Anders Tegnell om hoten, familjen och toppjobbet som aldrig blev: ”Jag trodde inte att någon ville döda mig”

Han har tillägnats flera låtar, blivit förevigad av konstnärer och framkallat en uppsjö av merchandise. Fortfarande går det att köpa T-shirts med Anders Tegnells porträtt – om man vill i kombination med uppmaningen ”Tvätta händerna!” Och någonstans i Stockholm promenerar en 35-årig man omkring med Anders ansikte intatuerat på vänsterarmen. Att en statsepidemiolog får rockstjärne­status har aldrig tidigare inträffat, ­definitivt inte i Sverige och vad det verkar inte heller någon annanstans i världen. Anders själv saknar förklaring till uppståndelsen. 

– Fortfarande känns det underligt att det blev så. Mest tyckte jag att person­fixeringen kring mig var genant och konstig. Samtidigt insåg jag att det fanns en poäng med den. Vårt budskap från myndigheten gick nog ut bättre och tydligare på det viset, konstaterar han så här i retrospektiv.

Anders Tegnells bok om erfarenheterna från pandemin

Bokförlagen var inte sena att se storsäljarpotentialen i en bok signerad ­Anders Tegnell. Redan under covid-19:s crescendo uppvaktades Anders med flera olika kontraktserbjudanden. Men det var först när pandemivinden mojnat och krishantering övergått i eftertanke som han ansåg sig mogen uppgiften att sammanfatta sina erfarenheter i en bok. Vid det laget kändes det mer eller mindre som en skyldighet. För som han framsynt och med en illa dold frustration konstaterar i boken: ”Vi har gått vidare. Men det är oerhört viktigt att följa upp pandemin och försöka dra lärdomar av det som hände. För snart nog har vi en ny pandemi över oss.” I en intervju med tidningen Vi har medförfattaren Fanny Härgestam berättat att projektet varit en utmaning eftersom Anders ogärna pratar om sig själv och värjde sig mot att skriva en bok som fokuserade för mycket på honom som person. Anders har full förståelse för hennes uttalande.

– Ja, jag och Fanny hade rätt olika åsikter om hur balansen skulle se ut. I slutändan landade vi väl någonstans mitt emellan. Vem som fick ge efter mest? Det var nog jag, tillstår han med ett leende. 

Anders Tegnells familj

Eftersom Anders numera huvudsakligen jobbar från hemmet i Vreta kloster utanför Linköping är det också där vi ses. Det var i denna lilla lantsortsidyll, omgiven av åkrar och med betagande sjöutsikt, som han sju år gammal landade med sina två skånska föräldrar och tre yngre syskon. Huset som Anders och hans fru övertog för elva år sedan var pappa Ingemars tjänstebostad när han på 1960-talet började arbeta som agronom på Hushållningssällskapet. Så småningom tog faderns arbete familjen till Etiopien där de tillbringade tre år. Liksom i Sverige var mamma Karin hemma med barnen.

– Det var hon som stod för lugnet och tryggheten. Medan pappa jobbade och var borta rätt mycket kom mamma att bli familjens centralpunkt. 

Förlorade sin mamma i cancer

Det sista året i Etiopien kastades tryggheten över bord. Mamma Karin blev sjuk i cancer och dog vid bara 41 års ålder efter ett relativt snabbt sjukdomsförlopp. Anders, som då befann sig i tidiga tonåren, har svårt att sätta fingret på hur hennes tidiga bortgång påverkat honom, mer än att den tvingade honom att bli självständig i ung ålder. Saknaden efter mamman var inget som dryftades i familjen.

– Det gjorde man ju inte på den tiden. Då rådde inställningen att det gör mer skada än nytta att hålla på och prata om sådana saker. Det är intressant när man tänker på det nu. I dag pratar jag och mina syskon om vår mamma då och då, men för min far handlade det nog mer om att acceptera faktum och gå vidare i livet. 

Anders Tegnell backpackade och var busschaufför

Pappan var snabb att gifta om sig. Hustru nummer två hade ett yrkesliv som storköksföreståndare och blev ett nytt nav i familjen.

– Hon var jätteviktig för mig. Det var betydelsefullt att få in en ny person som kunde hjälpa till med allt det vardagliga. Det jag framför allt fick med mig från min styvmor var matlagnings­intresset. Ända sedan dess har jag tyckt om att stå vid grytorna.

