Kumlaanstaltens chef Jaques Mwepe: ”Uppmuntran får människor att blomstra”

På väggarna hänger medaljer och bilder från utlandstjänst i Afrika, samt en snidad vapensköld gjord av en intern i ett afrikanskt fängelse. Här finns också ett skrivbord, en soffgrupp, och en garderob för Jacques Mwepus många kostymer. Chefen för Kumla­anstalten gillar att klä sig elegant och visar runt Icakuriren på sitt kontor. 

Kumlaanstalten är inte bara Sveriges största fängelse med platskapacitet för 517 intagna. Fängelset är också ett av sju med den högsta
säkerhetsklassen i landet. 

Blomstrande ängar och bikupor på Kumlaanstalten

Här har Jacques Mwepu ­arbetat i två år. Han trivs och känner sig väl etablerad. 

– Jag börjar nu se effekterna av många nya projekt och det förändringsarbete jag har dragit i gång och det är roligt, säger han. 

Kumlaanstalten har bland annat miljöcertifierats och blivit en grönare plats för såväl de anställda som de intagna. 2 500 kvadratmeter gräsmattor har grävts upp och förvandlats till blomstrande ängar som gynnar den lokala floran och faunan. Insektshotell har satts upp och i bikupor huserar 50 000 bin som tillverkar honung och pollinerar omgivande plantor. 

En meningsfull vardag i fängelset är viktig

Jacques är en äkta humanist. För honom är det lika viktigt att hans anställda känner sig sedda och delaktiga som att hans intagna får stimulans och motivation till behandling.  

– Deras vistelse här får inte bara bli en förvaring. Innehållet i deras vardag har jättestor betydelse för hur det går för dem när de kommer ut. Vi har skola och behandlingsprogram av olika slag, som utgår från vars och ens behov. Men också en verkstad där man lär sig ett yrke, säger han. 

Intagna arbetar exempelvis med snickeri och tillverkar kontorsmöbler. En diskussion pågår om möjligheten att öppna en svetsverksamhet. 

Då Jacques tidigare i år sommarpratade i Sveriges radio betonade han vikten av vård och människovärde: ”De höga murarna är straffet, inga andra straff får förekomma”, sa han, och ”Vad många inte vet är att 70 procent av våra intagna inte återfaller i brott. Det är en siffra som inger just hopp.”

Med åren har Jacques lärt sig att fokusera på det goda och vara medveten om det som fungerar. 

Ger de intagna uppmuntran och beröm

– Det finns alltid en god version av alla människor. Ibland tas den inte fram på grund av olika tillfälligheter i våra liv och då måste vi hjälpa till. Om vi är lite mer stödjande, uppmuntrande och berömmande så blomstrar alla människor.  

Den positiva och kärleksfulla förebilden var Jacques egen far hemma i Kongo i barndomens 60-tal.  

– Pappa sa alltid att jag var stark och klarade av saker. Det gav mig en slags grundtrygghet, samt mod och styrka att våga säga ifrån senare i livet. 

Jacques växte upp i Bel Air i Lubumbashi i Kongo, ett välbärgat residensområde byggt av belgarna med gigantiska villor med lummiga trädgårdar. Hans far arbetade som chef för gränsverksamheten i Katanga-provinsen och Jacques beskriver sin barndom som lycklig. Men när hans lillebror dog i en
tågolycka förändrades hans liv i grunden. 15 år gammal gick han i kloster för att studera till präst. 

Tröttnade på klostret och tvivlade på om han ville bli präst

För Jacques, som alltid varit troende och intresserad av människor och filosofi, passade det strukturerade och meditativa livet i klostret bra. Dessutom hjälpte det att bearbeta sorgen efter brodern.  

– Tiden i kloster gav mig en inre ro och styrka. 

Efter fyra år började han  dock tröttna på de monotona uppgifterna innanför klostermurarna och tvivlade på om han verkligen ville bli präst. Samtidigt hjälpte han tre barn med läxor och familjepappan där uppmuntrade honom att söka till universitet. 

Började studera juridik

– Han sa att det finns många sätt att tjäna Gud, inte bara genom prästerskap utan också hur man är som människa eller genom andra yrken där man tjänar samhället. 

Det fick Jacques att tänka om. Här började också hans livs roligaste år som juridikstudent på Lubumbashi-­universitetet. Han idrottade mycket och var aktiv i olika kulturaktiviteter. 

– På universitetet blev jag man. Jag är uppvuxen i ett hem med tjänare, nu fick jag lära mig laga min egen mat. 

Att som Jacques ha starka politiska åsikter och ett stort engagemang kring mänskliga rättigheter var inte helt enkelt i ett land som Kongo, som i 40 år hade varit i krig och styrts av olika diktatorer. 

Fick komma till Sverige som kvotflykting

Jacques och andra likasinnade studenter förföljdes av regimen och han såg ingen annan utväg än att fly till Zambia, grannlandet i söder. Där hamnade han i ett flyktingläger i ett par månader innan han valdes ut som kvotflykting av FN och fick välja mellan Kanada, Australien och Sverige. Då Jacques kände till Dag Hammarskjöld och beundrade Olof Palmes arbete mot apartheid i Sydafrika blev valet enkelt.

Efter en tid på en flyktingförläggning i Hallstahammar hamnade han i Västerås. Det var kämpigt att ta sig in på arbetsmarknaden och under lågkonjunkturen tog Jacques chansen att läsa beteendevetenskap och kriminologi. Men det var sommarjobbet 1998 på Hällbyanstalten utanför ­Eskilstuna som blev hans gyllene biljett in i arbetslivet.

Utsatt för rasism på jobbet

Det var dock nära att allt tog slut tidigt. Som första afrosvensk i personalen utsattes Jacques för grov rasism från de intagna och övervägde att säga upp sig. 

– Tron på att jag var en del av samhället, i kombination med att jag hade kämpat så hårt för att komma till Sverige och få jobb, gjorde att jag vägrade kapitulera. Jag hade upplevt värre saker och jag är inte den som ger upp. Det finns inte i mitt dna. 

Han började anmäla trakasserierna och byggde upp en strategi i att visa styrkan med konsekvent hantering av intagnas misskötsamhet. Till slut blev det bättre. Idag märker han inte av någon rasism riktad mot honom. 

Jacques kom med i det första chefsförsörjningsprogrammet, arbetade vidare på Mariefredsanstalten och tog en magisterexamen i kriminologi. Efter sju år i kriminalvården fick Jacques möjlighet att åka som expert till Elfenbenskusten i regi av FN. 

Jaques Mwepe fick guldmedalj av FN

Landet hade härjats av inbördeskrig och uppdraget gick ut på att förbättra fängelseförhållandena. Jacques gjorde så bra ifrån sig att han belönades med en guldmedalj av FN. Han hann även med två års tjänstgöring som kriminalvårdsexpert vid EU:s utrikeskontor i Bryssel. 

Karriären rullade på och 2015 blev han chef för kvinno­fängelset Hinseberg. Där stannade han i fem år innan jobbet i Kumla dök upp. 

– Jag har fått så många chanser i livet och är väldigt tacksam över det. Jag lever i en livseufori och är glad varje dag jag går till jobbet. Med empati, kraft och glädje löser man många frågor.