Mord och våld är Lisa dos Santos vardag: ”Jag trodde inte att det kunde bli värre. Men det blev det.”

En tidig septembermorgon gör Lisa dos Santos som hon brukar, hon knyter på sig löparskorna och ger sig ut i den krispiga morgonluften. Löpning är hennes bästa återhämtning, inte minst i intensiva arbetsperioder. Hon är snabb som en elitsatsande tonåring och har sprungit milen på 40 blankt, halvmaran på 1.28 och maraton på 3.15. Ibland leker hon med tanken att försöka sig på en sen löparkarriär. Med lätta steg närmar hon sig Årstabrons fäste. Hon skymtar ljuslyktor längre fram på bron, och när hon kommer fram ser hon att det är gravljus. En stor intorkad blodpöl breder ut sig bredvid ljusen. Uppenbarligen har här skett ett allvarligt brott, tänker Lisa, och springer vidare. 

Så småningom får hon reda på att en kropp har hittats mitt på bron. Ungefär som i tv-serien ”Bron”. Halva kroppen i Stockholms city, halva i förorten. Offret är en 27-årig man, med kopplingar till gängkriminalitet. Efter lite dividerande om vilken åklagarkammare som ska utreda mordet – kroppen låg på gränsen – är det till slut Flemingsberg som drar det längsta strået. Det är Lisa dos Santos arbetsplats, och ärendet hamnar på hennes bord. 

Det är sen fredagseftermiddag när vi ses för den här intervjun. After work-­folket har börjat ge plats för middagsgäster på Rival på Södermalm. Lisa dos Santos kommer direkt från jobbet, hon har mejlat och förvarnat om att hon nog kommer att bli sen: ”Lite arbete har dykt upp som jag inte kan tidsbestämma”. Vid det här laget har de flesta kontorsarbetare tagit helg, och jag tänker att Lisa nog vill göra detsamma. Men det visar hon i så fall inte med en min. Hon är van vid att jobba hårt, och att prata om gängkriminalitet offentligt är en uppgift som hon prioriterar. Hon beställer en anspråkslös skål med chips och säger att hon tycker att det är viktigt att vara öppen i frågor som allmänheten behöver ”få lite koll på”. 

Brottsligheten är mer organiserad

Lisa dos Santos växte upp i Falsterbo, en skåneidyll så långt från gängkriminalitet man kan komma. Det var hästar, hav, fem syskon och mycket böcker. Samt en pappa som rattade samhällets leksaksaffär och en mamma som alltid tycktes ha tid för sina barn trots att de var så många. Unga Lisa funderade på att bli journalist, men läste till slut juridik i Lund, och för snart femton år sedan blev hon åklagare vid Söderorts åklagarkammare. Då var verkligheten en annan. Om någon av åklagarna hade ett mord på sitt bord väckte det uppståndelse bland kollegorna. 

– Gängkriminalitet var inte en del av vår vardag, det var heller inte en del av samhällsbilden. Det fanns inte gäng på det sätt som det finns idag. Majoriteten av de grova brotten begicks av sologangsters med ett eget motiv, ofta handlade det om relationsmord eller våldshändelser när folk var på fyllan. 

I dag är den kriminella kartan ganska kraftigt omritad, konstaterar Lisa. Brottsligheten är mycket mer organiserad, och brotten är spridda på många olika personer där alla har en del i en brottsplan. Det gör varje brott mer komplext och svårt att utreda. I rätten möter hon personer med ett väldigt stort våldskapital, och deras vänner är ofta med på rättegångarna.  

– Det har hänt att de hänger av sig skottsäkra västar innan de går in i salen. Jag tycker att det är fullkomligt stötande. Om man kommer till en domstol med väst så visar man på både våldskapital och gängtillhörighet. Då är man på rättegången av fel anledning, dessutom innebär man en säkerhetsrisk. Det är ett problem att gängen har fri tillgång till domstolar och rättegångar, och då tänker jag framför allt på de personer som ska dit och berätta vad de vet. 

”Kan inte bete mig hur som helst”

Men vilken är Lisa dos Santos strategi i rättssalen? Hur blir man egentligen en bra åklagare? Att kunna sitt case och att vara påläst är a och o, menar hon. 

– Sedan litar jag mycket på min grundnyfikenhet, jag vill verkligen få reda på vad som har hänt. Jag ställer frågor utifrån det, och är väldigt vaken på svaren. Jag har inga andra verktyg än att ställa mina frågor, och att ifrågasätta svaren om dessa inte går ihop. Ibland är den tilltalade oförskämd, eller låtsas inte förstå, och då får jag kanske steppa upp en nivå och bli lite sträng: ”Skärp till dig nu, svara på den här frågan. Varför har du tio mobiltelefoner? Varför skulle någon annan ha använt din mobiltelefon?”. Men jag kan ju inte bete mig hur som helst, då griper rätten in, så jag brukar hålla mig inom ramarna. 

