Ingrid Bergman – den eviga flyttfågeln

Vilken är den sanna bilden av Ingrid Bergman? Den blyga, hämmade teaterälskaren eller den självcentrerade, kompromisslösa karriäristen? Hela Hollywoods helylleflicka eller den hatade, skandalomsusade femme fatalen?
Kanske ingen – eller allihop. För hennes liv var just så komplext och sammansatt som rollerna hon önskade sig – långt ifrån de idealiserade porträtt hon fick göra i Hollywood.
Den 29 augusti skulle vår svenska superstjärna ha fyllt 100 år. Firandet inleddes under filmfestivalen i Cannes då det bland annat var världspremiär för dokumentärfilmen Jag är Ingrid. Där låter författaren och regissören Stig Björkman henne berätta om sitt liv via brev, dagböcker och privata, hittills okända filmer.
Ännu en huvudroll, alltså – om än postum.
– Det som förvånade mig mest under arbetet var hennes frimodighet, att hon vågade så mycket. Hon tog många djärva beslut och utmanade tidigt den traditionella kvinnorollen. Utan att vara
politiskt medveten var hon feminist hela livet. Hon gjorde karriär på samma premisser som männen, säger Stig Björkman till Icakuriren.

Tidigt föräldralös

Ingrid Bergman föddes 1915 i Stockholm. Pappa Justus och mamma Frieda bodde på Strandvägen där Justus drev en fotoaffär. Ingrid var enda barnet och bara tre år gammal miste hon sin mamma i gulsot. När hon var 13 dog hennes älskade pappa – och ett halvår senare faster Ellen, som bott med familjen efter Friedas död. Återigen stod Ingrid ensam, och fick flytta in hos farbror Otto, faster Hulda och de fem kusinerna.   
– Hennes tragiska uppväxt skulle ha tagit kål på vem som helst, men jag tror att den istället gjorde henne stark och orädd. Hon fick en järnvilja att överleva, och en frihetslängtan som följde henne hela livet, säger Stig Björkman.
Som barn klädde Ingrid ofta ut sig och lekte att hon var brevbärare, polis, hund, lyktstolpe, blomkruka… Lekarna kunde hålla på i timmar, ibland i dagar. Sitt första möte med teatern beskriver hon i självbiografin Mitt liv:
“Mina ögon var som tefat. Där stod vuxna människor på scen och gjorde sådant som jag gjorde alldeles ensam, för skojs skull.”
Ingrid, en extremt blyg 11-åring, bestämde sig där och då för att bli skådespelare.

Tjatade till sig teaterlektioner

Första gången hon själv stod på en scen – i skolan – fick hon en lyckokänsla. Något hände; hämningar försvann när hon gömde sig bakom en annan människas karaktär. Farbror Otto ogillade teaterdrömmarna, men Ingrid tjatade ändå till sig privatlektioner för att kunna söka till Dramatens elevskola. En chans fick hon, om hon misslyckades vid inträdesprovet fick hon lova att bli expedit eller sekreterare – mer passande yrken, enligt farbror Otto. Men hon blev antagen, 18 år gammal. Ingrid älskade elevskolan, där hon gick med bland andra Signe Hasso. Kärleken till skådespeleriet skulle hålla hela livet, till skillnad från många andra av Ingrids passioner. En dag tog en av kusinerna henne med på en dubbeldate. Ingrids kavaljer var den 25-årige tandläkaren Petter Lindström. De sågs allt oftare och blev ett par. Efter tre månader på skolan fick regissören Alf Sjöberg syn på henne och gav henne en roll i pjäsen Ett brott. Repetitionerna började, men drömmen sprack efter tre dagar, då blev det uppror bland de äldre eleverna som väntat på en roll i flera år. En besviken Ingrid återvände till undervisningen. Tanken att behöva ägna tre år på skolan och sedan ytterligare två år med statistroller gjorde henne otålig. Hon började leta genvägar till livet i rampljuset.

