss till. De blev nyckeln till henne. Med kunskapen att fyrtio procent av henne ju har skapats av vännerna – miljön – är det ju inte så konstigt, säger Lasse och ler. 

Dödsbeskedet fick de av Lindas bästis Stina. Hon och Linda höll alltid ihop. Stina hälsade på i Afrika, och som unga kvinnor kuskade de flera varv runt jorden. Lasse kunde ibland tänka på dem som systrar. Två år efter att Linda dog där på hallgolvet i föräldrahemmet dör också den vältränade sjukgymnasten Stina av en helt vanlig influensa som övergår i sepsis. För Lasse blir det så tydligt att de verkliga farorna inte nödvändigtvis gömmer sig den afrikanska bushen, utan där man minst anar det. 

– När vår dotter dog tappade jag lusten för att skriva och läsa skönlitteratur. Men också för att resa. Min reslust är enbart förknippad med att berätta, att resa runt för nöjes skull har aldrig varit min grej. När Linda precis hade dött övertalade våra vänner oss att följa med på en kryssningssafari i Karibien. En sån där riktig drömresa. Jag ­lovar, jag har aldrig varit på en så urtråkig resa. Det fanns inget wifi så att jag kunde koppla upp mig och läsa vad Donald Trump hade sagt, och jag var helt ointresserad av stränderna vi kom till – för jag skulle ju inte skriva om dem. Lusten för resandet har dock återkommit i och med den nya boken. För bokens skull har vi återvänt till flera platser som vi har bott och arbetat på. 

Hur ser sorgen ut idag?

– Precis likadan. Inte som de första två månaderna förstås, för då visste jag inte om jag skulle överleva, trots att Ingrid sa: ”Vi ska klara det här. Tillsammans”. Men ganska snart gick den där första desperationen över till att jag började känna en enorm lycka och värme över att Linda har funnits. Jag tänker ofta på hennes varma kramar och på hur underbar hon var. Jag är så otroligt mallig över att jag har fått ha henne i mitt liv. 

”Det är vårt hopp!”

Lasse Berg har skrivit en bok om sorgen och saknaden efter Linda. Han har också många gånger pratat i kyrkor om sin sorg. Efter föredraget brukar det komma fram människor och som vill berätta för honom om sina egna förluster och sorgeprocesser. 

– Det har fått mig att inse hur otroligt olika vi är. Jag glömmer aldrig den kvinna som kom fram och berättade om sin make som åkte och spelade tennis när de precis hade fått reda på att deras barn hade dött. Hon tog det som ett enormt svek. För mig är det så självklart att vi är olika. När vi fick beskedet, och jag kastade mig in på datorn för att försöka fixa med flyget hem, så låg Ingrid kvar i sängen. Hon sa inte ett ord, hon grät inte, hon bara låg där och tuggade nikotintuggummi och löste kors­ord. Men jag skulle aldrig få för mig att hon sörjde mindre än jag. Vi är alla olika och vi reagerar på olika sätt, och det har jag försökt förmedla när jag pratar om sorg. 

Också den mest hopplösa situation går att vända, är Lasse Bergs fasta övertygelse. Till och med dagens utveckling med krig och klimatkris. Om vi gör det tillsammans, så som vi människor alltid har gjort, så kommer det att gå. 

Det goda vinner alltså? 

– Så har det har ju sett ut i sex miljoner år, så varför inte framöver? Vi människor har varit väldigt framgångsrika som art, och det är det här tillsammans som är orsaken. När vi har en gemensam fiende eller fara, som under pandemin, så kan vi totalt ändra livsstil – på några veckor. Det här är vårt hopp också för framtiden.