Det är naturligtvis inte 1978 längre. Det bara känns så.
Bakom en halvmetertjock säkerhetsdörr nere bland bankfacken på Swedbank i Gävle har ingenting förändrats sedan Nygammalt var den självklara lördagsunderhållningen på tv, platåskor ballaste modet och statsministern fortfarande hette Fälldin.
Allt ser precis likadant ut som när dåvarande Gävleborgs läns sparbank invigde sitt nya, hypermoderna kontor för snart 40 år sedan, efter omfattande om- och tillbyggnad av det så kallade Gevalia-palatset på Nygatan.
Läs också: Edvard Blom: Jag var oerhört pank
Intressant krock
Den påkostade, ädel-sjuttio-talistiska inredningen går i trendfärgsättningen röd-brunt-orange och vittnar om vilken omsorg arkitekterna lade ner för att skapa det fulländade bankkontoret, up-to-date med det expansiva 70-talets många krav på form, funktion och kvalitet.
Nere i bankvalvet skapar en kraftigt mönstrad heltäckningsmatta, skönt tonade plastlampskärmar och några groovy skinnfåtöljer en intressant krock mellan poppigt sen-nittonhundratal och diskret bankväsende. Det är nästan så man förväntar sig att någon finansvalp från gångna tiders börsyror jäktat ska dyka upp med en bunt Fermenta-aktier och yuppienallen i högsta hugg.
– Man var väldigt noga med ljuskällorna, att de inte skulle blända, säger bankens Peter Ström och greppar ömt en av de silverfärgade klotlampor som hänger i tygklädd originalsladd från taket.
– När man ser hur fräscht allt fortfarande är, inser man hur hög kvalitet det måste vara på grejorna. Det här är gjort för att hålla, under mycket lång tid.
Förtjusta i toaletterna
Peter började på banken redan som tonåring 1984, är kanske lite hemmablind och inte särskilt böjd för nostalgi. Det händer att kunderna ger till förtjusta utrop om att känna sig transformerade till 70-
talet efter att ha lånat personaltoaletterna – orange-brunt delvis blommönstrat kakel, 25-öresautomat för sanitetsbindor inne på damernas – medan Peter Ström själv först nyligen funnit anledning att reflektera över hur tidsandan förvandlat hans hemtama kontorsmiljö till något coolt som mycket väl skulle kunna platsa i ett glansigt inredningsmagasin under vinjetten ”vintage”.
– Jag vet ju att många tycker den här typen av inredning är väldigt intressant. Själv har jag hittills mest tänkt på den som omodern. Fast jag gillar ju 70-talet – ett folkligt årtionde. Man fick vara lite som man ville. Mycket färger. Och musiken var ju fantastisk…
En smula överstyr
Rader av knallorange plåtskåp dominerar en av personalkorridorerna där också en av norra Europas förmodligen mest genomtänkta
anslagstavlor tronar, uppdelad
i separata avdelningar för
personalmeddelanden, allmänt, fackligt, dagens gäster och så vidare. Möjligen gick den med all säkerhet välmenande planeringen en smula överstyr i just anslagstavlans fall, den har nämligen upplevts som lite för krånglig och aldrig använts riktigt som tänkt, avslöjar Peter Ström. Det här med arbetsmiljö gick man hursomhelst stenhårt in för på 70-talet, ingen tvekan om det:
– Det var till och med tal om att bankpersonalen skulle få en egen simhall. Men man landade i att bygga en gymnastiksal istället.
I bankpalatsets trapphall beundrar vi det majestätiska konstverk som sträcker utmed flera våningsplan, ett konstgjort vattenfall. Små, små vattendroppar strömmar längs spända nylontrådar genom ”moln” av mässing och mot en bädd av kullersten. Fonden utgörs av jordfärgad betong, en gång i tiden mödosamt krysshamrad för hand av konstnärerna Leif Bolter och Björn Jonsson. Lyssnar man riktigt noga kan man höra porlandet. Vilket hantverk! Vilka resurser man lade ner på utsmyckningen!
– Speciellt barn brukar bli fascinerade av att det faktiskt är riktigt vatten som rinner längs trådarna.
Inget lämnat åt slumpen
Tillbaka bland bankfacken begrundar vi klokskapen och förutseendet som ligger i de två generöst tilltagna konferensrum som banken sedan decennier ställt till kundernas förfogande, inredda med Edsbyverkens massiva men ändå smäckra möbler i ljus björkfanér, varsin grafitgrå Facit-skrivmaskin (som dock inte kommit till användning på säkert 15 år), ”klassiska” skrivbordslampor av plåt samt räkneapparater med remsa. Plus strömbrytare att manövrera de ilsket rödlysande upptaget-lamporna med, så att inga missförstånd någonsin ska kunna uppstå kring den saken. En grå Dialog-telefon med knappsats, ännu märkt med Televerkets myndigt blixtrande emblem, finns till hand vid behov av snabb konsultation med personal uppe på markplan.
– Här har vi kundpulpeterna, säger Peter Ström och demonstrerar några genomtänkta konstruktioner som ytterligare bevisar hur dåvarande Sparbankernas arkitektbyrå vägrade att lämna minsta lilla åt slumpen.
– Varje pulpet har ett särskilt fack att placera bankfacks-
insatsen i, berättar Peter och visar med ett smidigt handgrepp hur det hela går till.
Pulpeterna är också utrustade med blanketthållare, pennor fastkedjade i bankvärldens karaktäristiska små hållare av plast, var sin nedsänkt papperskorg pedagogiskt märkt med ordet ”papperskorg” samt matchande plyschklädda stolar.
Oklart vad som händer
Men här har faktiskt skett en förändring – kundtjänst har upphört att varje morgon skifta datumen i pulpeternas för ändamålet fastskruvade kalenderhållare. Det är ingen större idé, tycker man numera, eftersom bankfacken nyttjas av allt färre, så få att banken beslutat att upphöra med bankfacksservicen som inte längre anses ingå i kärnverksamheten. Swedbank har sagt upp hyresavtalet för hela bankvalvet, och vad som ska hända med den delen av det 70-talsinredda bankpalatset framöver vet man inte riktigt.
– Jag vet bara att lokalerna ska krympa, säger Peter Ström.
Längre in i valvet träder vi in i bankens förråd av grejor från ännu äldre epoker, från 1800-talet och framåt. Stämpelhållare, Remington- och Halda-skrivmaskiner, låsbara skattkistor för värdesaker. Plus hundratals handgjorda lådor i röd kartong som Peter Ström regelbundet köpte in av en pensionerad väskmakare i Gävlestadsdelen Bomhus tills för inte så länge sedan, att förvara blanketter och annat kassamaterial av papper i. Lådorna är vackra, inte det minsta slitna och närmast oförstörbara, men samtidigt något som inte heller längre behövs.