Hoppade av skolan

Under sommaren provfilmade hon för Svensk Filmindustri, som gav henne en roll i komedin Munkbrogreven. I augusti gick hon upp till Dramatenchefen och släppte bomben att hon hoppade av skolan. Åren som följde filmade hon flitigt, bland annat i Swedenhielms, På solsidan och Intermezzo. En kritiker talade om genombrott. Även New York Times uppmärksammade hennes okonstlade spelstil. Farbror Otto dog 1936 och året därpå gifte sig Ingrid, 21 år och förälskad, med Petter. De nygifta flyttade till en lägenhet i Stockholm. Snart fick hon erbjudande att filma i Berlin. Hon tackade ja och reste. Året var 1938 och Ingrid, som var gravid, kunde inte undgå att se vad som höll på att hända i Tyskland. Efter inspelningen bilade Petter och den höggravida Ingrid hem genom Europa. En månad senare föddes dottern Pia.

Vägrade göra om sig

Anbuden från Hollywood kom och Petter uppmuntrade henne att åka. Han och hans mamma skulle ta hand om Pia de månader Ingrid var borta. Första rollen var som pianolärare i Intermezzo, en nyinspelning av filmen hon spelat in i Sverige, nu med Leslie Howard som motspelare. Mötet med Hollywood blev en kulturkrock. Ingrid vägrade byta namn och att låta sminka sig och hotade med att resa hem. Hon vann och blev “den första
naturliga stjärnan”. När Ingrid kom hem kände Pia inte igen henne. Vid krigsutbrottet hösten 1939 bad filmproducenten David Selznick, som Ingrid skrivit kontrakt med, henne ta båten till USA “innan det blev för sent att resa”. Ingrid, Pia och barnflickan åkte. I väntan på en filmroll spelade Ingrid teater i New York och finslipade sin engelska. Julen 1940 kom Petter efter och sommaren därpå hyrde familjen ett hus i Rochester utanför New York där Petter skulle läsa in en amerikansk läkarlegitimation. Ingrid och Pia, då 2,5 år, bodde i Beverly Hills under filmningarna. Ingrid spelade guvernant i Adam hade fyra söner, en film varken hon eller kritikerna gillade, men som gav henne beröm. Även Himlens vrede sågades, men Ingrids tolkning av sällskapsdamen Stella fick godkänt. Ingrid hyllades för sin naturlighet men började tröttna på alla präktiga familjeflickroller. När hon erbjöds att spela rar fästmö i Doktor Jekyll och Mr Hyde övertalade hon regissören att istället vara barflicka. Mellan filmerna levde hon familjeliv i Rochester. Ingrid var glad över att få vara med Pia, men vantrivdes som hemmafru. I ett brev till sin språklärare Ruth Roberts skrev hon:
“Som vanligt har jag mycket att göra, och hem, man och barn borde vara tillräckligt för vilken kvinna som helst. Jag menar, det är ju det man är avsedd för eller hur, men jag tänker på varje dag som går som förlorad. Som om bara halva jag levde. Den andra hälften är nerstuvad i en väska och kvävs ihjäl.”

Dyrkad av publiken

1942 fick hon rollen hon skulle förknippas med för resten av sitt liv: Som Ilsa i Casablanca. Motspelare var Humphrey Bogart och filmen blev en dundersuccé. Även Klockan klämtar för dig blev en framgång, i alla fall för Ingrid. Men det var Gasljus som gjorde henne till megastjärna och gav henne en Oscar. När Petter avslutat studierna flyttade familjen till ett hus i Beverly Hills. Utåt var allt perfekt, men båda arbetade mycket och sågs sällan. Ingrid upplevde att Petter kontrollerade henne och ständigt kritiserade hennes vikt. Andra halvan av 1940-talet spelade hon bland annat nunna i Klockorna i St Mary, psykoanalytiker i Trollbunden och Jeanne d’Arc i filmen med samma namn. Hon var dyrkad av publiken, men kände sig rastlös och begränsad av rollerna.
– Hon var trött på äktenskapet och trött på Hollywood. Hon har själv beskrivit hur hon kände sig som en flyttfågel som ständigt sökte sig till nya saker, säger Stig Björkman.