Efter att ha tagit studenten med toppbetyg gjorde Anders lumpen, backpackade över samtliga kontinenter och körde lokalbuss hemma i Linköping. Samtidigt funderade han över vad han skulle ägna resten av sitt liv åt. Eftersom internationellt arbete lockade kändes ­läkaryrket som ett passande val, det om något kunde ta honom långt bort i världen. 23 år gammal började Anders läsa på läkarlinjen. Intresset för matematik fick honom att specialisera sig på infektionssjukdomar som relativt fogligt låter sig inlemmas i matematiska modeller. Under många år var hans yrkesmässiga hemvist infektionskliniken vid Linköpings universitetssjukhus. Patienterna som träffade doktor Tegnell fick ett rakt och sakligt bemötande, utan tillstymmelse till känslopjunk. ”Att ge patienter stöd var inte min starka sida”, bekänner han i boken. 

Träffade sin fru i USA

När Anders 1990 tog med sig familjen på sitt första utlandsuppdrag var andra dottern Saskia bara några månader gammal. Att släpa med sig ett litet spädbarn till ett tropiskt land som tillhörde de fattigaste i världen… Något så galet hade kollegorna hemma på infektionskliniken aldrig hört talas om. Anders och hans fru Margit var dock tämligen obrydda av kritiken, delvis uppvuxna ­utomlands som de båda är. När Anders fem år senare erbjöds ett uppdrag i Kinshasa tackade han ja på stående fot, utan att först konsultera sin fru.

– Vi känner ju varandra så väl att jag visste att hon skulle hålla med om att det var en bra idé, försvarar han sig.

Anders och nederländska Margits vägar korsades på ett universitet i amerikanska Pittsburgh där de 22 respektive 19 år gamla studerade. När college­året var över skildes de åt, men Anders kunde inte få den levnadsglada holländ­skan ur sitt huvud utan kontaktade henne något halvår senare. Att vara gift med en driven yrkesperson som undan för undan klättrar i tjänstemannagraderna kräver vissa uppoffringar från den äkta hälften, så även i Anders och Margits fall.

– Självklart är det så. Min fru gick ner i arbetstid och fick tidvis ta en stor del av ansvaret på hemmaplan. Det är klart att jag har tänkt på det och att vi har pratat om det då och då. Att Margit de senaste tio åren har kunnat få en karriär som forskare känns lite grann som en kompensation för den tid hon har lagt ner på familjen. 

Hälsokriser är ett gemensamt problem

Ofta stannade familjen kvar hemma medan Anders begav sig till fattiga delar av världen för att bekämpa smittsamma sjukdomar, däribland det fruktade ebolaviruset som fick sjukvårdspersonal i det hårt drabbade Zaire, senare omdöpt till Kongo-Kinshasa, att fly sjukhusen och lämna patienterna åt sitt öde. Erfarenheterna från ebola-utbrottet kom till användning när han 25 år senare på nytt hamnade i stormens öga, denna gång i samband med covid-19-pandemin.

– Den insikt som jag framför allt tog med mig från mina utlandstjänst­göringar var att för att få åtgärder att fungera måste man ha människor med sig. Det gäller att få befolkningen att förstå att sådana här större hälsokriser inte kan lösas av någon myndighet utan att det är ett gemensamt problem som vi måste lösa tillsammans. Under pandemin fick jag definitivt en ny känsla för att vi i Sverige är mycket mer solidariska med varandra än vad vi tror. När det kommer till kritan är vi faktiskt villiga att göra en hel del uppoffringar för andra människors skull.

Vad var då det viktigaste som Anders lärde sig om sig själv under pandemin?

– Det var nog att jag är väldigt lugn och lösningsinriktad – även när det blir stressigt. Jag tror också att jag är rätt bra på att skapa lugn i miljön omkring mig och få mina medarbetare att känna att det här fixar vi.

