Karin Swanström – feministisk förebild men fruktad och avskydd

Karin Swanström var under 1930-talet en av svensk films mest inflytelserika personer. I en mansdominerad värld lyckades hon mot alla odds skaffa sig en hög position – men hennes eftermäle är allt annat än vackert.

Roar man sig med att läsa memoarer från den svenska nöjesvärldens nostalgiskimrande dåtid så börjar man snart notera vissa namn – namn som inte längre står i ljusskrift över odödliga filmer eller legendariska scenföreställningar men som bars av personer som gjorde intryck på sin samtid.

Karin Swanström är ett typiskt sådant namn. Hon var ledare för ett eget teatersällskap, en av Sveriges första kvinnliga filmregissörer, under ett decennium konstnärlig ledare för landets största filmbolag, skådespelare i nästan 50 filmer, nyckelfigur, spindeln i nätet.

I filmhistorien är hon en fotnot, möjligen noterad av feministiskt orienterade filmvetare. I memoarhistorierna, däremot, kan hon svårligen förbigås.

Under närmare 30 år turnerade Karin Swanström med teatrar runt om i landet, hälften av tiden i egen regi. Här gör hennes ensamble reklam för en uppsättning av August Stindbergs mindre kända verk, Abu Casems tofflor. Foto: Digitalt museum

Hon nedtecknade inga egna minnen. Bilden av henne får vi genom andra. Det är sällan någon vacker bild. Det är lätt att få känslan att de flesta som någon gång mötte Karin Swanström också ägnade henne några memoarsidor – där de också passade på att tjuvnypa henne för gamla oförrätter. För hennes skull hoppas man att det ligger någon sanning i det gamla påståendet att all publicitet är god publicitet.

Karin Swanström var produktionschef på Filmstaden i Råsunda

Karin Swanström föddes 1873, gick Dramatens elevskola 1890–1892, turnerade först i 14 år i andras resande teatersällskap och sedan ytterligare 14 med sitt eget. 1921 debuterade hon som filmskådespelare i Mauritz Stillers De landsflyktige, 1923 som filmregissör med Boman på utställningen, där hon också gjorde huvudrollen. 1933 tillträdde hon som produktionschef på Filmstaden i Råsunda, SF:s högkvarter och den svenska filmbranschens absoluta nav. Där var hon inte bara högsta konstnärliga ansvariga utan också en av fem kvinnliga skådespelare med sådan tyngd att hon hade egen stjärna på logedörren. 

1941 slutade hon på SF. I sin bok Den svenska drömfabriken (2015) skriver Mikaela Kindblom: ”Omständigheterna kring hennes snabba sorti har aldrig blivit ordentligt utredda, men det ryktades om manusplagiat.” Redan året efter den snöpliga sortin avled hon, 69 år gammal.

Ytterligare en milstolpe: 1915 gifte sig Karin Swanström med den 13 år yngre Stellan Claësson – enligt Wikipedia före detta polis, enligt andra källor militärofficer. Sedan han gift sig med Swanström övergav han sin tidigare karriär och blev hennes lakej, alternativt dockmästare, beroende på vem man frågade.

Slog sig fram i mansdominerad värld

Redan när vi studerar denna ytligt tecknade livskurva ser vi konturerna av en människa med en stark inre motor, en kvinna som slår sig fram i en starkt mansdominerad värld och skaffar sig maktpositioner. Vill vi sedan fördjupa porträttet och addera kött på skelettet har vi alltså ett antal memoarböcker att välja på.

Karl Gerhard hade ett knippe hundår som aspirerande skådespelare innan han 1919 slog igenom som revycharmör och strax kunde skapa sig ett eget framgångsrikt revyföretag. I en av sina memoarvolymer, Om jag inte minns fel (1952), erinrar han sig sin period i Karin Swanströms kringresande teatersällskap 1910–1914. Han beskriver en tillvaro av idel intriger, ränksmidande och skvaller – allt övervakat av ”den varmblodiga” direktören:

”Det var mycket hos Karin Swanström som påminde om kejsarinnan Katarina II av Ryssland. De båda damernas sätt att föra hov gick i gunstlingsskapets tecken. När en ny favorit upphöjdes, störtades hans företrädare men behöll en anspråkslösare ställning vid hovet, som utförare av biroller eller teaterekonom.”

Karin Swanström ingav i bästa fall respekt, i sämsta fall skräck. Hon fick avgå från sin topposition inom SF i samband med en skandal som tycks nedtystad. Här i filmen På Solsidan från 1936. Foto: TT

Gerhard liknar vidare Swanström vid en ”tigrinna” och hennes humör vid ”åskväder”. Särskilt skoningslös mot omgivningen påstår han att Swanström var när hon, på mindre välutrustade spelplatser, tvingades dela loge med sina medskådespelare. 

Sickan Carlsson beskrev Karin som “filmstadens drottning”

På och mellan raderna, med älskvärd sarkasm, beskriver Karl Gerhard en maktspelare och en diktator. Inget samtida vittne säger egentligen emot. När Swanström sedan avancerade och blev SF:s konstnärliga ledare ökade förstås hennes inflytande över skådespelarkollegorna. En av dessa, Sickan Carlsson, blev en av svenska 1930-talets absolut största stjärnor och ytterligare en av de fem med egen stjärna på logedörren. 1978, 36 år efter Swanströms död, ger Carlsson ut memoarvolymen Sickan och ser knappast på sin forna chef med milt överseende: 

”Karin Swanström var ’konstnärlig ledare’ och den svenska filmens grand old lady. I varje fall betraktade hon sig själv som det. […] Alla hade vi en fruktansvärd respekt för henne, hon var filmstadens drottning och att få spela i samma film som hon var lika fint som att få Vasaorden. Min enda triumf över Karin var att jag kunde gråta på befallning och det kunde inte hon.”

