Pierre Schori: ”Jag sa nej till att möta Putin i judo”

Han var du med fredspristagarna Shimon Peres och Yassir Arafat, var chef för FN:s fredsstyrka i Elfenbenskusten och har träffat Fidel Castro och Kissinger ett tiotal gånger. Pierre Schori ser tillbaka på ett långt liv inom internationell storpolitik. Men han sörjer att hjärte­frågorna – nej till Nato och fred mellan Israel och Palestina – inte har gått hans väg.

En lördagsmorgon i början av sjuttiotalet ringer det på Pierre Schoris telefon. Det är Henry Kissinger, USA:s utrikesminister. Han funderar över ljudet i bakgrunden, vad är det? ”Jag dammsuger”, svarar Schori. ”Det är en konst som jag inte behärskar”, konstaterar en fascinerad Kissinger som flera gånger skulle återkomma till detta svenska dammsugande i jämställdhetens namn. 

Att det blir en del anekdoter från världspolitiken under ett möte med Pierre Schori är nog ofrånkomligt. Han har ju träffat alla världens ledare av ­betydelse – Kissinger, Castro, Havel, ­Allende, Neruda, Arafat, Gorbatjov, ­Peres, Meir och så vidare.   

Pierre Schori

Ålder: 85 år. 
Bor: På Kungsholmen i Stockholm. 
Familj: Hustru, tre barn och sju barnbarn. 
Yrke: Diplomat och författare. 
Det visste du inte: I Jan Guillous Hamilton-romaner uppträder en lätt maskerad Pierre Schori som diplomaten och kabinettssekreteraren Peter Sorman. 
Aktuell: Med boken ”Slummen får sin hämnd – författaren Carl Sandburg och drömmen om ett demokratiskt Amerika”, Ordfront förlag. Göran Greider har översatt de flesta dikterma. 

Vi ses på Midan vid Kungsholms strand, ett stenkast från där Pierre Schori bor. Midan är snabbmats­krogen som hamnade i medierna när ­bostadsrättsföreningen ville säga upp kontraktet på grund av hög ljudnivå. I kvällstidningarna kallades konflikten ”kebabbråket”, och vissa menade att det inte bara handlade om ljudvolym, utan om att ett kebabhak inte hör hemma i det gentrifierade innerstadsområdet. 

– Då ordnade vi grannar och andra en manifestation för att visa vårt stöd för restaurangen. 

Säger Pierre Schori med sin karaktäristiska, lite hesa röst, och den rätt påtagliga skånskan, som inte tyckts dämpas trots många år i andra städer och länder. Han beställer starkt myntate och kunafa, en efterrätt som är vanlig i Mellanöstern. 

USA:s utrikesminister Henry Kissinger på snabbvisit i Stockholm, här tillsammans med Pierre. Foto: TT

Pierre Schori verkar röra sig med självklarhet mellan olika världar och kulturer. Han utstrålar världsvana, framtoningen är elegant, runt honom finns en air av internationell politik. UD lär ha kallats ”Maison Pierre” när den välklädde Schori började jobba där. Den välklädde sossen, det är liksom elitism och folklighet i en och samma person. Skorna är foträta, och ur Kånkenryggsäcken halar han fram ett gulnat, maskinskrivet papper, daterat juni 1967. 

– Läs!, säger Pierre Schori upprymt. 

– Jag var internationell sekreterare i socialdemokraterna och hade deltagit i ett möte i Paris, med politiker från hela världen. Vi hade blivit inhysta på ett riktigt lyxhotell, typiskt fransmännen, och när jag skulle checka ut hade jag inte råd att betala. Israels blivande ­premiärminister Golda Meir stod bakom mig i kön, och hon sa: ”Pierre, I can help you”, och tog notan. Här är pappret som bevisar att jag faktiskt betalade tillbaka min skuld på 30 dollar. 

Bok om Carl Sandburg

Ja, Pierre Schoris meritlista är onekligen lång och svårslagen. Han har varit FN-ambassadör, Olof Palmes medarbetare i internationella frågor, kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, ledamot av riksdagen och Europa­parlamentet, gästprofessor i New York och chef för FN:s fredsbevarande operation i Elfenbenskusten. Bland annat är det väl säkrast att tillägga. 