Anders Tegnell blev offentlig

Även om det till största delen var Anders som frontade Folkhälsomyndigheten under pandemin kände han sig aldrig ensam, hävdar han bestämt. I ryggen hade han ju de många kollegorna som backade upp och var lika delaktiga som han i alla beslut. Att vara portalfigur för en hälsokris av covid-19:s monumentala proportioner medförde emellertid att han emellanåt hamnade i skottlinjen för högljudd kritik. Som den där gången då han råkade hosta till under en tv-sänd presskonferens och ­reflexmässigt förde handen till munnen, tvärtemot Folkhälsomyndighetens uppmaningar om att hosta i armvecket. Genast exploderade mejlboxen och sociala medier med upprörda kommentarer om att Anders inte levde som han lärde.  

– Det visade hur offentlig jag hade blivit. Jag insåg att jag syntes överallt på ett sätt som jag inte hade tänkt så mycket på innan. Det fick mig att bli väldigt försiktig när jag var ute bland folk.

Levde med personskydd på grund av hot

Vid ett tillfälle sprängdes gränsen för det acceptabla. En anonym mejlskrivare aviserade att ett antal personer hade för avsikt att ”neutralisera” Anders. Mejlet, som även innehöll ett indirekt hot mot hans familj, resulterade i att hela klanen Tegnell var tvungna att vidta försiktighetsåtgärder. För Anders del innebar detta bland annat att han behövde variera färdvägarna till jobbet. När uppmärksamheten kring honom ­eskalerade levde han under en period med personskydd.

– De personliga hoten var det som fick mig att känna mig mest utsatt. Tanken på att min familj kunde fara illa skrämde mig, men för egen del var jag aldrig riktigt rädd. Jag hade svårt att tro att någon verkligen skulle döda mig. Polisens proffsiga hantering av situationen ingöt också en viss trygghet i mig, konstaterar han på sitt karaktäristiskt avdramatiserande vis.

Högg ved efter jobbet och blev morfar

Den effektivaste metoden för att rensa hjärnan från covidstrategier och pandemibekämpning var att efter arbetsdagens slut dra på sig Helly Hansen-jackan och hugga ved. Eller att påta i trädgårdslandet där han under vårt besök beredvilligt låter sig fotograferas bland grönkål och purjolök. Och så att umgås med den expanderande familjen förstås. På drygt två år har Anders nämligen blivit trefaldig morfar. De första barnbarnen kom under pandemins slutskede.

– Eftersom det fortfarande rådde besöksförbud var det förstås tråkigt att inte kunna besöka dem på BB. Även om våra döttrar och barnbarn bor så långt bort som i Göteborg och Malmö träffas vi ofta. Att vara morfar är jätteroligt.

Jobbet på WHO som inte blev av

Än är dock inte Anders mogen att bli morfar på heltid. I mars förra året offent­liggjordes det att han lämnat sina uppdrag som statsepidemiolog och avdelningschef på Folkhälsomyndigheten till förmån för en prestigefylld uppgift som senior expert på världshälsoorganisationen WHO. En dryg månad senare kom ett meddelande om att en uppgörelse med WHO inte hade kunnat nås och att Anders i stället skulle arbeta med internationella åtaganden för Folkhälso­myndigheten.   

Vad hände?

– I och med att jag närmade mig ­pensionsåldern kände jag att jag gärna skulle vilja jobba internationellt, varpå jag pratade med några kollegor som i sin tur tog kontakt med WHO och berättade att det fanns möjlighet att låna mig för uppdrag. Personerna vi fick kontakt med tyckte att det var en jättebra idé, men det visade sig senare att de hade startat processen från fel håll och inte förankrat beslutet i ledningen. 

Var ni för snabba att kommunicera ut att du hade fått uppdraget?

– Ja. Det var väl också en del av anledningen till att det slog stopp eftersom ledningen på WHO kände sig överkörd. Vid det laget var både jag och Folkhälsomyndigheten trötta på alltihop, så vi avstod från att börja om från början med all pappersexercis. Just i stunden var det en besvikelse att det inte blev något samarbete med WHO. Fast så här i efter­hand kan jag nog tycka att det jag gör nu är ännu roligare.

Trivs bättre utanför rampljuset

Att jobba i offentlighetens utkant passar Anders utmärkt. Tiden i rampljuset saknar han inte nämnvärt.

– Det var spännande att få göra det, det ska jag villigt erkänna, men jag har inget behov av en fortsättning. Jag och familjen är rörande överens om det är skönt att den tiden är över. Vi har det väldigt mycket bättre nu.