När Lisa dos Santos beskriver sin jobbvardag talar hon konkret med ord som också den som inte är bevandrad i juridiken förstår. Hennes paroll är just att kalla saker vid dess rätta namn. Hon har utmärkt sig för sitt rättspatos och för att säga ifrån. En debattartikel om gangsterromantiken hos brottmålsadvokater gjorde henne till ett känt ansikte över en natt. 

– Vi har sett en attitydförändring över åren, och vi åklagare kunde se i brottsutredningarna att vissa advokater spelade i gråzonen och löpte ärenden åt gängkriminella. Till slut tyckte jag att det var läge att larma. För det är ingen bra kombination att gängkriminella och ohederliga advokater gifter sig. 

Advokater fick fängelse

Hon skrev på artikeln länge och väl, men hon hade inte kunnat drömma att den skulle skapa en sådan uppmärksamhet. Hon fick många hurrarop, men Advokatsamfundet var kritiskt och tyckte att hon generaliserade. Men tiden skulle ge henne rätt, och både ”Kungen” och ”Prinsen”, som två advokater kallade sig i chattkonversationer, dömdes så småningom till långa fängelsestraff.  Dessutom ledde artikeln till att Lisa dos Santos blev en profil som har synts i debatten sedan dess.

Tillbaka till Årstabron. När ärendet hamnar hos Lisa dos Santos börjar hon med det vanliga fotarbetet – brottsplatsundersökning, olika beslag skickas på analys, fingeravtryck och dna säkras. Hon kallar till förhör, hämtar in övervakningsfilmer, tömmer telefoner och så vidare. 

– Vi kom en bra bit på väg och tyckte att vi hade bilden ganska klar för oss. Övervakningsbilder och vittnesiakttagelser kunde koppla två misstänkta till bron. Men bevisningen mot honom som vi misstänkte hade beställt mordet var sämre. Skulle vi återigen sätta dit dem som fått i uppdrag att utföra mordet, men inte komma åt den som var högre upp i ledet? 

Fick tillgång till krypterade chattar

Men en dag får hon ett kryptiskt samtal från en chef som ber henne att lägga mobilen utanför rummet och stänga dörren. Lisa får puls och hinner tänka: ”Shit, har jag gjort något fel?”. Det visar sig att hon har hamnat mitt i en topphemlig, världsomspännande operation, där man via krypterade chattar har infiltrerat världens mest kriminella. 

Plötsligt har hon tillgång till kommunikationen mellan alla inblandade i mordet på Årstabron. Inte bara något sms här och där, utan allt. Hon dyker rätt ner i en sörja av dygnet runt-chattande som kretsar runt mordet. 

– Det pratas nonstop om att killen på bron ska mördas. Egentligen borde jag inte ha blivit chockad, men i och med chattarna kom jag så nära. ”Kan ni ta honom nu? Snälla”. Sådana sms varvades med underhållning och tjo och tjim. Det är uppenbart att det är väldigt viktigt att den här personen dör, och för en utomstående är det svårt att förstå logiken. Han är redan väldigt skade­skjuten. Han har blivit utsatt för två mordförsök, är halvt hemlös och verkar inte röra sig med jättemycket pengar. Han har tappat sitt kriminella kapital och kan knappast ha varit en reell fiende. Trots det är det så viktigt att han ska mördas. 

Lurades i fälla

Till slut lyckades de med sitt uppdrag, och det är ett av offrets bästa vänner som lurar honom i fällan. Allt det här framgår av chattarna. Lisa suckar, hon tänker på offret och hans anhöriga: 

– Jag vet ju hur skadebilden på den här personen såg ut. Hans sista tid i livet måste ha varit ett stort lidande. Att dessutom vara varse om att det är bästa kompisen som svikit, att man har blivit grundlurad… Den här bilden är en stor kontrast till hur de inblandade uttrycker sig i chattarna efter mordet. Det är hjärtan och emojis och alla uttrycker glädje. Det är svårt att ta in till och med för mig som håller på med det här till vardags. 

 Tre personer döms till långa fängelse­straff, tack vare bland annat Lisas arbete. Nyligen ledde ett annat åtal som hon var inblandad i till att en 20-årig kille dömdes till 18 års fängelse. På uppdrag av Rawa ”Kurdiska räven” Magid ska den personen ha förmått 14-åriga pojkar till grova våldsdåd. Vilken är Lisa dos Santos känsla när hennes arbete leder till långa fängelsestraff?

– Ett allvarligt brott ska ha ett proportionellt straff. Det här är farliga personer som mördar och lockar in unga personer i ett fullkomligt fördärv. Jag tänker att rättvisa har skipats. Men det här är mitt jobb, det är ingen personlig vinst. 