Jo! Författare är han ju också, senast har han skrivit om svenskättlingen Carl Sandburg, socialist, fredsaktivist och författare, en man som Pierre Schori har beundrat sedan tonåren.  

Under decennier hade Pierre Schori världen som arbetsplats och har träffat flera av de stora ledarna – Kissinger, Castro, Havel, Allende, Neruda, Arafat, Gorbatjov, Peres, Meir – och även förhandlat om FN:s framtid med Trump. Foto: Peter Knutson

– Som gymnasist jobbade jag på ­jularna på Lundgrens bokhandel i ­Malmö. När bokhandeln stängde för kvällen stannade jag kvar, och tittade närmare på alla böcker. Där fanns en amerikansk sektion med författare som ­Ernest Hemingway och John Steinbeck, som jag knappt hade hört talas om. På den hyllan hittade jag den här boken: ”The People, Yes”. 

Säger Pierre och visar en sönderläst bok som har hängt med sedan han var 18 år. 

– Jag hade aldrig läst något liknande. Språket är brutalt, men samtidigt så vackert. Sedan dess har Sandburg följt mig i livet. Under åren har jag samlat på mig material om honom, planen har hela tiden varit att skriva en bok. Vart jag än har bott har jag släpat med mig två kassar med Sandburg-material. Ett tag var kassarna försvunna. Men sedan damp det ner ett brev från en rektor på ett universitet i New York där jag hade varit gästprofessor. Där stod de i ett förråd. 

Carl Sandburg beskriver hur Amerika formas, i sina texter och dikter dyker han ner i fattigdom och raskravaller. På många sätt påminner det om hur det ser ut idag. Samma rasism, samma skeva inkomstförhållanden, både i USA och nu mer och mer i Sverige. Sandburg behöll perspektivet underifrån och varnade för trumpismen, menar Pierre Schori. 

Identifierar du dig med honom?

– Inte identifierar, snarare fascineras. Av den här invandrarpojken som noterade saker som ingen annan gjorde. Åtta Nobelpristagare – däribland Hemingway, Steinbeck och Harry Martinson – förordade honom till Nobelpriset i litteratur, men han fick det aldrig. Han är dock den mest kände svenskamerikanen genom tiderna, även om han är ganska bortglömd i Sverige. Boken är ett försök att återupprätta honom. 

Drev hotell i Malmö

Jean Pierre Olof Schori föddes år 1938 i Norrköping, men växte upp i Malmö. Pappa César var fransktalande schweiz­are, och mamma Greta, från Vimmerby, träffade den blivande maken när hon åkte till Frankrike som en av de första au-pair-flickorna. Paret flyttade till Sverige, och i många år drev de Hotell Norrvalla i Malmö, där Pierre och hans bror hjälpte till med allt från att tvätta lakan till att sitta i receptionen nattetid. 

I det blå huset på Norra Vallgatan i Malmö drev Pierres föräldrar Hotell Norrvalla. Pierre och hans bror hjälpte till med allt från att tvätta lakan till att sitta i receptionen. Foto: Hanna Richter

På Norrvalla fanns det mycket böcker, och i bokhyllan trängdes de svenska klassikerna. Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist. Mamma Greta var skolkamrat med Astrid Lindgren som långt senare skulle ringa till Pierre när han jobbade på UD. ”Hej Pierre, jag och din mamma var skolklasskamrater i Vimmerby. Hon var den vackraste flickan på skolan”, inledde Astrid samtalet. 

– Då tänkte jag: ”Vad vill hon nu då?”, med en sådan smickrande inledning. Hon var bekymrad över en ambassadchaufför som inte fick förlängt uppehållstillstånd.  

Pierre har svart bälte i judo. Här kör han ett träningspass i Tokyo. Foto: TT

Pierre Schori hade lätt för sig i skolan, i alla fall studiemässigt. Socialt var det inte alltid lika enkelt, och i tonåren började han med olika kampsporter. 

