Sällan har en intervjuplats varit mer given. Det är väl klart att jag och författaren Ruth Kvarnström-Jones ska träffas i byggnaden som Ruths färska historiska feelgoodroman ”De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel” är förlagd till. När vi sammanstrålar i Grand Hôtels grandiosa lobby berättar Ruth att det mesta där är intakt från 1900-talets början då hennes historia utspelar sig. Från en porträttmålning på en av väggarna blickar romanens huvudperson Wilhelmina Skogh ner på oss.
Wilhelmina Skogh drev Grand Hôtel
Under ett knappt decennium drev Wilhelmina hotellet med fast hand och satte i högsta grad sin personliga prägel på verksamheten. Ruths egen kärlekshistoria med Grand Hôtel inleddes sommaren 1982. Som brittisk student på sommarferie i Stockholm svarade hon på en annons i Gula tidningen där man sökte förstärkning till hotellets personalmatsal.
– Jag blev intresserad av Wilhelminas historia redan då. För mig var det en gåta att inga svenskar pratade om henne. Nämnde man namnet Estrid Ericson visste alla att det var grundaren av Svenskt Tenn, men Wilhelmina kunde få placera. Jag tyckte det var orättvist. När jag senare började jobba som copywriter hade jag Grand Hôtel som kund. Då lärde jag känna hotellet inifrån på ett annat sätt, säger hon.
Grand Hôtel i början av 1900-talet
Sommaren 2021 pushade förläggaren Christoffer Holst Ruth att blåsa liv sin långlivade dröm om att skriva en roman om Grand Hôtel. Men innan skrivandet kunde ta vid krävdes ett gediget researcharbete. I fyra månaders tid satt Ruth med näsan i olika historiska dokument hämtade ur Grand Hôtels arkiv.
– Jag behövde komma åt en massa information om hur det var på hotellet i början av 1900-talet. Som vilken mat och dryck som fanns på menyn, och vad de anställda hette och hade för arbetsuppgifter. Vid den här tiden fanns det en mängd olika befattningar på hotellet som inte existerar idag, som borstare.
Men Grand Hôtel är långt ifrån den enda historiska Stockholmsbyggnaden som får Ruths hjärta att slå extraslag. Några hundra meter därifrån ligger NK-huset som är skådeplats för hennes nästa bok i romanserien ”Stockholms pärlor” och är tänkt att följas av ytterligare minst två böcker. Att Ruth av alla människor skulle bli Stockholmsskildrare kan tyckas vara ett långskott. Själv växte hon upp långt från den svenska huvudstaden, på den brittiska landsbygden mellan storstäderna Manchester och Liverpool.
– Det var väldigt idylliskt. Vi hade gravstenar stående på baksidan av huset eftersom min pappa jobbade som stenhuggare i en familjefirma. När jag går på vissa kyrkogårdar och begravningsplatser i hemtrakten kan jag fortfarande se hans, min farfars eller någon av mina två farbröders initialer på många av gravstenarna.
Svenska på brittiska landsbygden
Familjen Jones hade också ett starkt förankrat scoutengagemang. Det var via grannbyns scoututbyte med Kristinehamn som Ruth fick upp ögonen för Sverige. Passionen för Abbas musik spädde på hennes spirande Sverigevurm.
– Jag åkte till London och köpte Agnethas och Fridas svenska soloskivor i de välsorterade skivbutikerna för svindyra pengar. Problemet var bara att jag inte förstod vad de sjöng om. På flickskolan jag gick i fanns det en lärare som behärskade svenska. När min storasyster började studera i London köpte hon på min pappas begäran kursmaterial på svenska som hon skickade till mig. Tack vare det kunde jag få svensklektioner av läraren på flickskolan.
Som 18-åring reste Ruth för första gången till Sverige på semester tillsammans med en kusin.
– Mitt första intryck av Stockholm var att man inte kom någonstans eftersom det var vatten överallt. Min kusin och jag klurade till sist ut hur vi skulle ta oss runt Skeppsholmsviken för att komma till Gröna Lund. I Lustiga huset tappade jag min plånbok med hela reskassan i. Panikslaget försökte jag gå igenom Lustiga huset baklänges för att hitta den. Jag haffades snabbt av en anställd som återlämnade plånboken till mig. Någon hade lämnat in den med varenda krona kvar i. Jag häpnade över att det fanns en så underbar ärlighet i Sverige, minns hon.
Citat ändrade karriären
Efter fyra års universitetsstudier i skandinaviskt kultur- och samhällsliv och två längre vistelser i Sverige bestämde sig Ruth för att omlokalisera sig till Stockholm permanent. När hon efter några år flörtade med tanken på att flytta tillbaka till Storbritannien träffade hon maken Arne och blev kvar här. Så småningom utökades familjen med tvillingdöttrar. På yrkessidan drev Ruth i 30 år en egen översättnings- och copywriting-byrå. Hon trivdes som fisken i vattnet men när hon 2013 låg sjuk i lunginflammation och scrollade runt på Facebook föll hennes ögon på ett ordspråk om vikten av att använda alla sina talanger under sin livstid.
– Då insåg jag att jag inte hade efterlevt det. Jag klev ur sängen och gick ner på nedervåningen för första gången på ett par veckor. Ungefär samtidigt kom min man tillbaka från en hundpromenad. Så snart han klev in genom dörren sa jag att jag inte ville jobba med min firma längre, jag ville skriva en roman i stället. ”Men gör det då!” svarade han.
Skriver feelgood och drömmer om att bli utgiven i hemlandet
Ruth meddelade sina anställda att de fick driva byrån vidare utan henne och började åka på skrivseminarier till bland annat Los Angeles i förhoppning om att få sin bok utgiven i USA eller Storbritannien. Eftersom hon skriver på sitt modersmål engelska gjorde hon sig inga illusioner om att någonsin kunna få ett svenskt förlagskontrakt. På vinst och förlust skickade hon ändå ett mejl till förläggaren Pia Printz som hon från publikplats sett prata på scenen under en evenemang om feelgoodlitteratur.
– En vecka senare hade jag kontrakt på tre böcker. Att mitt manus var skrivet på engelska gjorde ingenting, tyckte förlaget, det var ju bara att översätta det till svenska.
Boken om Grand Hôtel och dess uppföljare om NK-huset är redan sålda till åtta europeiska länder. Ännu väntar dock Ruth på dagen då hennes romaner får bli lästa på sitt originalspråk.
– Varje gång jag sålt förlagsrättigheter till ett land köper jag en ny muminfigur till min samling. Nu återstår bara en enda figur – Mårran – innan den är komplett. Den kommer inte att inhandlas förrän ett brittiskt förlag har förvärvat rättigheterna till någon av mina böcker. Det finns inga gränser för hur gärna jag skulle vilja bli utgiven i mitt barndomsland Storbritannien.