Anhöriga har blivit måltavlor

I pocketversionen av Lisa dos Santos bok ”Älskade bror – en rapport från gängvåldets Sverige”, som precis har kommit ut, har Lisa skrivit ett nytt efterord. Hon ville inkludera det senaste årets brutala våldsutveckling. 

– När vi fick tillgång till gängens krypterade chattar och såg hur de kommunicerar tänkte jag att det nog inte kan bli så mycket värre. Men det kunde det. Det som hände under 2023 har vi inte sett tidigare i Sveriges historia. Både offer och utförare har varit extremt unga. 13-åringar har sprängt portar, och 13-åringar har hittats mördade i skogen. Vi har också sett att måltavlan har utvidgats. Det handlar inte längre om fiender och rivaler, utan nu blev också anhöriga måltavlor. Mammor, pappor, syskon, kompisar, flickvänner, flickvänners mammor… Aldrig tidigare har så många oskyldiga fallit offer för gängens brutalitet. Och gängledarna sitter utomlands och orkestrerar alltihop.

Lisa dos Santos är åklagare, det är inte hennes uppgift att komma med lösningar. Samtidigt är det här hennes jobbvardag, och hon har ju tankar om hur arbetssituationen skulle kunna förbättras. Hon har haft möte med nuvarande justitieministern, och jag tänker att det nog bara är en tidsfråga innan hon själv blir tillfrågad att jobba politiskt. 

Viktig att markera

Framöver måste hela samhället vara på tårna, menar Lisa. Skola, bostadsbolag, banker, näringsidkare, föräldrar…

– När gängkriminaliteten är så utbredd att den påverkar ett helt samhälle är det inte bara polis, åklagare och domstol som kan knäcka detta. När vi åklagare kommer in i bilden så har det ju redan gått alldeles för långt. Socialtjänsten behöver en ny verktygslåda och lagstiftning. Vi behöver en ny myndighet, en systermyndighet till Socialtjänsten, som bara fokuserar på de grovt kriminella. Det borde också vara kriminellt att vara med i ett nätverk. När samhället markerar mot gängen blir steget att utföra tjänster för deras räkning större. 

Men också den enskilda individen – vi alla – har ett ansvar för det samhälle vi lever i, påpekar hon. 

– Var och en kan börja med att ta tillbaka sin normala reaktionsförmåga. De flesta får en känsla när något inte stämmer, och då ska man markera. Om man är säljare och det kommer in en kund som vill betala för ett par dyra skor med massa kontanter så ska man reagera: ”Vet du vad, jag får en dålig känsla, kan du inte komma tillbaka med din förälder eller ett betalkort?”. Att det inte sker handlar inte bara om rädsla, utan om att det är bekvämt att titta bort. I vårt samhälle handlar det också om att vi ska vara toleranta till ”the bitter end”. Vi är så rädda för att trampa någon på tårna, att uppfattas som fördomsfulla eller respektlösa, att vi tappar sunt förnuft. 

Hade kunnat tjäna tio gånger mer som advokat

Lisa dos Santos skulle kunna tjäna tio gånger mer som advokat, ändå är hon den statliga åklagarkammaren trogen år efter år. Vilken är egentligen hennes drivkraft?

– Jag tänker att min drivkraft är en nerv, något jag har i mig och kanske inte riktigt har valt själv. Den nerven har alltid funnits där, och den gifter sig väldigt bra med det här jobbet. Jag är en problemlösare, jag gillar att knäcka gåtor. Jag har alltid haft ett samhällsengagemang, men det har också växt på mig, särskilt sedan gängkriminaliteten blivit en del av jobbet. 

Ja, jobbet har fått konsekvenser för hur hon lever sitt liv. Helst vill hon prata samhällsutveckling på middagar, och den som spelar gangsterrap på en fest får inte upp Lisa på dansgolvet. Hon har sett för mycket. Hon har rensat hårt bland sonens appar, och han skulle aldrig få lyssna på gangsterrap.

– Nej, vissa gränser är ganska enkla att dra. Jag var i chock från start när gangsterrappen blev mainstream. När Einár debuterade med ”Katten i trakten” och tillägnade låten till en mördad gängledare som funnits med i en av mina utredningar stod jag som ett frågetecken. Gängledaren är känd för att ha varit synnerligen hänsynslös – vad är det att hylla? 

Hon håller dock fast vid sin vana att ge sig ut och löpträna. Om hon fortfarande springer på Årstabron? Ja, ibland. Men framför allt passerar hon bron varje dag när hon sitter på pendeltåget till och från jobbet. 

– Och jag tänker alltid på det som hände där. Alltid, alltid.