– Vi importerade en judolärare från ­Köpenhamn, det fanns inte en enda svensk judoinstruktör på den tiden. Jag var småmobbad i skolan, kanske spelade det roll för att jag intresserade mig för just judo. I min klass i Malmö fanns det två utlänningar. En kille från Estland, och så Schori. ”Pirra” kallade de mig. ­Pirra på skånska, vet du vad det betyder? Knulla. Han och jag hade det rätt svårt, även om det inte går att jämföra med hur de som är mobbade i dag har det.  

Sa nej till att möta Putin i judo

Judon har följt Pierre Schori i livet, men också under karriären. När han var biståndsminister reste han till Sankt Petersburg, och stadens borgmästare hade uppenbarligen läst på. Han presenterade Schori för sin närmaste kollega: ”Det här är vice borgmästare Putin, han har också svart bälte i judo. Skulle du vilja gå en match mot honom?”. Pierre Schori svarade dock artigt: ”Nej tack, vi går ju inte i samma viktklass”.

I många år var Pierre Schori ord­förande i judoförbundet, men numera har han lagt bältet på hyllan. 

– Nu blir det mest gymnastik hemma, oftast tillsammans med SVT-Sofia. Jag håller igång med henne. Och så promenerar jag väldigt mycket. 

Krigsminnen från andra världskriget

Barndomen formar hur man kommer att se på världen, tror Pierre Schori. ­

För egen del är det två minnen som sticker ut. Det ena är att han som ­liten pojke står i föräldrarnas sovrum i Malmö och betraktar ett eldsken från Köpenhamn. Det var britterna som i krigets slutskede bombade Gestapos ­huvudkontor, Shellhuset i Danmark.

– Under stora delar av livet har jag ju jobbat med krig och konflikter. Jag har alltid burit med mig det där eldskenet. Och minnet av de vita bussarna med benranglen från koncentrationslägren som inhystes på hotellet. 

En av dem var barnflickan Käti, från Tyskland, som arbetade i familjen Schori. Senare i livet började Pierre att tänka på henne. Hade inte hon ett nummer tatuerat på armen? Och visst hade hon kommit med Bernadottes vita bussar?

– Jag åkte till Israel första gången 1968. På den tiden var jag väldigt pro­israelisk, jag mindes ju judiska Käti. Lite ironiskt är det ju att jag så många gånger senare i livet har blivit anklagad för att vara antiisrael. 

Passion för internationell politik

Språkbegåvade Pierre Schori började jobba i resebranschen, gick med i social­demokratiska studentföreningen vid Stockholms universitet, och blev i mitten av 1960-talet värvad till partiets internationella kansli. Han fick i uppdrag att knyta nya kontakter i franskspråkiga länder och Latinamerika, och på den vägen är det. Hans passion för internationell politik väcktes, inte minst på grund av Olof Palmes eld. 

Kabinetts­sekreterare Schori tillsammans med statsminister Olof Palme. Foto: TT

– Enda anledningen till att du pratar med mig är ju att jag är den som är kvar från den gamla tiden. Jag var dock inte huvudpersonen, i själva verket var jag bara ett redskap – för Olof Palmes politik, för Tage Erlanders utrikespolitik och så vidare. Men i kraft av detta har jag förstås haft möjligheter att uträtta saker. 

Men vad har varit din drivkraft?

– Saken. 

Att göra skillnad?

– Det låter väldigt egoistiskt. Nej, det har handlat om solidaritet. Det ordet finns faktiskt fortfarande, säger Pierre Schori och ler.  

Tre snabba frågor med Pierre Schori

Tittar på: Mest nyheter och dokumentärer på SVT. 
Läser just nu: ”The suicide museum” av Ariel Dorfman. 
Världsledare som gjort intryck: Willy Brandt, Västtysklands förbundskansler. Den bild som jag starkast förknippar med Willy Brandt, är när han knäfaller vid minnesplatsen över Warszawas getto. Besöket var ifrågasatt, högern menade att han inte hade något att be om ursäkt för. Men han knäböjer. Han säger ingenting, ändå säger han allt.