“Från helgon till hora”

En vårkväll 1948 gick Ingrid på bio för att se Rom – öppen stad av Roberto Rossellini. Hon blev djupt tagen av realismen. I tio år hade hon varit med i samma sorts romantiska filmer, nu ville hon göra något som det här! Filmen, och brevet hon skrev till Rossellini för att föreslå ett samarbete, förändrade hennes liv. Hon erbjuds att vara med i Stromboli, hans nästa film. De möttes och kort där-efter inledde de – gifta på varsitt håll – ett förhållande. “1900-talets mest omskrivna skandal” var ett faktum. Från att ha varit symbolen för den rena, goda kvinnan blev Ingrid stämplad som lösaktig och omoralisk. Ingrid kände “vågor av hat” skölja över henne. Häxjakten gjorde henne omöjlig i Hollywood och hon blev kallad “ett mäktigt instrument för onds­ka” av en senator. “Jag har gått från helgon till hora och tillbaka till helgon igen, allt på en livstid”, är ett av hennes klassiska citat angående skandalen – och upprättelsen som skulle komma. Uppgörelserna med Petter var svåra. Pia tog illa vid sig av skriverierna och ville inte träffa sin mamma. Samtidigt var Ingrid förälskad – och gravid med sin nya kärlek.

Stormigt förhållande

Förhållandet med Roberto Rossellini pendlade mellan “ofantlig lycka” och “djupt elände”. Ingrid har beskrivit hans svartsjuka och hur han ofta hotade att köra ihjäl sig om hon lämnade honom. Pressen jagade dem och en domstol i Kalifornien gav Petter vårdnaden om Pia. Sonen Robertino föddes 1950, innan hans föräldrar kunde gifta sig. 1952 föddes tvillingarna Ingrid Isotta och Isabella. Ingen av de fem filmer paret gjorde tillsammans blev någon internationell framgång. De fick ekonomiska problem och grälade alltmer. Med Elena och männen, av Jean Renoir, började Ingrids karriär normaliseras. Men vändningen kom återigen snabbt när hon samma år fick en roll i världssuccén Anastasia. Rollen gav henne ännu en Oscar och en biljett tillbaka till Hollywood efter sju år. 1957 separerade paret sedan Roberto blivit kär i en annan. Men innan skilsmässa gått igenom hade Ingrid träffat producenten Lars Schmidt, som skulle bli hennes tredje man. Ingrid bodde i Paris med Lars och de tre yngre barnen, men gick igenom en infekterad vårdnadstvist med sin exman. I Mitt liv skriver hon:
“Jag skulle aldrig kunna överge mina barn, men vi slet dem i stycken mellan oss. Om deras lycka skulle kunna skyddas, måste en av oss ge upp kampen.” Det blev Ingrid. Hon lät dem växa upp i Italien med kokers­ka och barnflicka – Roberto var där sporadiskt – och pendlade mellan Paris och Rom. På somrarna bodde barnen – även Pia som återfått en nära relation till sin mamma – med Ingrid och Lars på ön Dannholmen i Fjällbacka skärgård.
– Alla barnen är överens om att Ingrid var en kärleksfull, men frånvarande mamma. Hennes arbete gick i första hand, men det finns ingen större bitterhet hos barnen, säger Stig Björkman.

Tre Oscar

Ingrid arbetade med tv, teater och film, och framgångarna fortsatte. 1974 fick hon sin tredje Oscar för rollen i Mordet på Orientexpressen. Privatlivet var svårare. Ingrid opererades för bröstcancer och kort därefter tog äktenskapet med Lars slut. Hon fortsatte med det hon älskade, att arbeta. En av höjdpunkterna i karriären var det stundtals hetsiga samarbetet med Ingmar Bergman i Höstsonaten, som skulle bli hennes sista film. I slutet av inspelningen upptäckte hon att cancern var tillbaka. Hennes allra sista roll var i tv-serien A Woman Called Golda. Ingrid Bergman dog på sin 67:e födelsedag, den 29 augusti 1982. Ett rastlöst och innehållsrikt liv var slut. Men hennes stjärna lyser än.

Av Maria Fröjdh