Lust och fägring stor

Painshill Park ligger i idylliska Surrey sydväst om London. År 1738 påbörjades här ett storartat projekt, då adelsmannen Charles Hamilton för lånade pengar köpte ett hus och en bit mark. Det kuperade landskapet bestod mest av vildvuxen skog.
Som 14:e barn till ett hertigpar hade Charles inget större arv att se fram mot, utan fick klara sig på egen hand. Men begåvning och vilja saknades inte och han satte snart i gång att förverkliga sin vision: att förvandla vildmarken runt Painshill till en lustpark.

Som många unga adelsmän på den tiden hade han gjort en grand tour – en bildningsresa – till Italien. Speciellt det romantiska landskapsmåleriet hade gjort starkt intryck på honom. Painshill Park skulle bli som en målning med ett pastoralt landskap med betande får, romantiska ruiner och spännande överraskningar.
Utgångspunkten blev floden Mole som slingrar sig genom landskapet. Parken planerades i två olika delar. I den norra delen fick de böljande kullarna och olika träd spela huvudrollen. Precis som en målare tänkte Charles Hamilton i kontraster i både färg och form. Att han lyckades vittnar många av hans samtida om. När den amerikanske presidenten Thomas Jefferson besökte Painshill lär han ha blivit djupt imponerad. Och när Carl von Linné d y sett den alpina delen skrev han att han aldrig sett en större variation i barrträd på någon annan plats i världen.

I mitten av 1700-talet var floran i de amerikanska kolonierna högsta mode i det trädgårdsintresserade England. Charles Hamilton hade kontakt med den legendariske amerikanske botanikern John Bartram och kom över många nyheter från kolonierna på andra sidan Atlanten.

I dag finns ett hundratal träd kvar av dem han själv planterade, bland annat den egna favoriten, en robinia. Kvar finns också en Libanonceder som i dag räknas som en av de största i Europa. Trädet som är nästan 40 meter högt och har en tio meter tjock stam, försågs med en åskledare efter ett blixtnedslag för några år sedan.
Den södra delen av parken blev mer av en lustpark. Här skulle besökaren ledas vidare från punkt till punkt av ren nyfikenhet. Från stigar och kullar skymtade ständigt nya spännande vyer, allt flankerat av floden som Hamilton låtit dämma upp till en långsträckt sjö.
Här fanns en klosterruin, ett gotiskt och ett grekiskt tempel, en riddarborg, en evigt grön amfiteater skapad av växter, ett turkiskt tält, en romersk triumfbåge och en hemlighetsfull grotta på en ö dit en kinesisk bro leder. Ett stort rödmålat vattenhjul drog upp vatten till den konstgjorda sjön.

Längst bort i parken fanns också en eremitkoja. När parken började ta form på 1740-talet annonserade Hamilton efter en hugad eremit som ville bo i kojan. Mot en ersättning på 700 guineas och fri mat skulle han förbinda sig att bo där i sju år, endast iklädd en tagelskjorta. Bekvämligheterna bestod av en bibel, ett timglas och en stråmatta att sova på. Eremiten fick inte prata med någon och inte klippa vare sig hår eller naglar under tiden.
En sökande anmälde sig och fick jobbet. Men efter tre veckor var han plötsligt försvunnen – och återfanns några dagar senare stupfull på traktens pub. Efter det förblev kojan obebodd tills den så småningom revs på 1940-talet.

Kojans öde delades av många av de andra attraktionerna i parken.
– De flesta byggnaderna var gjorda i trä, gips och papier maché, inte särskilt hållbara material. Hamilton, som tagit stora lån, fick ekonomiska problem och blev tvungen att stycka parken och sälja den bit för bit. Så småningom förföll allt och naturen började ta över, säger Cherril Sands som är specialist på historiska trädgårdar och anställd vid Painshill Park.

Men för 25 år sedan startades en räddningsaktion. Kommunen där Painshill ligger köpte större delen av den ursprungliga parken. Med hjälp av National heritage memorial found gjordes en handlingsplan för att bygga upp allt igen. Historiker, arkeologer, trädgårdsmästare och många frivilliga satte i gång med arbetet.
Ett stort problem var att man inte visste hur byggnaderna var konstruerade. Det gällde inte minst den magnifika konstgjorda kalkstensgrottan som kollapsat när hemvärnet under kriget smält ner blyet i den bärande konstruktionen för att gjuta kulor. Hjälpen kom från oväntat håll – i svenska arkiv fanns många av Painshills hemligheter bevarade.
– Vi har fått ovärderlig hjälp från Sverige. Den svenske målaren Elias Martin som studerade i England på 1770-talet ritade av både grottan och Bacchustemplet. På en av teckningarna syns också det gotiska templet och en bit av triumfbågen. Och författaren Osvald Sirén som var här på 40-talet fotograferade och beskrev flera byggnader innan de var helt förstörda.

Men allra mest har nog Gustaf III:s trädgårdsarkitekt Fredrik Magnus Piper betytt för att Painshill ska få tillbaka sina “follies”. På 1770-talet gjorde han två resor till England för att samla idéer till kungens planerade parker i Haga och på Drottningholm. Piper besökte Stourhead, Kew Gardens och så Painshill. Väl där gjorde han noggranna ritningar av bland annat grottan, det turkiska tältet, vattenhjulet och pumpsystemet bakom ett konstgjort vattenfall. Rapporten, som med tiden hamnade på Konstakademien i Stockholm, döpte han till “Berättelse öfver idéen och generalplan till en ängelsk lustpark”.
Och engelska lustparker blev det när Piper så småningom återvände till Sverige och utnämndes till hovintendent. Dessutom blev han konstnärlig ledare när parken vid Gustaf III:s älskade Drottningholm skulle anläggas. Piper drev länge frågan om att bygga en grotta efter Painshillmodell på Drottningholm.
Det projektet blev aldrig av. Men visst kan en nutida flanör i Haga eller på Drottningholm känna igen sig i Pipers rapport: “Gångarna böra beqwemligen och utan för många onödiga krökar föra från det ena dekorerade wilstället till ett annat.”

Källa: Osvald Sirén, Kinas trädgårdar
och vad de betytt för 1700-talets
Europa, volym II (1950)

Av: Madeleine Appelgren