Några dagar innan den här intervjun äger rum mejlar Pierre Schori några artiklar till mig. Under hösten har han skrivit om både Nato och Israels krig mot Hamas. Skrivandet fyller både en dokumenterande och terapeutisk funktion, menar han. 

– Det är viktigt att dokumentera. För om inte jag gör det så kommer någon annan att skriva historien. Dessutom fungerar skrivandet som terapi, jag får ut saker ur mitt system. 

Argumenterat mot Nato

När vi ses har han suttit på annan ort i tre veckor och skrivit av sig om Nato. Pierre Schori suckar högt, han är en av dem som har argumenterat mot Nato.  

– Plötsligt har vi vänt på kuttingen och kastat hela den svenska neutralitetspolitiken överbord. För mig är det en tragedi att Sverige ger upp sin självständiga roll i världspolitiken. Historiskt har vi spelat en viktig roll, och kunnat påverka många internationella processer. Det kommer alltid att behövas oberoende krafter som försöker stå emot krigshets. 

Ja, ditt parti har svängt. 

Partiledningen har svängt. Anledningen till att de i ledningen svängde var ju att vi hade ett val ett par månader efter Putins överfall på Ukraina. De var rädda att förlora valet. Men i och med att statsminister Andersson förklarade att Sverige ska gå med i Nato så fick Sverige en ny identitet. Nu kommer vi att behöva anpassa oss efter Nato, dessutom innebär det en jättekostnad i dessa kristider för välfärden. Allt detta för ett krig som förmodligen aldrig kommer hit. Vi skrämdes upp av oansvariga politiker som sa att Gotland skulle bli det nästa Ukraina. Vi blev inte övertygade, vi blev överkörda, menar Pierre Schori.  

Det som har hänt i Israel och Palestina är ännu en tragedi, konstaterar den här diplomaten. 

Samtiden har aldrig sett mörkare ut

– Det är David mot Goliat, men i omvända roller. Det var avskyvärda krigsförbrytelser som Hamas gjorde sig skyldiga till, men det kan inte rättfärdiga Israels övervåld i Gaza. Vi har ju ett internationellt rättssystem, det finns ­lagar för vad som är tillåtet och inte i ett krig. Man ska lagföra människor, och statuera exempel. Om man istället gör som nu – använder gammaltestamentliga metoder, det är öga för öga, tand för tand, så föder det bara nya aggressioner. 

”För mig är det en tragedi att Sverige ger upp sin självständiga roll i världspolitiken”, säger Pierre Schori om Nato. Foto: Peter Knutson

Samtiden då? Ja, kanske har den aldrig sett mörkare ut, konstaterar Pierre Schori. 

– Vi har något stort och okänt framför oss. De två största existentiella utmaningarna är klimatkrisen och kärnvapnen. Vi måste jobba för en gemensam säkerhet, både i Sverige och internationellt. Om människor inte känner sig sedda i ett samhälle får vi politiker som Trump. Man måste alltså ha en inre säkerhetspolitik. Samtidigt har vi Putins krig, och det som händer i Israel och ­Palestina. Det är mycket nu som är djupt allvarligt. 

”Kan alltid uträtta något”

Hur behåller man hoppet i en hopplös tid?

– Då vill jag gå tillbaka till eldskenet och de vita bussarna. Även när världen varit som mörkast har det kunnat gå att uträtta något. Och det finns många humanitära organisationer som gör storverk och behöver stöd.  

Intervjun lider mot sitt slut, och aktive Pierre ska hasta vidare till sin bokklubb – med enbart manliga deltagare.  

– Jag brukar sluta mina anföranden som jag har på bibliotek och föreningar, med att läsa två dikter av Sandburg. Den ena heter ”Jerry” och handlar om en kvinna som är dömd till döden. Det är en stark feministisk text. Den andra är en kärleksförklaring, som är så otroligt kärleksfull. Lika enkel, som den är vacker.  

Senare på kvällen mejlar han de ­korta raderna till mig:  

”Jag minns”, sa den förtjusta irländska modern till den vithårige pojken, ”jag minns när du inte var något mer än en underbar glimt i din pappas öga”.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top