Sickan minns också sitt enda besök i paret Swanström-Claëssons ”slottsliknande villa på Lidingö”: ”Det var första gången jag blev serverad av en husa med krås i huvudet – ståndsmässigt skulle jag vilja rubricera det som.” Hon berättar också om hur en ung Ingrid Bergman, innan hon tagit båten över Atlanten och blivit världsstjärna, inte vill bära en hatt i en film som Karin Swanström valt ut: ”Inte en människa tycker om den! Bara fru Swanström!” Karin Swanström replikerar omedelbart: ”Det är inte bara det, lilla Ingrid!”

Ett karaktärsmord som nästan gör ont att läsa

En av Sickans konkurrenter om ingenyrollerna – den söta, oskuldsfulla flickan – hette Annalisa Ericson. Hon slog igenom som 19-åring i Värmlänningarna (1932) men hade därefter en räcka år då karriären inte gick spikrakt och då hon – enligt henne själv – fick göra de roller som Sickan inte ville ha. I sina memoarer Mina sju liv (1982) skyller hon denna skumpiga karriärväg på Karin Swanströms intrigerande. Hon kallar SF:s chaufför ”Karin Swanströms spårhund och spejare”, som pumpar Swanström full med skvaller och ger henne möjlighet att sätta käppar i hjulet för Ericson.

Skådespelaren Birgit Tengroth
Den hyllade skådespelaren Birgit Tengroth var kanske den som givit det allra hårdaste omdömet om Karin Swanström. Foto: Wikipedia

Absolut hårdast i sitt omdöme om Swanström är Birgit Tengroth – även hon framgångsrik skådespelare som ung och ännu en av de fem med stjärna på dörren. Senare i livet blev hon författare och en av våra bittraste memoarskribenter. I boken med den talande titeln Jag vill ha tillbaka mitt liv (1972) skriver hon: ”Fru Swanström hade vad som allmänt kallades ’charm’. Sedan dess är jag livrädd för charmfulla människor.”

Tengroth radar upp etterstinna beskrivningar av Swanström: ”Tjock och tung av sin kulinariska älskog mådde hon som en trikin i fläsk, satt med fötterna vitt åtskilda på lårens kommando och dagsnytt flor över näsan.” I ögonblicksbilder från filminspelningar minns Tengroth hur producenten Swanström griper in i regiarbetet ”för att dela med sig av det lager erfarenheter hon samlat på sig under sitt brokiga turnéliv och som kan ha förklarat hennes med åren tilltagande likhet med en buffé”.

Det är ett karaktärsmord som gör nästan ont att läsa. Tengroths skoningslöshet bottnar, förstås, i egna upplevelser av Swanström: ”Mig gjorde hon illa”. Exakt hur får vi inte veta, men återigen antyds manipulationer och maktspel.

En teatralisk diva som spelar ”stor och dålig teater”

Efter att ha satt sig in i några kvinnliga skådespelares skräckblandade minnen av Swanström är det nästan en lisa att vända sig till regissören Gösta Rodins muntrare skildring. Rodin var en av de många lycksökare som sprutade ur sig måttligt engagerande filmkomedier under den svenska filmens expansiva 30-tal. När han på 70-talet återkallar tiden gör han den närmast till en rövarhistoria, där personerna framstår som karikatyrer och händelser fått närmast mytisk förhöjning.

I Rodins Den svenska filmens glada 30-tal(1976) beskrivs Karin Swanström som en stackars bortkollrad, nervsvag alkoholist som matas av sin beskäftige make med whiskygroggar och ”sprutdoktorer”. Hon försöker visserligen styra upp och ha lite konstnärlig överblick, men hela tiden blir hon tystad av sin makes alla militärhistorier. I Rodins skildring är Swanström en teatralisk diva som spelar ”stor och dålig teater” och alltid kan blidkas med smicker. Hennes utrop ”Jesus Kristus, Stellan!” spred sig bland Filmstadens alla arbetare – ”fast då fick ju inte Karin eller Stellan Claësson vara i närheten”.

Framför allt minns Gösta Rodin ett överdåd, administrerat av ett par som hade obegränsad tillgång till någon annans stinna börs: ”Ingen som jag träffade i
Råsunda hade hört talas om att sparsamhet är en dygd, slöseriet var många gånger groteskt.” 

Karin Swanström fick god kritik som regissör och skådespelare

Av dessa osmickrande minnesskärvor är det svårt att sätta samman en positiv bild av Karin Swanström. Allt tyder på att hon förstod att skaffa sig och använda makt – i samtidens veckopress kallades hon och Stellan Claësson ofta ”kungen och drottningen av Filmstaden”. Med vår tids ögon går det förstås att se henne som en feministisk pionjär som använde de verktyg hon hade till hands för att erövra en mansdominerad arena. Utan att ta diverse skådespelares bittra upplevelser ifrån dem kan vi notera att Karin Swanströms fyra 20-talsfilmer som regissör alla fick god kritik och ansågs konstnärligt intressanta. Likaså sågs hon som en utmärkt skådespelare i de många roller hon gjorde under sin tid på SF. Att hon rollbesatte sig själv kan vi kanske lämna därhän.

Stellan Claëssons filmkarriär tog strax slut efter makans död. 1948 var han definitivt ute ur filmbranschen. Han dog 1970.

Övriga skådespelare med egen stjärna på logedörren var Tutta Rolf och Karin Ekelund. 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top